Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 28 september 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 315
Till den stora hvilan. I söndags afled här-
städes änkefru Maria Sofia Sjögren efter ett par
dagars sjukdom i den höga åldern af nära 96 år;
hon var nämligen född den 13 november 1798.
Den gamla var för sina år ovanligt kry och rask,
och ingen kunde märka på gumman, att hon när-
made sig så nära hundratalet som hon gjorde.
Ända intill det sista företog hon promenader, och
de tre trappor, som ledde upp till bostaden, be-
svärade henne icke synnerligen. Själsförmögen-
heterna voro i det närmaste bibehållna, och ur
sitt rika minne kunde hon framdraga den ena
historien efter den andra om förhållandena i for-
na dagar i Upsala, där hennes fader, rådman
Lindroth, var boende, och där hon själf vistats
under största delen af sin lefnad.
Är 1829 änka efter kyrkoherden i Vesslands
pastorat G. O. Sjögren, fick hon vid 30 års ålder
ensam öfvertaga vården och uppfostran af fem
små barn. Af behållningen på den inkomst, som
pastoratet under nådeåren lämnade, köpte hon ett
hus i Upsala och mottog inackorderingar. Där-
med fortfor hon ända till 1 ’-80, då hon flyttade
till Stockholm. En god hälsa, ett gladt och ge-
mytligt sinnelag samt en aldrig tröttnande arbets-
förmåga voro utmärkande för den gamla. Hon
efterlämnar barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
*
Kn gripande sorgeaJet blef fröken Maria
Holms likbegängelse i söndags middag på Nya
kyrkogården. Våra läsarinnor känna det sorgliga
öde, som drabbade den unga damen, då hon på
resa från Paris till hemlandet dödades vid järn-
vägssammanstötningen i Appilly. Hennes stoft,
en blott allt för ringa ersättning för det lefvande
lif, den ungdom och verksamhetsförmåga som på
några minuter förintats, hade i tordags anländt
till den åldriga modern, och på denna höstdag
med omväxling af solglimtar och gråvädersstäm-
ning skulle det nu anförtros åt jordens sköte.
Nyfikenheten hade troligen lockat många af de
hundratal, som vid kyrkogårdsgrinden mötte lik-
följet, dit ut till de dödas stad. Men af den rika
blomstergärd, som efter jordfästningen offrades åt
den dödas minne, var lätt att förstå, att i detta
lifliga deltagande många personliga vänskapskäns-
lor togo sig ett uttryck.
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog i söndags »Mignon»
med delvis ny rollbesättning. Sålunda utförde
fröken Lindegren titelpartiet och redde sig där-
med ganska bra. Stämman förefaller visserligen
ännu outvecklad och särskildt i mellanregistret
tämligen svag, men höjdtonerna få ofta en varm
och fyllig klang, som är af god verkan. I silt
spel inlägger den unga sångerskan därjämte känsla
och lif. Trägna studier i såväl ena som andra
hänseendet äro dock ännu af nöden. Som Vil-
helm Meister debuterade hr Nilson-Adami, hvilken
för några år sedan uppträdde härstädes i opera-
eomiquen. Hr N.-A. har en ljus och hög, men
tunn och spröd tenor och torde godt kunna för-
svara sin plats i sekundära partier. Ett sådant
parti som det här föreliggande öfverstiger dock
hans krafter. I sitt uppträdande ådagalägger han
för öfrigt en viss ledighet och savoir faire. Hr
Södermann hade öfvertagit gubben Lotharios roll,
hvilken dock ej vidare syntes intressera honom.
Den torde ej heller rätt ligga för hans skaplynne.
Fröken Karlsohn var briljant som Philine och fru
Linden återsåg man med nöje som Fredrik. Hrr
Grafström och Malmsjö fyllde godt sina små upp-
gifter som Jarno och Antonio. Och Laertes, ja
det var hr Rundberg.
Repertoaren för veckan upptager för onsdagen
»Aida», torsdagen »Romeo ocb Julia», i dag fre-
dag »Regementets dotter» och baletten »Dygnets
timmar», söndag »Lohengrin» samt måndag »Or-
feus» och »Pajazzo».
Vasateatern har med sitt nya program gjort en
succés de rire, som artar sig till att bli något lika
mirakulöst som den outslitliga tantens — »Char-
leys tant» mena vi naturligtvis — på Söder. Af
engelskt fabrikat är äfven »Niobe», herrar Paul-
tons lustspel; men nej, vi skola vara rättvisa —
och epitetet »fabrikat», som passar ypperligt om
det förstnämnda stycket, är orättvist gent emot
»Niobe» så till vida, som denna pjäs verkligen är
byggd på en ovanligt originel och lustig idé, om
den ock ej äger några djupare literära förtjänster.
Och så som detta uppslag — att låta antikens
förstenade Niobe efter 3000 årig sömn återuppstå
och lifslefvande och klassiskt tragisk vandra om-
kring i en modern engelsk spetsborgarfamilj — är
begagnadt, visar det sig till fullo uppnå syftet att
försätta åskådarne i den allra bullersammaste
stämning af uppsluppen häpenhet.
I hög grad är effekten af det lustiga upptåget
beroende af titelrollens framställarinna. I fru
Hilda Castegren hade Vasateatern också varit
nog lycklig att finna en utsökt representant
för Niobes marmorskönhet och drottninglika patos.
Af de medspelande må särskildt nämnas hr War-
berg, som med smittsamt humör spelade en för
säkringsdirektör, det värst utsatta offret för den
tårymniga belleniskans gengångarskap.
Som förpjäs till »Niobe» gifves en liten ganska
lustig farsoperett, »Ut med bin!» af Paul Prandel,
i hvilken särskildt fru Emma Berg samt hrr Hell-
berg och Scenson skörda lifligt bifall.
Halsbandet.
Af Guy de Maupassant.
Öfvers. för »Idun» af Elin C.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Han satte på henne ytterplaggen, som han
redan lagt i ordning; det var hennes simpla
hvardagskläder, hvilkas torftighet nu stack
bjärt af mot den lysande baltoaletten. Hon
kände det och ville skynda sig undan för att
icke bli observerad af de andra damerna, som
svepte in sig i dyrbara pälskappor. Loisel
ville hejda henne.
»Vänta litet. Du förkyler dig därute. Jag
skall skaffa en droska.»
Men hon hörde icke på honom, utan skyn-
dade fort utför trappan.
Komna ned på gatan, funno de det omöj-
ligt att få tag på någon vagn; de försökte
öfverallt och ropade efter kuskarne på långt
håll.
Missmodiga och huttrande af köld gingo
de ned mot Seine. Vid kajen funno de ändt-
ligen en af dessa gamla droskor, hvilka en-
dast äro i gång om nätterna, som om de vore
rädda att visa sin skröplighet i dagsljuset.
De åkte nu hem till rue des Martyrs och
gingo sorgsna upp för den gamla trappan.
Hennes lycka var nu slut! Han gick och
tänkte på, att han måste vara på sin plats
kl. 10.
Hon tog af ytterkläderna framför spegeln
för att än en gång få se sig i all glans.
Men plötsligt utstötte hon ett skrik. Hals-
bandet var borta!
Hennes man, som redan var till hälften
afklädd, frågade bestört: »Hvad är det? Hvad
är det?»
Hon vände sig om.
»Jag har . . . Jag har . . . jag har förlorat
halsbandet ! »
»Hvad säger du? Det är inte möjligt 1»
De letade i vecken på klädningen, i kap-
pan, i fickorna — öfverallt, men utan att
finna något.
»Är du säker på, att det fanns kvar, när
du gick från balen?» frågade han.
»Ja, jag rörde vid det i trappan.»
»Men om du hade tappat det på gatan,
skulle vi nödvändigt ha hört, när det föll.
Säkert ligger det i droskan.»
»Ja, det är troligt. Såg du efter numret?»
»Nej. Och du inte heller?»
»Nej. »
De sägo förtviflade på hvarandra. Ändt-
ligen var Loisel åter klädd.
»Jag skall gå tillbaka samma väg, som vi
gingo nyss,» sade han, »kanske skall jag
finna det.»
Och han gick ut. Hon satt orörlig på en
stol, klädd i baldräkt, hade icke styrka nog
att kunna gå till sängs, — tillintetgjord, nä-
stan utan medvetande, utan en tanke. Vid
sjutiden kom hennes man tillbaka, utan att
ha funnit något.
Han gick till polisprefekten, utlofvade en
belöning i tidningarna, frågade efter vid hyr-
kuskverken — gick öfverallt, där han trodde
sig kunna ha den minsta förhoppning.
Hon väntade hela dagen liksom förlamad
af ångest och förtviflan inför denna gränslösa
olycka.
Loisel återkom på kvällen, blek och för-
störd, han hade icke lyckats finna minsta
spår.
»Du måste skrifva till din väninna,» sade
han, »att låset på halsbandet gått sönder, och
att du lämnat bort det till lagning. Där-
igenom få vi tid på oss att kunna finna nå-
gon utväg. »
Hon skref efter hans diktamen.
Efter en veckas förlopp var allt hopp ute.
Loisel, som hade blifvit fem år äldre, förkla-
rade: »Vi måste nu tänka på att ersätta
smycket.»
Dagen därpå togo de med sig etuiet och
uppsökte den juvelerare, hvars namn stod på
lockets insida. Han såg efter i sina böcker.
»Jag har inte sålt halsbandet,» sade han,
»utan endast etuit.»
De gingo nu från juvelerare till juvelerare
för att söka finna på ett annat, likt det för-
lorade, hvilket de hade all möda att kunna
komma ihåg i minsta detalj, nedtyngda som
de voro af oro och bekymmer.
I en butik i Palais Royal fanns det ändt
ligen ett diamanthalsband, som föreföll dem
vara alldeles likadant som det borttappade.
Det kostade 40,000 francs, men skulle möj-
ligen kunna säljas för 36,000.
Juveleraren lofvade att låta det ligga för
deras räkning i tre dagar och gick äfven in
på deras villkor att återtaga det för 34,000
francs, i händelse att det förlorade återfanns
inom februari månad.
Loisel ägde 18,000 francs, som han ärft
efter sin far, det öfriga måste han låna.
1,000 francs lånade han på ett håll, 500
på ett annat, 5 louisdorer af en, 3 af en an-
nan, han drog växlar, skref förbindelser på
hårda villkor, gjorde upp affärer med procen-
tare och alla möjliga slags ockrare. Han ut-
blottade sig för hela lifvet, skref under sitt
namn, utan att ens veta, om han skulle kunna
göra rätt för sig, och — uppfylld af fruktan
för den dystra framtiden, för det gränslösa
elände, som drog sig samman öfver honom,
för alla de yttre försakelser och alla de för-
ödmjukelser han skulle komma att lida —
gick han och köpte diamantsmycket och räk-
nade upp 36,000 francs på boddisken.
När fru Loisel återlämnade halsbandet till
sin väninna, sade denna med en iskall ton
»Du borde ha lämnat igen det förr, jag kunde
ju ha behöft det.»
Hon öppnade icke etuit, fru Loisel hade
varit så ängslig för det. Om hon märkt ut-
bytet, hvad skulle hon då ha tänkt? Hvad
skulle hon ha sagt? Skulle hon icke ha an-
sett henne för en tjuf?
Mathilde Loisel kände väl till fattigdomens
tunga lif. Hon fattade sitt beslut med ens
— hjältemodigt. Denna oerhörda skuld må-
ste betalas, hon skulle betala den. Tjänst-
flickan fick afsked, våningen blef uppsagd, och
en vindskupa hyrdes i stället.
Hon var förtrogen med de grofva hushålls-
göromålen, de motbjudande kökssysslorna.
Hon dukade själf och fördärfvade sina fina,
skära naglar på smutsiga stenkärl och ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0319.html
