Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 31 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I D U N 281
sina drömmar som besvikits, sina förhoppningar
som gäckats. — Malcolm Langenhjelm hade drömt
om alt bli lycklig, Modig hade drömt om att bli
fanjunkare. Ingendera hade sett sina önskningar
uppfyllas. Än sedan ! De fingo skaffa sig nya
förhoppningar, nya önskningar. De fingo önska
s g ro, lugn ostörd ro i stridens och stormarnas
värld.
En dag erhöll Modig för ovanlighetens skull ett
mycket vidlyftigt bref, hvari den bedröfliga staf-
ningen endast kunde försvaras af det hjärtliga
innehållet. Trots detla verkade skrifvelsen en
märkbar förändring i hans yttre. Hade det varit
fråga om någon annan, skulle man kunnat kalla
honom nervös, men jag betviflar högeligen, att
Modig hade några nerver. Han blef orolig och
tvär och funderade både hit och dit, huru han
lämpligast skulle kunna framställa sitt ärende.
En dag tog han dock mod till sig.
»Vet nådig öfversten, jag känner mig egala-
mang som Röda Lisette, när hon blef sömstucken.
Jag vet besittingen inte, på hvilken fot jag skall
stå,» menade n:r 8 Modig, ursinnigt rifvande sig
bakom örat.
Öfversten plägade vanligen kunna gissa sig till
betydelsen af de något djärfva bilder, hvarmed
hans kalfaktor älskade att pryda sin breda östgöta-
dialekt, men denna gång var det omöjligt att för-
stå, hvart han ville komma.
»Har du ondt i fortkomstledamöterna, så måste
du vända dig till läkaren eller försöka med Wass-
muthsringar,» rådde hans husbonde.
Modig insåg, att öfversten sväfvade i villfarelse,
och att han måste göra pinan kort och förklara
sig närmare.
»Jo, si det är just på det viset, att jag har
ljksom fått bref från syster min, Brita-Stina i
Åsen, förstås. Mannen hennes satt af i vintras,
så att hon har svårt att reda sig med alla barnen,
kan en veta. Ingen hjälp har hon af dem, för
äldsta pojken är bara tretton år, så han duger,
Gud nåde oss så visst, inte till annat än att valla
kritter och sveda gärsel, om en ens duger till det.
Så nu ber hon mig mer än hvad jag är värd, att
jag skall komma dit och hjälpa henne med torpet.
— Rysligt svårt är det att lämna nådig öfversten,
men det kan ju inte hjälpas, och nådig öfversten
kan nog få någon, som är flinkare i benen än
n:r 8 Modig,» menade husaren och tryckte hand-
lofven i ena ögonvrån.
En svag ryckning i Malcolm Langenhjelms an-
siktsdrag förmärktes vid Modigs första ord. Men
snart hade de återtagit sin förra lugna prägel.
»Jag trodde aldrig, att du skulle komma att
lämna min tjänst,» sade han, »och det kommer
du heller aldrig att göra. Men jag ger dig permis-
sion på lifstiden med fördubblad lön. Seså, inga
tacksägelser. Res genast dit du är kallad. Det
är förfärligt att’ komma för sent till dem, som ha
rätt till ens hjälp och beskydd. — Och nu farväl
Modig, tack för de tjugu åren och tänk någon
gång på din vän Malcolm Langenhjelm.»
»Farväl, öfverste.»
Tvänne gamla, darrande händer förenades för
sista gången i ett långt, trofast handslag, tvänne
gamla händer, som aldrig lyfts till någon van-
hederlig handling. Men deras blickar möttes ej.
Båda vände bort sina hufvud i afskedsstunden.
De krutstänkte veteranerna blygdes att visa, att
det kunde klappa ett vekt hjärta inom kronans
rock.
Då Modig var borta, gick det fort med gamle
öfversten. — Man såg honom dagligen sitta i
brunnsparken med hakan stödd mot käppkryckan
och Pilo hoprullad vid sina fötter. Hans hus-
bonde hade kommit till samma åsikt som vicomte
de Chateaubriand: ju mer man lär känna män-
niskorna, desto högre lär man sig akta pudlarna.
De »på vattnet gående» brunnsgästerna hälsade
vördnadsfullt på den gamle, där han satt. Men
deras hälsning blef aldrig besvarad; han såg dem
ej ens. Människorna hade upphört att intressera
honom, då han stod vid grafven därborta i So-
mersetshire, då han läst hennes afskedsbref, då
han fått veta, hurusom hon varit honom trogen
till det sista, huru hon väntat på honom, till hen-
nes hår hvitnat och hennes trogna, längtande
bjärta hade slutat att klappa. — Gamle öfversten
hade lämnat verklighetens kalla värld för fanta-
siens höga, klara rymder. Där stif.ade han själf
lagar, där var hans konungarike, eröfradt af ho-
nom själf och befolkadt af hans andes barn. Där
lefde han nu i det stora lugnet, medan den andra
världen, glädjens och sorgens värld, allt mer för-
bleknade bakom likgiltighetens täta slöja.
Likt en af dessa melodier, som, en gång hörda,
man omedvetet fäster i hjärnan och oupphörligt
upprepar, så frammanade han ständigt den fagra
bilden af sitt lifs älskade, ytterligare förskönad
af den strålglans, hvarmed minnet plägar omgifva
sina söndagsbarn.
En morgon voro krafierna så nedsatta, att han
måste afstå från sin promenad, och den unge
läkaren, som dagligen besökte honom, antog en
betänksam min, då man frågade honom, hvarför
ej hans patient befann sig på sin vanliga plats
under jle grönlummiga bokarna.
Följande afton gick gamle öfversten ur tiden
med fromt knäppta händer och ett stilla leende
öfver de rynkiga dragen. Ingen fruktan, ingen
själskamp stod att läsa hos honom. Endast en
sakta suck, och han var öfver på den andra sidan,
hade ingått i det andra lifvet.
Så kom begrafningen med kransar och tal, med
buller och bång, med djup, stum sorg och hög-
Ijudt lismeri, med Nordqvists sorgmarsch, spelad
af X:ska husarerna, och långa prålande nekrologer
i tidningarna.
Och de stackars otröstliga arfvingarna började
rifva i hans gömmor med en ifver, som varit
värd ett dyrbarare mål. Ty gamle öfversten var
fattig, och större delen af hans pension hade gått
till gamla kamrater, till uttjänte soldater, som
annars ej skulle kunnat dra sig fram på sitt un-
dantag, till unga skägg och sorglösa underlöjt-
nanter, som annars skulle haft katten så svårt
att få debet och kredit att skyla hvarandra. —
Malcolm Langenhjelm hörde ej till dem, för hvilka
Zola skref 1’Argent.
Langenhjelmar hade kommit långväga från alla
världens hörn för att följa gamle öfversten till
grafven och för att inventera hans bo. Giriga
händer trefvade i hans tillhörigbeter, snikna blic-
kar spanade efter dolda skatter. Men där fanns
intet. Omsider kom man till lönlådorna i chiffo-
niern. —
»Några pikanta kärleksbref skall väl den gamle
stoffilen ändå ha lämnat efter sig,» hoppades man.
Men ack, där fanns ej annat än ett stackars
dansprogram, gulnadt af ålder. Det var det enda
af intresse, som fanns bland kvarlåtenskapen — af
intresse, ty man grubblade skarpt, ehuru förgäfves,
öfver orsaken till, att just den där gamla velinbiten
blifvit så omsorgsfullt bevarad Man vände och
vred den på alla håll i hopp att man härigenom
skulle kunna uppdaga någon gyllene hemlighet.
Man trodde, att den möjligen skulle vara någon
slagruta, hvarigenom hans ägodelar skulle komma
i dagen. Fåfängtl Endast några till hälften
utplånade namn stodo att läsa därpå, några namn,
hvars fagra ägarinnor slumrade i förgätenhetens
lugna famn.
När man så ej kunde finna någon lösning på
gåtan, blef dansprogrammet med sin dunkla hem-
lighet obarmhärtigt kastadt pä elden. Det flam-
made upp en kort sekund för att strax därpå
förkolna.
Ack, det hade ju dock kommit ett gammalt
krigarehjärta att flamma upp än en gång efter
fyratio år!
Men nu var gamle öfversten i ro.
*»3(85-
Jr.
f
JVIärta Eketrä.
Det redan länge motsedda dödsbudet har nu
kommit; efter ett tungt, men tåligt buret li-
dande afgick kammarfröken hos h. m:t drott-
ningen Martha Eketrä med döden i söndags
afton å Ulriksdals slott. En ovanligt ädelsin-
nad kvinna har med henne skiljts hädan, och
vår drottning har förlorat sin förtrognaste vän-
inna, sin hängifnaste tjänarinna. Den sorg, som
närstående anförvandter och talrika vänner kän-
na vid denna graf, delas därför ock af den
kungliga familjen, hvilken i annonserna om
dödsfallet låtit införa följande vältaliga ord:
Till dessa sluter sig i tacksam hågkomst
den Kongl. Familjen, främst däribland
Hon, åt hvilken den bortgångna ända
till det sista hängifvet ägnat
sin tjänst.
Vi skola i nästa veckas nummer bringa den
hädangångnas bild och en lefnadsteckning, verk-
ställd af en med ämnet förtrogen penna.
Till den brutna blomman.
Till fröken Märta Eketräs minne.
»Måtte mitt lidande ske till
Guds ära.-» (Den hädangång-
nas egna ord.)
farligt prydda än slå jordens dalar,
Ljuflig fägring hvarthän ögat ser,
Allt om Skaparns kärlek mäktigt talar,
Blomma huldrikt emot blomma 1er.
Med en suck så djup jag blicken vänder
Ifrån grönklädd jord i högtidsskrud,
Och en bön jag varm och stilla sänder
Upp till allbarmhärtighetens Gud.
For en blomma, utaf smärtans pilar
Bruten. Nyss hon stod så mild och skär,
Tåligt nu på smärtans läger hvilar;
Hjälp och trösta, du, o Herre kär!
Stoft vi äro, hjälplöst se dig lida,
Ögat skymmes utaf brännhet tår.
Intet mäktar vännen vid din sida —
Kärleksrik Han är och allt förmår.
Han allena — han kan Undra nöden,
Han, som för oss alla göt sitt blod,
Han, som tåligt gick för oss i döden
Och som städse var din herde god!
Brutna blomma! Klaga, sörj då icke
För den korta stund, du korset bär!
Ifrån smärtans kalk till Gud du blicke,
Han dig vårdar ömt, han är dig när.
O, hur sällt att gå vid faders handen
Genom jordelif till lifvets land;
Vid den ljufligt lugna himlastranden
Andtligt brista alla stoftets band.
Böj ditt hufvud, tåligt lid din smärta,
Hoj i tro din bön till fadren opp!
O, vår Gud, han har så ömt ett hjärta,
Och han sviker icke barnets hopp!
Trött du hvilar — men nu växa vingar,
Fast du icke ser, ej märker demm
Och när fadern kallar, själen svingar
Stilla, saligt till sitt rätta hem.
Så till efterträdda faders-huset
Herden god det trogna lammet bär;
I det rena, Fara himlaljuset
Allt förvandlqdt, allt förklaradt är.
Nu ej mera brytes blommans stängel.
Smärtans stormil härjar ej dess blad,
Stoftets barn är slutligt vordet engel,
O, hur lycklig, huru fri och glad!
Sådan lön och fröjd vill Gud beskära
Dem i honom här ha sökt sin frid.
Lof och tack och pris och makt och ära
Ske dig, Gud, nu och till evig tid.
Ulriksdal, den 28 aug. 1894.
—a—
Det gör musslan sjuk, att den bär pärlan i
sig. Tacka himlen för den smärta, som för-
ädlar dig. F. Rückert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
