Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 7 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 289
Lefnadsvett.
elja ett nyligen utkommet månadshäfie af en af
y>|lg de förnämligaste tidskrifter, som utgifvas i
Amerika, förekom bland illustrationerna äfven
en till en föregående novell. Denna illustration
har gifvit en annan New Yorktidning anledning
att taga till orda. Teckningen framställer en ung
man och en ung kvinna i ifrigt samtal öfver ett för
dem båda viktigt ämne. Flickan är framställd stå-
ende, den unge mannen sittande eller nästan halft
liggande på en soffa. Om flickan föredragit att stå,
är därom intet att anmärka, säger kritikern och
tillägger: »och som mannen brutit armen och bär
den i band, så är detta en tillräcklig ursäkt för
den bekväma ställning han intagit.» Men, fortfar
han, armbrottet är ej üâgon antaglig ursäkt för
att ena benet kastats öfver det andra och ej heller
för fotterna, som sväfva i luften. Sådan ban är
framställd, visar han tidehvarfvets unge män en
bild af, hur en ung man ej bör uppträd», då han
talar med en kvinna. Tidehvarfvets unge man är
ej så synnerligen nogräknad om, i hvad ställnin-
gar han presenterar sig. Det är icke alls ovan-
ligt att i en salong tillsammans med damer se
honom långt tillbakastadi en bekväm stol med benen
antingen utsträckta eller slängda öfver hvarandra
och foten en meter (!) från golfvet. Denna ställning
har han ej intagit af någon afsiktlig ohöflighet,
utan endast för att han ej förstår bältre. Ingen
vänlig hand grep honom öfver nacken i hans barna-
år och inplantade i honom att iakttaga en om akt-
ning vittnande ställning, då hans mor kom in i
rummet. Hans ben sakna lefnadsvett. Hade de
och han blifvit lämpligt tagna om händer i en ålder,
mottaglig för intryck, så skulle han, utan att tänka
därpå, veta att intaga en passande ställning, då
kvinnor äro i samma rum som han. »Illustratio-
nen är en värdefull vink för samtidens unge man.
Må han taga den i öfvervägande och lära sig,
livad han bör göra med sina ben,» slutar kröni-
kören.
Men vi undra, om svenska mödrar och växande
söner också hafva något att lära af den? Kan
man icke säga: tout comme chess nous!
Hk
Pristäflan mellan
kvinnliga handarbeten-
Han säg allt en smula själfbeläten ut, där
han låg i bela sin längd och bredd, medve-
teD ora en bekymmerfri social ställning och
besittningsrätten öfver en ung varelse, hvilken
var nog barnslig att betrakta honom som ett
högre fullkomligt väsende.
Just i dag hade för öfrigt en mängd små
gynsamma omständigheter sammanträffat, som
kom honom att känna sig ovanligt väl till
mods. Först hade han fått hopp om en
möjlig utnämning till konsul, så hade han af-
slutat en lyckad affärsspekulation, så hade
han fått en god middag, och därtill såg hans
hustru för tillfället ovanligt bra ut.
Aliså, han befann sig vid godt lynne, och
han gaf gärna detsamma aflopp i mer eller
mindre lyckadt skämt. För ögonblicket föll
det honom in att bry sin unga hustru. De
hade mött en viss löjtnant vid deras middags-
promenad, en bekantskap från fru Bergmans
flicktid, och han hade nog sett, hvilka me-
nande blickar den där glopen hade kastat på
henne. Hon skulle bara bekänna kort, hur
det hängde ihop. Det var bestämdt en gam-
mal kadettflamma. Nå, kattungen, ville hon
inte bikta vackert?
Men i stället för att få se kattungen lek-
fullt stämd öfverraskades han af att den unga
frun rodnade djupt och förvirradt.
Hennes man fixerade henne. Elt öfver-
lägset leende Spelade bakom det mörka skäg-
get. Han hade alltså råkat en ömtålig sträng.
Nå ja, kvinnfolk beundrade ju alltid unifor-
mer. Ett litet flicksvärmeri, det vore ju in-
genting ondt i det.
Han tog hennes båda händer i sina, såg
henne i ögonen och sade med ett halft skälmskt,
halft myndigt tonfall: »Hur var det nu?»
Hon fick tårarna i ögonen, och hennes läp-
par darrade som på ett bedröfvadt barn. »Ah
Ernst, låt mig slippa, be mig inte tala om
det!»
»Hvarför inte?»
»Därför att, att — — » rösten blef litet
Den 1 oktober utgår, som våra läsarinnor
erinra sig, inlämningstiden i den pristäflan, hvil-
ken utlystes i n-.r 7 af Idun för i år: mellan
arbeten, tillverkade med den Liedbergska flossaapa-
raten. Vi vilja härmed i tid påminna om detta.
De närmare villkoren finnas angifna i det nämn-
da numret, liksom pris och prisnämnd.
Red. af Idun.
Fullt förtroende.
För Idun af
Sigrid Elmblad (Toivo).
s Q (Middagsbordet var nyss afdukadt i den
** j Ï rymliga, vackra salen, där dyrbara
qj ’ ■v möbler vittnade om ägarens goda för-
mögenhetsvillkor, konstrikt uppsatta dörr- och
fönsterförhängen om tapetserarnes yrkesfärdig-
het och det helas fraicha utseende om boets
nydanade beskaffenhet.
I »herrns rum» låg grosshandlar Bergman
utsträckt på sin divan och rökte cigarr, me-
dan hans hustru med en slafvinnas noggran-
na aktpågifvande tillsåg hans bekvämlighet.
Han behöfde blott öppna ett öga, röra ett
fiDger eller sträcka på ett ben för att väcka
hennes tjänstaktighet till lif. Hon bredde
en sjal öfver honom, serverade kaffet, sköt
fram cigarrkoppen o. s. v. i oändlighet, och
skrattade ett litet fågellikt, lyckligt skratt,
om han till gengäld behagade rycka henne i
luggen, nypa henne i armen eller bita efter
fingrarna, som han till tecken på nådigt lynne
understundom nedlät sig till.
grumlig, »ah, jag blygs så.»
Grosshandlar Bergman reste sig från sin
liggande ställning, det skämtsamma uttrycket
försvann, och det kom plötsligt något af do-
marvärdighet i hans hållning. Hvad ville
det säga? Skulle hon kunna ha någonting
att förebrå sig . . . men det var inte möjligt
med hennes oskyldiga uppsyn. Han lade
cigarren ifrån sig.
»Jag hade hoppats,» sade han i en ton,
som kom hans hustru att känna sig alldeles
tillintetgjord, »att det inte fanns något i ditt
lif, som du behöfde blygas öfver att minnas;
i så fall hade det varit bättre, om du förtrott
mig det förut. En kvinna får inte glömma,
att hennes förgångna lif också kan sätta en
fläck på hennes mans heder. Det är han,
som i och med giftermålet får bära hund-
hufvudet för allting. Och därför bör äkten-
skapet grundas på fullt förtroende i allting
. . . allting,» han gjorde en imperatorisk gest.
Hans hustru svarade ej ett ord, hon käm-
pade några ögonblick med sig själf, men så
blef det henne för öfvermäktigt, och hon
brast plötsligt ut i gråt.
Grosshandlar Bergman gick af och an i
rummet med händerna i byxfickorna, medan
en viss misstro lade sordin på hans medli-
dande för den stackars hjälplösa kattungen,
som väl ändå ej skulle ha varit i stånd att
begå en alltför svart förbrytelse.
Slutligen segrade den sistnämnda rörelsen.
Med en viss värdighet började han att trösta,
han lösgjorde hennes händer, strök henne fa-
derligt öfver håret, och slutligen lyckades det
honom, medan hon smög sig intill honom som
en skälfvande fågelunge, att locka ur henne
den tunga bikten om detta, som hon blygdes
så djupt öfver, den förfärliga skamfläcken i
hennes unga, oskyldiga, på alla sidor för
frestelser skyddade lif.
Jo, det hade varit vid en badort, året in-
nan hon blef förlofvad. Och den unge löjt-
nanten, han var för öfrigt af en mycket för-
näm släkt, hade också vistats där några vec-
kor. Och så hur det nu kom sig, hade han
visat henne litet uppmärksamhet. De hade
dansat, promenerat och seglat tillsammans —
och så den sista aftonen, ja, det var det för-
skräckliga, hade han mellan en dans, då de
gingo ut i parken, plötsligt omfamnat och
kysst henne, och hon hade ej kommit sig för
att göra motstånd.
»Nå, och sedan?» Grosshandlar Bergman
talade varligt som till ett barn.
ȁh, Ernst, han skref till mig en biljett
dagen därpå och bad mig om ursäkt. Han
hade ett ögonblick inte varit herre öfver sig
själf och och ... ja, det var då som jag blyg-
des, det var en sådan skam.»
»En sådan — nå, var det alltsamman?»
Den lilla frun såg upp med sina förgråtna,
allvarliga ögon. »Ja, jag tycker det är nog,»
sade hon med en suck.
Grosshandlar Bergman återvann plötsligt
sitt goda lynne, bad kattungen torka sina
ögon och var under en halftimme en ovan-
ligt älskvärd man, och hans fru var i lika
hög grad, och kanske ännu mycket högre, en
lycklig hustru.
»Ser du nu, att fullt förtroende makar
emellan är det bästa,» sade grosshandlarn
nedlåtet.
»Det är bref till herrn.»
»Så.» Grosshandlarn tog emot brefvet af
husjungfrun, kastade en flyktig blick på utan-
skriften, rynkade ögonbrynen och stoppade
det hastigt i bröstfickan.
»Skall du inte läsa det?» dristade sig den
lilla frun att invända.
»Ah, det är bara affärer,» blef det korta
svaret.
Men då grosshandlar Bergman en stund
senare vid pulpeten i sitt kontorsrum bröt
brefvet, föll fotografien af en liten gosse ur
detsamma, och han betraktade ganska länge
med blandade känslor det lilla ansiktet, hvars
drag hade en omisskännelig likhet med hans
egna.
Så läste han brefvet, skrifvet med en ovan
handstil och illa stafvadt, Gossen, ja han
artade sig bra, men så kom den gamla visan
om penningar till kläder o. s. v. Han ref
retligt sönder papperet och kastade bitarna i
kakelugnen. Det var i alla fall en förarglig
black om foten för honom, den där förbin-
delsen, nu sedau han var gift. Och en vac-
ker dag skulle kanske* den simpla människan
komma och ställa till en scen inför hans hu-
stru, så vida hon icke finge sina fordringar
tillfredsställda; ty han kände af gammalt hen-
nes humör.
Grosshandlar Bergman försjönk i betrak-
telser, och han grubblade förgäfves sin hjärna
med, hur han skulle finna en utväg att af-
hjälpa möjliga förvecklingar och obehag. Allt
i världen föresväfvade honom som hjälpme-
del utom detta enda: att visa sin hustru —
»fullt förtroende».
Mattor. Mfibeltvaer. Gardiner. Portierer
Lager n. b. I o. 2 tr„ Vesterlånggatan
ü TTk/a 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
