Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 5 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 321
Kuggad.
Skiss.
f
är herr skräddaren och riddaren A. E.
Göökh skulle aflägga besök hos frö-
ken Anna Olander för att med henne
träffa uppgörelse om lektioner för sin dotter
Zulamith, tog han pä sig en fin, gul siden-
väst, satte pä den vänstra handens pek- och
ringfingrar tvä präktiga juvelringar och tog
fram ur sitt etui och satte i den sjöblåskif-
tande halsduksrosetten en krâsnâl af guld,
besatt med äkta pärlor och en stor smaragd.
Och när han stigit in i fröken Öländers
lilla bostad i en vindskupa vid Skomakar-
gränd, sjönk han full af behag ner i den
lilla hvilstolen vid fönstret och lät hufvudet
liksom af en händelse glida ner i den vän-
stra handen. Och o, hvad det glimmade och
blixtrade i det lilla vindsrummets svaga be-
lysning !
Lilla fröken Öländers hjärta klappade i
aningsfull förbidan.
Det var fråga om lektioner. Ute på lan-
det och nu under den stundande sommaren.
Ville fröken Olander, som blifvit honom re-
kommenderad från det läroverk, där Zula-
mith gick, meddela hans dotter undervisning,
så kunde hon ju möjligen hyra sig ett rum
ute på Gåsön i närheten af skräddarens villa
och låta Zulamith gå hem till sig och läsa.
Ja, visst ville hon. Komma ut på lan-
det — tänk hvilken glädje! Olof, den lille
brodern, som suttit där i sin stol, aftynad
och maktlös under den långa vintern, skulle
få komma ut i skärgården, till sol och luft
och frihet. Anna jublade i sitt sinne.
»Och frökens lektionspris?»
»1,50 i timmen.»
»Hm — lim! En liten treflig lägenhet, det
här, och billig, antar jag. Förlåt mig, hvad
betalar fröken för den? Kanske är det kallt
här, så att det går mycket ved åt. — Hm —
En och femtio sa’ fröken. Bra mycket det.
Dock, lärdomen är för lifvet den. Och det
är min mening, ser fröken, att Zulamith skall
taga studentexamen. Hvita mössan, det är
ändå något det! Flickan är begåfvad, ser
fröken; hon har ovanligt lätt för sig, ser
fröken, ett godt hufvud .. !»
Och fröken såg.
Ett långt, spinkigt något i storblommig
bomullsklädning med sidenrosetter. Två långa,
slappt nedhängande armar, och två ljusblå
ögon, som säkert aldrig sedan dibarnsåldern
växlat uttryck.
»För att återgå till priset,» återtog skräd-
daren, »kan det inte bli litet billigare si så
här på landet och i all enkelhet?»
»Jag har alltid ett bestämdt pris ...»
»Nå ja, låt gå då! Det är inte värdt att
knussla på lärdomen, inte. Farväl, fröken.»
Och juvelerna med ägare och ägarens dot-
ter försvunuo. Och det såg så fattigt ut i
det lilla vindsfönstret, när den hvita handen,
som stödt sig mot fönsterkarmen, icke längre
hvilade där. Men det var, som om rum och
allt lyst upp, när Anna tog sin lille bror i
famn och jublade: vi få komma ut till lan-
det, du, vi få komma till landet!
Om en vecka flyttade skräddare Göökhs
familj ut. Och fröken Olander med sin lilla
bror hade hyrt ett litet rum med förstugu-
kvist alldeles i närheten för det billiga pri-
set af 25 kronor för sommaren.
Och så började lektionerna.
Det blef ett tungt arbete. Zulamith var
underkänd i de flesta ämnen och skulle nu
under sommaren läsas upp i sin klass. Men
hon var slö och ointresserad och utomordent
ligt okunnig i sina stycken.
Fröken Anna hade under arbetstimraarne
en ihållande förnimmelse af, att hon höll på
att lyfta något riktigt tungt, något, som hon
med ångestsvett i panna och kinder ändå al-
drig skulle förmå att rubba ur stället. Och
denna ljusblå, vattenaktiga blick, som satt
fästad på henne under timmarne — utan en
skiftning eller en ljusning . .. Gud — hvad den
plågade hennne. Och Zulamiths slöa efter-
sägande af hennes egna ord med frånskil-
jande af själen i dem ljöd i hennes öron
som tunga och enformiga ljud från ett trist
och dödt dagsarbete.
Hon kämpade tappert emot dessa förnim-
melser och försökte gifva så mycket hon
kunde af sig själf i sin undervisning. Hon
fann liknelser, som kastade skarpt ljus just
på den oklara punkten, hon lät sin humor
spela in i exemplen och öfversättningsprof-
ven, men den ljusblå, vattenaktiga blicken
förändrades ej. Det var som ett porslinsöga,
måladt riktigt ljusblått och sött i hufvudet
på en pariserdocka. Â!
Och därute under den stora lönnen satt
hennes lille sjuke bror. Hon kunde så tyd-
ligt se honom från sin plats vid lektionsbor-
det. Han satt alldeles stilla. På de bleka
kinderna hade sol och hafsluft åstadkommit
en liten skiftning i rödt och brunt, och de
lidande, mörka ögonen hade fått ett skim-
mer af ungdom, som de måhända aldrig ägt.
Hur gärna skulle ej Anna velat kasta de
tråkiga läroböckerna i väggen, förbindligt
bedja den unga Zulamith promenera hem till
sig för att aldrig återkomma och i stället
under fagra, flyktande sommardagar få sitta
vid sin lille brors sida därute på mossan
under den väldiga lönnen.
Hon hade så mycket hon skulle berätta
för honom. Om molnen, som gledo förbi,
hvita och ulliga på himmelen, om vattnet,
som glänste och glittrade i korta vågor invid
stranden, där måsarna kretsade af och an
med en flykt, snabb som snittet af en knif,
aftecknande sig så hvita, så hvita mot den
blå himmelen och luften. Hon skulle ha
samlat knippor af tång, doftande stormupp-
ryckt tång med stänk af skum och vågor
och lagt hela fånget invid den lilles fötter —
eller hon skulle ha skattat ängar och hagar
på bär och blommor, bara för att se den
tunga blicken ur de kära ögonen lysa upp.
Men hon fick intet af allt detta. Där fick
han sitta en3am. Och hon — blesser, bles-
sant, blessé . . .
Hvad angick det henne, om participe pre-
sent hade ändeisen ant eller icke eller om
»vi sårade» hette antingen nous blessions eller
nous blessâmes. Det var lifvet hon älskade
— lifvet därute i den fria naturen vid den
lille Olofs sida.
Tiden gick.
Sommaren var förfluten och Anna Öländers
arbete med Zulamith Göökh skulle bära frukt
i en skriftlig examen vid läroverket.
Huru många gånger hade ej fröken Olan-
der med pennan i hand räknat ut den lilla
summa hon skulle erhålla som arvode för
sommarens trälande arbeta. Det var ju en
hel liten förmögenhet hon knogat ihop på
sina lektioner. Nu skulle visserligen hyran
betalas, och räkningen på mjölk och grön-
saker var inte så liten, den, men där.skulle
ändå alltid blifva en liten summa öfver, och
för den summan skulle hon köpa så mycket,
så v mycket.’ Det var alldeles märkvärdigt
hvad en tre, fyra tiokronsedlar skulle räcka
till allt. Matta till det lilla rummet i sta-
den skulle köpas. Ja, det förstås, allra först
skulle Olof lå en ny vinterrock — och hon
hade så när glömt det viktigaste af allt,
Fältskärns berättelser, som han längtat så
ifrigt efter och bedt sin syster så varmt om.
Dessutom skulle där köpas husgerådssaker
och kläder, taflor och prydnadsföremål —
det var så roligt att tänka på allt, som de
små sedlarna skulle kunna förvandlas till. —
Zulamith hade varit inne i staden och pröf-
vats och blifvit kuggad.
Och hennes fader, herr skräddaren och rid-
daren Göökh, infann sig efter den sorgliga
tilldragelsen bos fröken Olander.
Han kom med steg som af långa vågor,
och juvelerna blänkte som fordom på hän-
der och bröst. Han skulle göra upp, sade
han.
»Frökens räkning,» sade han, »behagade
fröken skrifva en räkning? För ordningens
skull, ser fröken.»
»Här är den.»
»Sjuttio kronor. — Fröken Olander, ni
torde veta, att Zulamith inte kom upp i sin
klass.»
»Ja, jag vet det, och jag är uppriktigt led-
sen däröfver, men räkningen blir icke desto
mindre 70 kronor.»
»Icke desto mindre — hvilken ton,» skräd-
dare Göökh hetsade upp sig, när han för-
sökte att vara höflig, »ursäktar ni om jag
tar mig friheten att påminna eder om en
sak : ni har icke hållit edert löfte, att Zula-
mith skulle komma upp i sin klass, alltså
känner jag mig å min sida löst från skyl-
digheten att uppfylla den öfverenskommelse —»
»Men herr Göökb, hör då.»
»Jag står fast vid, hvad jag sagt. Har
ni icke kunnat afgifva ett sådant löfte, säger
ni? Inte? Tror ni verkligen, att jag annars
låtit min dotter, som är så begåfvad, taga
så dyra lektioner?»
Anna Olander teg och betraktade skarpt
herr Göökh. Hon kände sig så förunderligt
matt i kroppen. Det var, som om benen
veko sig under henne.
»Ja,» fortfor skräddaren och slog patetiskt
ut med handen, »det är visst icke min me-
ning att alldeles undandraga mig all betal-
ning. Hyran här är jag villig att betala,
men för öfrigt säger eder hederskänsla eder
nog, att jag inga skyldigheter äger.»
»Det är ovärdigt.» — Anna Olauders stäm-
ma var alldeles kväfd.
»Se här äro 25 kronor. Var så god.»
Och han lade två tiokronsedlar och en femma
på bordet framför fröken Anna med maje-
stätisk hållning och uttrycket af en, den där
vet sig i allo hafva handlat som en gentleman.
Fältskärns berättelser — den nya öfver-
rocken, mattan — allt var förbi. Hvad
skulle lille Olof säga, han, som gladt sig så
mycket öfver alla penningar, som skulle flyta
in i det lilla hushållet? Hvad skulle Olof
säga?
Med ens drog det genom hennes minne,
att hon ägde 25 kronor på sparbanksboken,
just den summa, som skräddaren Göökh vär-
derat hennes arbete till. Med en snabb åt-
börd, full af förakt, sköt hon sitt tillämnade
arvode öfver bordet fram emot herr Göökh.
»Var så god och behåll edra penningar.
Hyran betalar jag själf.»
»Har ni något vidare att tillägga, hvarför
går tni inte,» sade de bruna ögonen mer än
tydligt.
Herr skräddaren uppfattade situationen ute.
Mattar Mnhaltvirar fiarriinar Partiarar Lager n. b., i o. 2 tr„ Vesterlånggatan
7 > X. I \ ’-L. 70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
