Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 7 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 i DU N 1894
Huru man förlofvar sig.
Några betraktelser för Idun
af
Helena Nyblom.
(Forts.)
De sjunka ned i en divan, i ett rum, där
det doftar af blommor. Vinterstjärnorna
glimma där utanför på natthimlen, musiken
ackompagnerar på afstånd deras böljande
känslor, de äro båda unga och båda längtans-
fulla efter att älska och älskas igen, och in-
nan de sista tonerna dö bort, ha de lofvat
hvarandra trohet för lifvet.
När de vakna nästa morgon, hon i sitt
tarfliga hem, där hon vet, att hvar dag är
en kamp, för att få »the two ends to meet,»
som engelsmännen säga, — han på sitt stu-
dentrum med sina olästa lagböcker och sina
tomma fickor, börja de att svagt förstå, att
icke hela tillvaron är en fortsatt wienervals,
och de tänka kanske redan ömsesidigt: »Skall
hon kunna vänta så länge?» — »Skall han
kunna försörja mig?»
Man känner hvarandra så litet efter den
flyktiga bekantskapen i sällskapslifvet, och man
bygger allt för ofta på ett flyktigt intryck,
som, huru sympatiskt det än kan vara, dock
icke är någon borgen för, att dessa två män-
niskor äro särskildt skapade för att göra hvar-
andra lyckliga. Sedan kommer tiden och vi-
sar, huru mycket denna första hänryckning
var värd.
Har den talat sanning, så dansa de fort-
farande fram på kärlekens vingar efter hop-
pets violiner och trotsa allt hvardagsslit för
att en gång kunna fånga drömmen, — och
har den talat osanning, denna första, lyck-
saliga känsla af att ha funnit den rätta, —
ja, då släckas snart alla festljusen. Hon fin-
ner honom vara en fattig student, som luktar
tobak och hellre går ut med kamrater och
dricker punsch än sitter hemma och pluggar
lagen, och hon blir i hans ögon som en bal-
dam, när dansen är slut och dagsljuset faller
in öfver ett trött ansikte och en söndersliten
tyllklädning, — hela förtrollningen är borta 1
Och enligt alla naturliga lagar bör en så-
dan förbindelse brista och gå sönder som en
staty, formad af snö. — Det är icke sorg-
ligt, om en sådan förlofning upphör; det är
sorgligt, om den börjar.
Det är sorgligt, att människor icke mera
allvarligt öfverväga det allvarligaste steget i
lifvet. Däraf härleda de många intetsägande,
innehållslösa, olyckliga äktenskapen.
Och icke ens så mycket poesi som en bal-
natt kan framtrolla behöfves för att bringa en
förlofning till stånd.
Den kan ofta uppstå af en ren tillfällighet,
så att folk förlofvar sig — man kunde nästan
säga — utan att de själfva veta af det.
Man bor i samma hus, man ses dagligen,
den unga damen har inga vidare herrbekanta,
han är en blyg ung man, som icke kan tala
med andra damer än dem han känner, och
hon är ungefär den enda.
Följden blir, att de förlofva sig. Man skall
ju förlofva sig med någon, och detta var nä-
stan den enda möjligheten för dem båda. Där
är hvarken fråga om kärlek eller vänskap,
utan endast om en bekantskap af vana, som
sakta glider öfver i en förlofning.
Det är alldeles icke något inspirerande eller
poetiskt vid detta slags förlofningar, och bägge
parterna se därpå med en viss generad sar-
kasm.
Det var en sådan förlofning en ung man
en gång hade ingått, i hvilken anledning
han bar guldring på fingret.
Det väckte hans kamraters förvåning, huru
han, denna blyge, tafatte yngling, hade kunnat
komma sig för med att fria.
»Ar du förlofvad,» frågade en af dem, då
de sutto tillsammans vid ett glas punsch,
»hvem är du förlofvad med?»
»Ah, — med en, som heter Kjellin,» var
hans lakoniska svar.
Samma slags förlofning ingås ofta af äldre
personer. En äldre ungkarl finner det icke
trefligt att vara ensam; hans inkomster räcka
mycket väl för två, och han känner »ett äl-
dre, hyggligt fruntimmer», som bestämdt lika
gärna skulle vilja hålla hus för honom och
kallas fru som att sitta ensam i sina egna,
nätta rum och kallas fröken. Det blir ändå
så enformigt i längden med det där fröken-
namnet, — och bättre sent än aldrig.
Och så går han upp och frågar, och hon
rodnar och säger: »tusen tack,» — och hon
värderar och beundrar honom, ja, hon för-
säkrar rent af sina vänner, att hon älskar
honom, fastän han har peruk och snusar som
en borstbindare; — och inom kort utgöra
de ett litet herrskap, som sjunger hymens lof
i milda toner.
Det finns också människor, som känna
hvarandra fullkomligt, när de förlofva sig. De
ha känt hvarandra nästan sedan de föddes.
Det är som oftast kusiner eller närmare släk-
tingar eller personer, som af en eller annan
orsak från barndomen haft samma hem. Mel-
lan två sådana unga kan uppstå en djup och
djupt rotad vänskap, som med tiden utveck-
lar sig till något ömmare.
Det är något starkt förenande i att vara
uppfostrad i samma hem, under samma förut-
sättningar, i att äga minnen från samma barn-
dom, i synnerhet om det är minnen från ett
hem, som båda älska.
I ett sådant förhållande ingå ofta en hel
del broderliga och systerliga känslor, och man
misstar sig sällan vid ett sådant val. Men det
ligger i den mänskliga naturen att söka efter
något nytt och riktande utifrån. Man behöf-
ver htt komplettera sig själf och sina egna
föreställningar med friska impulser från an-
dra, andliga kretsar.
Liksom det, rent fysiskt, är något för släk-
tet fördärfvande i att äktenskap ingås mellan
nära släktingar, är det något andligt förla-
mande i att förlofva sig, där man har vuxit
upp tillsammans och, så att säga, har sett
sig mätta på hvarandra under många år. En
gammal man sade en gång till mig: »När
folk gifter sig, böra de helst ta’ en från ett
annat land, — eller åtminstone en från en
annan stad. Men skall det absolut vara en
från samma stad, så böra de åtminstone bo
i hvar sin ända af staden.» Han ville där-
med beteckna, att något främmande, friskt
och obekant alltid bör ingå i en förbindelse
mellan en man och en kvinna.
En fransman har sagt:
»L’amour, c’est l’inconnu,» och däri ligger
en stor sanning.
Det väcker alltid mest vårt intresse, som
vi ha att »upptäcka», och de människor, som
beständigt hålla vårt intresse varmt, äro just
de, som beständigt visa oss nya sidor af sitt
väsen. Det kan ju visserligen låta sig tänka,
att en barndomsvän just kan äga en sådan
outtömlig naturel, som hvar dag och hvar
period af lifvet kommer med nya öfverrask-
ningar. Men sådana människor höra öfver
allt till sällsyntheterna, och två barndoms-
vänner, som sedan bli ungdomsförlofvade, ha,
i de flesta fall, intet nytt att meddela hvar-
andra.
De skola kanske svara: »Vi behöfva intet
nytt. Det gamla är oss det käraste. Vi finna
vår högsta lycka just i hvad vi alltid ha
känt och älskat tillsammans.»
Ja, i så fall är ju allt godt och väl, men
som regel tror jag dock, att »de blandade
racerna» innehålla de rikaste framtidsmöjlig-
heterna. Vår tid sträfvar för en samupp-
fostran mellan gossar och flickor, och i Ame-
rika existerar ett fritt samlif mellan unga män
och kvinnor, hvartill vi i Europa icke känna
maken.
Man frågade en gång en amerikansk herre,
om icke detta förtroliga umgänge mellan de
unga ofta ledde till kärlek.
»Jo, naturligtvis,» svarade han, »men hvad
gör det? Då lära de också känna hvarandra
och veta, hvad de göra, när de förlofva sig.»
Många svärmerier och en hel hop förlof-
ningar skulle säkert bli resultatet af att de
unga obesväradt kunde lära känna hvarandra
på nära håll. »Ingen är en hjälte för sin
kammartjänare,» säger ordspråket, och det är
många ideal, som blekna, när de ses i för-
hållande till hvardagslifvets alla små motig-
heter.
Skall då icke också det poetiska skim-
mer försvinna, som för ungdomen hvilar
öfver kärleken, när de unga så där i all still-
het kunna undersöka den på nära håll? Jag
tror det icke! Det skulle snafare bli en
pröfvosten för hvad som är äkta och hvad
som icke är det.
Den elektriska belysning, i hvilken ett bal-
ideal kan stråla, skall kanske’slockna, men
den kärlek, som tål att ses i fullt solljus,
skall alltid förbli lika mäktig.
Intill världens slut skola män förbli män
och kvinnor förbli kvinnor, hvilket arbete och
samarbete de än åtaga sig, och till världens
slut skall också visa sig, att icke blott vän-
skap och kamratskap äro två goda och be-
rättigade ting, utan äfven kärleken, den kär-
lek, som skapar både konst och människor.
Ett visst slags kamratförhållande mellan
förlofvade och gifta är ett nutidens framsteg
för den föregående generationen. En man är
nu icke blott sin utkorades älskare och be-
skyddare, utan också hennes vän och kamrat.
Tills för en kort tid sedan har det varit
kvinnans privilegium att sträfva efter de hög-
sta dygder, efter att vara ödmjuk, eftergifven,
hänsynsfull. Männen ha börjat inse, att också
de kunna ha rätt att täfla om dessa kardi-
naldygder, och vilja icke längre låta sig nöja
med sina fäders simplare rätt till att härska
och befalla.
Därigenom har det blifvit en andlig lik-
ställighet mellan bägge parterna, som är lycko-
bringande för alla förbindelser, som nu ingås
mellan allvarliga och tänkande människor.
Men detta hindrar icke, att de kunna vara
lika förälskade i hvarandra, som någonsin
deras föräldrar och farföräldrar varit, och
denna föreställning, att kvinnans större själf-
ständighet skall medföra ett upphäfvande af
all erotik, gäller blott i abnorma fall, då kvin-
nan utvecklar sin intelligens på bekostnad af
sitt hjärta.
(Forts.)
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekantal
Gynna det svenska arbetet! Köp edra Korsetter i Svenska Korsettiabri-
kens utställning, || Hamngatan II, hörnet af Norra
Smedjegatan, Stockholm. Jansson&C:i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
