Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 28 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö14
I U U N 1894
(första året blommar den ej), vissna bladen små-
ningom, och hela växten blir skräpig. Man skall
då så småningom sluta upp med vattningen och,
sedan jorden blifvit så torr, att den ej kan mögla,
sätta krukan i ett skåp, på en låg blomhylla eller
annorstädes, där man ej behöfver vara rädd att
rotknölen fryser. Det praktiseras också att taga
upp rotknölen ur jorden och plantera den på nytt,
dä våren kommer. Min fyraåriga »glox» har
hvarje höst, sedan de gamla bladen vissnat bort,
börjat skjuta på nytt — och så bar jag låtit den
hällas, men stammen är nu knotig och ful.
För att åtminstone sommartiden — gloxinior-
nas egentliga växttid — ersätta dem den fuktiga
luften i ett dnfhus, har jag då mina »glox» stå-
ende i ett soligt fönstur och vattnar dem temligen
mycket, hvaraf ju alstras fuktig värme. Öfver
alla små plantor har jag glas, dnfhus i miniatyr.
Mot solen skyddas alla mina »glox», både stora
och små, genom pappersark, tunna nog att ej
fullkomligt förtaga ljuset, ehuru de utestänga den
skarpaste solen. De blommande gloxiniorna flyt-
tar jag in på blomsterbordet, då blommorna vara
läntre.
Till slut vill jag nämna, såsom min speciella
åsikt, att de blommor, »glox» eller andra, hvilka
man själf uppdrager från frön eller »skott», blifva
härdigare än de, man köper från drifhus.
Människan är kosmopolit, dock finnas ju män-
niskor, hvilka ej tåla ombyte af luftstreck. Bland
blommorna, fruktar jag, är det ganska få, hvilka
tycka om förflyttning. Således: Lilian, Sofie, Anna
Frida och allt hvad I heten: hafven I godt om
pengar, men ondt om tålamod, köpen växter, men
viljen I med liten kostnad skaffa er en fönster-
trädgård, sån och sätten skott! Med litet tålamod
och mycken kärlek till blomstren skall det gå bra.
— Och Gud gifver växten.
S—m.
Huru man förlofvar sig.
Några betraktelser för Idun
af
Helena Nyblom.
(Forts.)
Jag tror i alla fall, att vi med stor försik-
tighet böra bedöma verkligheten efter roman-
litteraturen, i synnerhet den parisiska roman-
litteraturen.
Det är ett genomgående faktum, att för-
fattare i alla länder helst välja sådana äm-
nen, som ge anledning till förveckling och
strid eller kunna ge stoff till något slags
patos.
Den hvardagliga, jämna lyckan är, af all-
ting, just det, som är minst att säga något
om. Att två människor äro lyckliga, hålla
af hvarandra och arbeta för sig själfva och
familjen under lifvets vanliga, större och min-
dre besvärligheter, är icke ett poetiskt ämne,
åtminstone icke ämne för en roman, hvari
det psykologiskt invecklade och utomkring
spännande äro två så viktiga fakulteter.
De lyckliga äktenskapen kan man alltså
vara säker på, att vi ieke finna beskrifna i
franska romaner.
Skulle de därför blott undantagsvis finnas?
Om man med ett lyckligt äktenskap förstår
ett idealförhållande mellan två människor, som
i allt äro skapade all lyekliggöra hvarandra,
tror jag icke, att världshistorien kan uppvisa
många sådana förbindelser.
En italienare sade en gång till mig: »Det
finns inga lyckliga äktenskap, hvarken i sö-
dern eller i norden. Efter tjugufem års sam-
lif kan ett äktenskap bli ett lugnt vänskaps-
förhållande, men till dess är det — ett hel-
vete. »
Utan att dela denna drastiska uppfattning
af äktenskapets lycksalighet, vågar man dock
tryggt säga, att de ideala äktenskapen äro
sällsynta, liksom alla mänskliga ideal, när de
realiseras.
Men om man med ett lyckligt äktenskap
förstår ett godt oeh innehållsrikt samlif, ett
gemensamt arbete, med barnens uppfostran
som väsentligt mål, finns det utan tvifvel
lika många lyckliga äktenskap i Frankrike
som i alla andra länder.
Man måste komma i håg, att där som öf-
verallt finnas två slag af människor, de lätt-
sinniga och de allvarliga. De lättsinniga taga
allting lätt, alltså äfven äktenskapet, och
de allvarliga uppfatta äktenskapet som en vik-
tig och allvarlig sak. Följden af denna upp-
fattning är, att alla allvarligt tänkande frans-
män efter en kort. ceremoniel förlofning bli
goda och trofasta äkta män, oeh att det finns
massor af franska kvinnor, hvilka, efter att
knappt ha känt sin trolofvade, blifva de mest
exemplariska äkta makar och mödrar och af
sina beundrande söner aldrig nämnas under
annat än: »ma sainte mére.»
Vi nordbor ha ett visst öfversitteri gent
emot de romanska folken, så snart det gäller
frågan om äktenskap och familjelif, och in-
billa oss, att ett djupare samband mellan äkta
makar och mellan föräldrar och barn endast
står att finna bland germaniska oeh anglo-
saehsiska racer.
Men därom är vårt begrepp ofta lika oriktigt
som sydländingarnes begrepp om våra privat-
förhållanden, när de tro, att vi bo i hålor
och att björnar gä omkring på våra gator.
Man finner hos oss högst sällan en sådan
tillgifvenhet hos barnen för föräldrarne, som
man mycket ofta möter i Frankrike, och den
omständigheten, att föräldrarne gifta bort bar-
nen, är långt ifrån alltid olycksbringande.
Tvångsäktenskap äro och förbli öfverallt en
dödssynd, men ieke alla inklinationspartier
bestå sitt prof, och icke heller äro alla för-
äldrar goda och allvarsamma nog till att med
förstånd oeh framgång välja för sina barn.
Att därför uppställa någon regel för, huru
förlofningar skulle ingås med största utsikt
att lyckas, är och förblir en omöjlighet.
Man kan endast konstatera, att hps oss af-
göra de unga själfva sin framtid, i Frankrike
afgöres den af föräldrarne. Resultatet visar,
att det ena så väl som det andra kan både
lyckas oeh misslyckas.
Om förlofningarna i Frankrike börja med
beräkning af alla möjliga andra ting än det
personliga tycket, så börja däremot i Italien
de allra flesta förlofningar med förälskelse.
Södern är de våldsamma känslornas land,
och där förälskar man sig så plötsligt, som
om man skulle ha fått ett skott i bröstet.
Det ser ut, som om Cupido fortfarande ginge
omkring och affyrade sina pilar där nere, oeh
hans namn är också inblandadt i folkvisorna
vid sidan af namnen på helgon och skydds-
patroner.
»Amore» är den kroniska och epidemiska
sjukdom, hvaraf hela nationen lider under alla
årstider.
Den börjar med, att de två unga ha sett
hvarandra på gatan, i teatern eller kyrkan.
Den unge mannen blir gripen af en plötslig,
vansinnig kärlek. Han tillbringar sin tid med
att vandra kring gatorna och passa på vid
promenadtiden för att få se en skymt af sin
gudinna, när hon vandrar förbi med sina för-
äldrar eller sin duena (ty i södern gär al-
drig en ung flicka ensam på gatan).
Han förföljer henne på afstånd. Han står
vid en pelare i kyrkan, medan den sköna ber
vid ett altare. Han är hvar kväll på teatern,
när hon sitter i sin loge, och med ryggen
mot scenen genomborrar han henne med sin
kikare.
Han suckar nedanför hennes fönster; —
är han en man af folket, spelar han guitarr
för henne; han passar pä att smyga sig in
i samma kafé, där hon om aftonen går med
sina föräldrar, och han dricker ett glas soc-
kervatten vid det ena bordet, medan hon äter
sin glace vid ett annat i närheten, och han
tar icke ett ögonblick sina ögon ifrån henne.
Den engelske författaren Howells, som i
flere år var konsul i Venedig, säger i sin be-
skrifning öfver de venetianska förlofningarna,
att det just icke måtte vara behagligt för en
ung dam att så där från morgon till kväll
ha en tillbedjare i hälarne på sig, om hon
ieke tycker om honom.
Det måste störa hennes andakt i kyrkan,
alt se en ung dandy stå som en staty vid
en pelare och suga på knoppen till sin pro-
menadkäpp, medan han slukar henne med ögo-
nen och sedan följer henne till utgången för
att räcka henne vigvattnet.
Medan hon sitter i sin loge, kanske om-
gifven af andra beundrare, skall hon bestän-
digt känna den efterhängsne tillbedjarens ki-
kare som en dubbelpistol siktande på sig.
Hon kan icke se ut genom fönstret, utan att
ha den oundviklige midt emot på en trottoar,
stirrande som en detektiv upp emot hennes
balkong.
Allt detta måtte, som sagdt, vara rätt obe-
hagligt, om den unga skönheten icke finner
sin tillbedjare »simpatico».
Men man måste också antaga, att de unga
damerna i södern lika så väl som hos oss,
ja, ännu bättre, förstå konsten att med blic-
kar och åtbörder uttrycka sitt hjärtas mening.
Finner en italiensk flicka den förälskade yng-
lingen besvärlig, afväpnar hon honom säkert
inom kort genom iskall likgiltighet.
Är däremot tycket ömsesidigt, lefver hon,
liksom han, på alla de flyktiga ögonblick de
kunna mötas och utan ord säga hvarandra,
huru förskräckligt kärleken förtär dem.
(Forts.)
Ur notisboken.
Ur författaresläkten Carlen har en ny
länk brutits ur kedjan. Fröken Christina Carlén
afled efter långvarigt lidande å Stockholms sjuk-
hem den 22 september. Hon var född den 22
december 1831 och syster till skriftställaren Johan
Gabriel Carlen. Tillsammans med sin syster, den
bekanta skriftställarinnan Octavia Carlén, inne-
hade hon en följd af år ett mycket besökt lån-
bibliotek i det numera ombygda hörnhuset vid
Norrmalmstorg och Hamngatan. Äfven den aflidna
sysslade med literaturen. Under de senare åren
har hon varit mycket sjuklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
