Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 7 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
Fru Hjulmans klagovisa.
in sorg jag nu vill skrifta,
O läsarinnor, inför er,
Ty tänk, se’n vi blef’ gifta,
Jag knappast Hjulman ser.
I forna, sälla dagar
Till mig att fara var han mån.
Nu kilar han så lätt ifrån,
Och därför så jag klagar:
Med krokig rygg och bara knän
Han skalar kring det hela län
Och kör omkull båd’ folk och fän.
När sist i någon backe
Han brutit af sin nacke,
Jag fäller nog en sakna ns tår
Andå vid Hjulmans bår.
Men ljufligt blir att slippa
Den grymma oro nu jag har;
Medaljar i en knippa
Jag har ju alltid kvar.
Och för mitt minne skall han stå,
Som sist jag honom sett,
I permissioner af trikå
Med flottig grå kaskett,
Och dessa vackra orden
Jag låter sätta på hans vård:
»Här hvilar en som slog rekord
Och stöp för fosterjorden
Uti en ädel sport.v
Det blir ju enkelt, klart och kort.
Och så jag låter rista
I ena hörnet se’n på sned
En bild af hans velociped,
Att ända i det sista
Den liksom följer med.
Och edra skråmor glömmen,
I alla, som han åkt omkull,
Och ej er vrede tömmen
TJppdi hans döda mull!
Men flickor, flickor, sist till er
Ett hjärtligt menadt råd jag ger:
Visst är om män det fasligt tunt,
Och giftas är er alla undi,
Men mycket bättre ensam gå
Än att till man en herre få
Som åker »Mälarn rundt».
Snorre.
Ur mitt lif i Kina.
Ett minne af en svenska, nedskrifvet för Idun.
8
ekvämt utslräckt i en hvilstol på en af de
stora verandor, som omgåfvo vårt hus i
Shanghai, låg jag och njöt af aftonens sval-
ka, glad öfver att solen ändtligen försvunnit bak-
om horisonfen, så att man kunde våga sig utom
dörren, utan att få solsting. Med ens väcktes jag
ur mina tankar af en kinespojke som anmälde:
»Vagnen är framme min fru». Strax därefter ut-
kom min »amah» med hatt, parasoll och en liten
tunn schal, hvilket allt jag ikläd te mig och skyn-
dade, åtföljd af min lille sexårige son Göran, ned
för trappan och ut på gatan, där min man redan
satt i vagnen med tömmarne i handen, färdig att
föra oss på den vanliga promenaden till Zikaway,
ett litet europeiskt värd»hus, beläget ’/* mil från
Shanghai. Vägen dit var på den tiden den enda
farbara utom staden.
Vädret var förtjusande och färden högst ange-
näm. Alla persikoträd stodo i full blom och in-
höljde de små kinesiska bambuhyddorna i en
oändlig rosasky.
Som vanligt läto vi hästarna stanna vid en
krökning af vägen, stego ur vagnen och gjorde en
promenad till fots på en af de många gångstigar,
som leda in åt landet; det intresserade oss att se
de olika kineshemmen. Oftast voro kvinnorna ute
på fälten och bearbetade jorden med långa hac-
kor, under det att karlarne sutto hemma, rökte,
lagade maten och sågo efter barnen; en och an-
nan gång kunde man träffa hustrurna hemma,
sysselsatta med att spinna eller väfva.
Öfverallt mottogos vi vänligt och undfägnades
med te; tekannan med små koppar stod alltid
framme på bordet, hur tarflig än stugan var. Se-
dan vi smakat på deras te och tackat för den
vänliga gästfriheten, följdes vi af hela familjen,
under ett oändligt ordsvall, en bit på vägen ; vi
I talade svenska, när vårt lilla förråd af kinesiska
tagit slut, och detta upptogs med gester och gladt
skratt.
Väl utkomna på landsvägen, upppstego vi i vag
nen och fortsatte vägen hem. För att inkomma
i den europeiska staden måste vi passera ett ki-
nesiskt kvarter och blefvo högeligen förvånade
öfver att på en af gatorna hindras af en stor folk-
samling. På vår fråga om anledningen härtill
fingo vi veta, att Ko-fong-zmg, en af Shanghais
rikaste och äldste mandariner (han var näml. 91
år), hade dött, samt att héla hans hus nu, dagar-
ne före begrafningen, var öppet för alla, både ki-
neser och européer, hvilka ville beklaga sorgen
samt se på ståten.
Öfverlycklig att slutligen få inträda i ett man-
darinhem, en sak som annars aldrig tilläts en
europé, ville jag gerast stiga ur vagnen och gå
in, men antog vid närmare eftertanke min mans
förslag att först resa hem och äta middag, till
hvilken vi hade inbjudit en ung svensk, anställd
pä kontor därute, och sedan tillika med honom
återvända dit.
Middagen föreföll mig aldrig vilja taga slut, och
det var mig en stor lättnad, när vi fingo bryta
upp och börja vår vandring till Ko-fong-zings pa-
lats. Då vi slutligen kommit dit, inträdde vi uti en
lång, smal vestibul, där mandarinens alla vapen
voro uppställda omkring väggarna. Upplysningen
utgjordes af dunkla kulörta papperslyktor, hvilka
spredo en härsken röklukt genom hela huset.
Inkomna i våningen, passerade vi genom en full-
komlig labyrint af rum, nästan alla likadana.
Möbleringen utgjordes af ett fyrkantigt bord midt
på gofvet, fullt af kinesiska anrättningar, troligen
skåderätter, ty jag såg ingen af de besökande
smaka något däraf. Vidare stodo där några fyr-
kantiga trästolar, öfverhängda med dyrbara, svarta
sidentyger; väggarna voro rappade och äfvenledes
behängda med dylikt tyg, på hvilka alnslånga
bokstäfver voro broderade i guld.
Ju längre vi inträngde uti våningen, deffo tyd-
ligare uppfångade vi ljudet af en skärande mu-
sik, bestående af pipor och flöjter, hvilka obarm-
härtigt handterades af kinesiska amatörer, de
oumbärliga messingstallrikarne saknades icke hel-
ler i orkestern — det hela utgörande ackompag-
nement till den bedröfligaste sång. Troget följan-
de musikens toner, framkommo vi slutligen till
det allra heligaste. Detta rum, det största i hela
våningen, upptogs i fonden af ett trappformigt
altare, öfverkladt med hvitt tyg, och från golf
till tak fullsatt med granna ktllörta blommor,
roliga människofigurer och djur, alltsammans af
papper. På nedersta afsatsen stodo endast några
små lampor, hvaraf blott ett par voro tända.
Midt framför altaret låg en stor rödblommig sil-
keskudde, och på ömse sidor därom stodo de
sörjande — endast de manliga — 8 till 10 på
hvarje sida, alla iklädda långa, hvita kåpor. Allt
emellanåt kom én mandarin inrusande och föll
på knä på den stora kudden framför altaret, lä-
sande sina böner öfver den döde, tändande på
en och annan lampa, hvilken han sedan släckte
för att tändas af den nästkommande.
AUt detta försiggick under den afskräckande
musiken och sången, i rask takt, hvarför det hela
blef så komiskt, att man ibland tvangs att le.
Jag såg till och med de två äldsta af husets sö-
ner, som stodo bland de sörjande, vända sig
bort och skratta, de voro båda anställda i kine-
siska tullen och mycket i beröring med européer,
hvarför de troligen insågo, huru löjligt allt måste
synas oss. Vi slodo just i begrepp att gå, då
den -äldste af sönerna, som genom affarer kom-
mit i beröring med min man, helt artigt kom
fram till mig och frågade, om jag ville se det
rum, där den döde låg. Jag tackade förtjust.
Han tog då min hand och förde mig genom en
liten dörr ut i rummet bakom allaret. Jag fann
där endast en kolossal träkista, tilltagen sä stor,
att den skulle rymma den metallkista, hvaruti
mandarinen låg, jämte all den föda, som den
döde anses böra hafva med sig till sitt sista hvi-
lorum, och hvilken nedlägges, prydligt utsirad,
mellan de båda kistorna. Rummet var fullt af
tjutande gråterskor, hvilka i sanning gjorde skäl
för sin betalning. Detta var allt. Jag kände mig
ytterligt besviken, hvarför jag, ehuru jag trodde
det vara lönlöst, beslöt fråga min ledsagare, om
det ej ginge an att få se lady Ko-fong zing n:r 1?
Han skrattade, men svarade ett bestämdt nej ! Jag
bad dock så enträget, sade att detta var ett till-
fälle, som aldrig me-a yppade sig för mig, att få
se en af landets förnämsta damer, att det skulle
vara ett minne för mig hela mitt lif m. m., men
»han kunde ej bevilja min anhållan, det stred
emot kinesernas bruk». Det var alltså ej värdt
att tänka mera på den saken ; jag tog min led-
ssgares arm, och vi gingo ut till mitt sällskap.
Det återstod oss nu endast att tacka för allt till-
mötesgående och säga farväl till de unga sönerna.
(Slut i nästa n:r.)
Ur notisboken.
Drottningen och flottkarlarne. Drottnin-
gen företager nu dagligen rid- och körturer på sin
norska upphållsort efter att ett par dagar i förra
veckan lia hållit sig på sina rum. De senaste
dagarne har hon flere gånger med stort intresse
åsett timmerflottningen i Skinnarbölelfven, där i
år mycket timmer har flottats. Under dessa ut-
flykter har hon flere gånger kommit i håg flott-
karlarne med penninggåfvor. Här om dagen var
flottmanskapet af drottningen inviteradt till mid-
dag på Skinnarböl, och som vädret var vackert,
var det dukadt ute på gården utanför hufvudbygg-
naden. Under måltiden trädde drottningen vid
prins Eugens arm ut bland arbetarne med en
hjärtlig hälsning. Sedan gästerna äfven trakterats
med kaffe, fick hvar och en af dem med sig hem
ett stort paket mat och andra goda saker. Drott-
ningens afresa skail, enligt förljudande, vara ut-
satt till den 8 d:s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
