Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 31 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 1894
en slafvinna oeh räknar upp guldpiastrarne
på bordet, till säljaren.
Men det är icke endast folk af de högre
klasserna, som stifta förlofningar för pengar-
nes skull. Biand bönderna spelar den eko-
nomiska delen af saken också en stor roll.
Jag minns en tilldragelse från Danmark,
då en bondedotter hade en friare, som hon
gärna ville ha. Friaren tyckte också om
henne, men dessutom tyckte han mycket om
hennes hemgift, som han parlamenterade med
fadern om. Den skulle bestå af vissa pen-
gar, kreatur och bohag, men det var också
fråga om alt dela gödselhögen, och det kunde
flickans far icke riktigt bestämma sig för.
En god gödselhög är ju en bondes guldgrufva,
och den tillkommande svärfadern ville icke
gärna se sitt guld förskingradt. Friaren stred
för sin fördel, fadern höll på sin.
Föremålet för frieriet satt i storstugan med
förgråtna ögon och såg från den ena till den
andra, medan dispyten varade. Gubben blef
mer och mer halstarrig, friaren mer oeh mer
kylig.
Han gick långsamt mot dörren och tog i
låset; så vände han sig en gång till och sade:
»Nåå, — får jag halfva gödselhögen?»
Men nu kände gubben det, som om han
skulle taga afsked af något allt för kärt, och
svarade ett bestämdt: »nej!»
»Ja, så får det vara det samma,» och dör-
ren föll igen efter kärleken.
Antingen det nu gäller en gödselhög eller
ett familjegods, så kommer det ju egentligen
ut på ett. När de yttre fördelarne afgöra en
förlofning, så är den i alla fall något helt
annat, än hvad den borde vara: en förbin-
delse mellan två människor, som älska hvar-
andra oeh önska att lefva hela lifvet tillsam-
mans i nöd och lust.
En annan sak är att alldeles se bort ifrån
yttre omständigheter, och i den riktningen gå
nog ofta unga människor för långt.
När en helt. ung man, som alldeles icke
har några utsikter att kunna försörja sig,
långt mindre en familj, binder en flicka vid
sig, som i åratal skall vänta på, att de skola
kunna skaffa sig ett hem, påtager han sig
ett stort ansvar. Det är många, som på-
taga sig ett dylikt ansvar, för hvilka det är
sporren till att med dubbel energi gripa sig
an med arbetet. Äro de båda säkra på sig,
är kärleken en makt, som kan öfvervinna alla
svårigheter. Men ofta tages saken ganska
lätt, och en förlofning är en följd af ett ögon
blicks stämning, en flyktig böjelse, som sedan
visar sig allt för svag att kunna uthärda en
lång pröfvotid.
Man fladdrar åstad på en bal. Han ser
bra ut och är en utmärkt dansör. Hon är
förtjusande, klädd som en prinsessa, fastän
hennes far kanske endast är en fattig kapten,
och medan musiken ljuder, oeh de sväfva
omkring i hvarandras armar, känna de det
alldeles säkert, som om det skulle vara lifvets
högsta lycka att för evigt sväfva omkring så
där i valstakt, hon i en sky af tyll och rosor,
han i sina bästa frackkläder och utan minsta
bekymmer för studier och penningelån.
Och allt efter som natten skrider fram, blir
värmen större, både utom och inom dem, och
hon glömmer både tiden och sina andra ka-
valjerer för alt allt jämt dansa med denne
ende, sympatiske, oemotståndlige.
Hvad’ honom angår har han glömt både
himmel och jord för sin ängel i tyll och
rosor.
(Forts.)
Xenia-institutet.
Rtjske tsaren och kvinnofrågan.
$
om Iduns läsarinnor af de dagliga tidningar-
na förnummit, har nyligen, under stora fest-
ligheter, kejsar Alexander af Ryssland för-
mält sin äldsta dotter, storfurstinnan Xenia,
med storfurst Alexander Mikhailovitsch. Det
olycksfall, som drabbade de unga nygifta pä
själfva bröllopsresan, då den vagn, i hvilken
de körde från vigseln, stjälpte och de därvid
skadades, har än vidare fäst uppmärksamhe-
ten vid denna tilldragelse. Hvarför Idun i
dag meddelar den unga brudens bild är emel-
lertid närmast af en en annan och fägne-
sammare anledning — kejsaren har till en
åminnelse af dotterns bröllop donerat rikliga
medel till upprättandet af ett kvinnligt in-
stitut, som skall bära hennes namn och torde
få betydelse för kvinnosaken i Ryssland.
I det kejserliga brefvet heter det, att de
unga, flickor, 350 till antalet, hvilka komma
att upptagas i det nya institutet, därstädes
Storfurstinnan Xenia af Ryssland.
wm
i
skola erhålla »en uppfostran, hvilken å ena
sidan skall kunna vara dem till gagn, om
de gifta sig, å andra sidan däremot skall
göra det möjligt för dem att på ett hederligt
sätt förskaffa sig lifvets uppehälle, om de
förblifva ogifta.»
Kejsaren har med andra ord tillkännagif-
vit, att han helt visst anser såsom kvinnans
förnämsta uppgift att ingå äktenskap, men
att man ej bör förbise det faktiska förhållan-
det, att ganska många flickor af ett eller
annat skäl ej komma att inträda i äkten-
skap, och att det till följd häraf är alldeles
nödvändigt att förbereda den uppväxande
ungdomen på sådant sätt, att den ej kommer
att stå hjälplös, om den blir hänvisad till
att själf deltaga i striden för tillvaron.
Om kejsarens vackra och förståndiga af-
sikter komma att genomföres inom Xenia-in-
stitutets murar, och det är skäl att tro, att
så sker, skall den nya uppfostringsanstalten
i väsentlig grad komma att skilja sig från
de andra, redan existerande instituten af lik-
nande slag, isynnerhet från de högförnäma
Smolna- och Katarina-instituten. Bland de
unga adliga flickorna, hvilka uppfostras i
dessa, finnes det många af rik adlig familj,
men ännu flere af ytterst fattig familj, och
alla uppfostras de, såsom det synes, endast
med det målet för ögat att kunna briljera i
den förnäma världens salonger; de lära sig
sålunda att föra en kvick konversation på
flere olika språk, att uppträda såsom »tjusa-
rinnor», med en förtjusande blandning af
grandezza, koketteri och blygsamhet, att göra
sina kroppsliga behag gällande så mycket
som möjligt; men det göres intet eller föga
för att hos dem utveckla själens och hjärtats
vackra egenskaper. Därjämte vänjas de till
en viss grad vid lyx och högfärd — de unga
flickorna företaga sina promenader i vagn
efter fyra hästar — och den dag de lämna
dessa förnäma institut, återvända de rika
bland dem till sina familjers luxuösa salon-
ger, och inom kort »göra de lycka», gifta
sig med någon högförnäm . . . och göra fort-
farande lycka; de fattiga återvända till sina
familjers ofta mer än blygsamma våningar,
och allt för många af dem känna sig olyck-
liga under de små förhållanden, de numera
tvingas att lefva uti; många af dem komma
aldrig att vänja sig vid dessa ändrade för-
hållanden; de kunna ej själfva förtjäna sitt
bröd på hederligt sätt, och det är ett sorg-
ligt faktum, att ett stort antal af Petersburgs
och de öfriga ryska städernas, liksom äfven
många af Paris’ och Londons demimondaines
hafva uppfostrats i Rysslands högadliga in-
stitut.
Det ofvannämnda kejserliga tillkännagif-
vandet har en betydelse, som räcker längre
än till uppfostringssystemet i Xenia-institutet;
det torde komma att utöfva ett välgörande
inflytande på alla ryska myndigheters håll-
ning gentemot kvinnofrågan, som är brin-
nande äfven i Ryssland.
I ro.
Skiss för Idun af Mari Mihi.*)
Er der inlet mer igjen,
Din sjæl kan vinde Ro paa,
Tröst dig, tröst dig, snille Ven,
Döden kan du tro paa. —
Arne Garborg.
fter återkomsten från England var gamle öf-
versten ej sig rätt lik. Hans gamla vanor,
fordom lika inbitna som det ärr han vid
Dybböl erhållit af en tysk uhlan, hade fått en
våldsam knäck. Han glömde raka sig om morg-
narna, han glömde toddyn om kvällarna, ja, långe
Modig, kalfaktorn, hade flere gånger till sin för-
skräckelse lagt märke till, hurusom hans husbonde
somnat, då han läste högt för honom ur Post-
och Inrikes.
Många undrade, hvad det var, som kommit
honom att åldras tio år på några veckor, men
honom själf tordes naturligtvis ingen fråga, och
gamle Modig skakade endast mystiskt på hufvudet
åt dem, som försökte locka ur honom något.
Som emellertid det bullrande hufvudstadslifvet
och de alltmer vänliga arfvingarne började trötta
gamle öfversten, lät han öfvertala sig att »byta
klimat», som läkarne säga, och resa till Ronneby.
Den härliga luften, en blandning af friska hafs-
brisar och milda fläktar från ängar och bokskogar,
och framför allt Modigs trägna omsorger tycktes
småningom kqmma honom att lefva upp igen.
Dagligen såg man den gamle knekten följa sin
husbonde på hans promenader vid åstranden, till
Djupadal eller Silfverforsen.
De hade så mycket gemensamt dessa båda, den
stolte högättade chefen och den simple soldaten.
De voro båda födda att försvara ära, konung och
fädernesland, det enda här i världen det lönade
mödan att dra blankt för. De hade båda haft
*) Våra uppmärksamma läsarinnor skola nog
lätt spåra det nära sammanhanget mellan denna
skiss och den lilla skissen »Dansprogrammet» af
samme förf. i mr 15 för i -år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
