Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 5 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 223
som skulle vara utmärkt lämplig. Där voro
både god familj och pengar, oeh själf var
hon också behaglig.
Nej, han hade fortfarande icke ringaste lust
därtill.
Då försökte den unga frun ännu en gång
och försäkrade honom, att han till börja med
icke alls behöfde göra sig vidare besvär. Han
kunde väl »inlämna en lista på sina förtjän-
ster till hennes portvakt,» så att hon med en
sådan nota kunde styrka sina uttalanden om
honom, när hon ville tala väl om honom hos
nämnda familj.
Huruvida en sådan lista kom till stånd, vet
jag icke, men troligen gjorde sig den omta-
lade herrn intet besvär därmed, då han fort-
farande har förblifvit ungkarl.
(Slut i nästa n:r.)
Ur notisboken.
Drottningen återkom förtiden lördag från
Norge och mottogs vid Centralstationen af prin-
sarne Carl och Eugen, änkehertiginnan af Dalarne,
prinsen och prinsessan Bernadotte samt medlem-
mar af ministèren och hofstaten m. fl. Hon läm-
nade den kungliga Waggonen, stödd vid prins
Bernadottes arm, samt hälsade de å perrongen
församlade damerna och herrarne. Drottningen
begaf sig omedelbart ut till Drottningholm, dit
hon åtföljdes af prinsarne Carl och Eugen.
Vigseln mellan grefvinnan Stephanie
von Plåten och f. d. tyske ministern i Stock-
holm grefve Carl von Wedel kommer att äga rum
den . 27 d:s i tyska kyrkan härstädes, Efter vig-
seln afresa de nygifta med extratåg till Kungsör
och vidare till Stora Sundby, där de torde komma
att vistas omkring en månad för att sedermera
begifva sig till Berlin.
I sitt hem härstädes har aflidit fru Anna
Louise Lund, född Munthe, i en ålder af nära 82
år. Hon var den sista kvarlefvande af tio syskon,
barn till ryttmästaren, sedermera öfverjägmästaren
i Kalmar län J. L. Munthe och hans maka, född
Regnell. Den aflidna hade i nära 56 år varit i
ett lyckligt äktenskap förenad med sin efterlefvande
make, förre rådmannen i Vimmerby Anders Lund.
Duglig och praktisk husmoder samt kärleksfull
och uppoffrande maka och mor, utgjorde hennes
största sorg på gamla dagar den tvungna sysslo-
löshet som pålagts henne dels genom en svår
ögonsjukdom, dels genom andra kroppsliga lidan-
den, hvilka hon eljes bar med ovanligt tålamod
och lynnesspänstighet. Hon sörjes af sin 87-årige
make, tre söner och en dotter samt barnbarn.
Inom kretsen af anförvandter och närmara um-
gängesvänner efterlämnar hon minnet af en fin-
känslig, hjärtegod och ädel kvinna.
Anjovis-jubileum. 30 åriga jubileet af sin
tillvaro firar i dessa dagar i bohuslänska skär
gården anjovisindustrien. Det var nämligen år
1864, som efter otaliga konserveringsförsök firman
J. J. Hallgren, Gullbolmen, beslöt att i marknaden
föra den s. k. anjovisen (skarpsill = Clapea sprat.
tus) i hermetiskt tillslutna bleckkärl. Visserligen
förekom redan några år förut denna sillart kryd-
dad och »bressling» saltad i små träkärl; men
anjovisinläggningen såsom industri räknar dock
sin tillvaro från nämnda tid.
För den bohuslänska skärgårdens ekonomiska
lif intager denna näringsgren nu en högst bety-
dande plats, så att tusentals personer af den äga
utkomst. Den har också på denna korta tid vun-
nit så stark utveckling, att inläggningen från några
hundratals burkar 1864 nu belöper sig till om-
kring ett par millioner kärl.
Teater och musik.
Kungl. operans första nyhet lär bli Smetanas
komiska opera »Den sålda bruden», hvilken för
sin melodiösa och vackra musik rönte stor fram-
gång på Here af utlandets scener.
Fröken Labia har nu återinträdt i tjänstgöring
vid k. operan. Hennes första uppträdande skulle
äga rum i går (torsdag) som Margareta i »Mifisto-
feles.»
Symfonikonsert gifves lördagen den 20 dennes,
hvarvid den unga mycket lofordade franska vio-
linisten Marteau kommer att låta höra sig. Kon-
serten lär komma att anföras af hofkapellmästarn
C. Nordquist.
K. Dramatiska teatern framförde i måndags inför
fullsatt salong sin första nyhet för detta spelår:
»Mariana», dram i fyra akter af José Echegarag.
Den geniale spanjoren häfdade äfven i detta verk
sitt rykte som dramatiker ; karaktärernas skarpa
utmejsling, handlingens oblidkeliga konsekvens
och den tragiska upplösningens gripande patos
förenade sig att, som oftast i Echegarays dramer,
akt för akt stegra åskådarnes medkänsla allt in-
till slutet. Nekas kan visserligen icke, att de två
första akterna ledo af en del longörer, hvilka ytter-
ligare underströkos genom det på premiéren allt
för långsamma och tunga spelet, men i den mån
styckets konflikter tillspetsade sig, eldades äfven
de medspelande, och efter den skakande slutakten
torde få af de närvarande ha undgått att känna
sig djupt gripna af författarens och de agerandes
förenade konst.
Främst beror styckets verkan af den ytterst
fordringsfulla titelrollen, och fru Seelig-Lundberg
lade obestridligen i denna en ny och vacker seger
till tidigare vunna. Hr Palme spelade med myc-
ken värme den tragiske älskarens roll, om än
hans veka temperament icke alltid mäktade fullt
gifva illusion åt lidelsens sydländska fullblodighet.
Hr Hiilbergs till det yttre kalla, men innerst vul-
kaniskt passionerade don Pablo gafs med nobel
måttfullhet, och hr Fredrikson förlänade en hjärte-
vinnande innerlighet åt den stackars sönderslitna
Marianas faderlige vän. Synnerligen rolig och
förträfflig var hr Personne i en biroll, men vis-
serligen icke en liten, den vurmigt narraktige och
pratsjuke arkeologen. När spelet efter några före-
ställningar helt säkert allt igenom vunnit i fart
och äfven mellanakterna, som på premiéren voro
allt för långa, förkortats, torde »Mariana» äga
stora betingelser att bli ett reportoarstycke.
Sädra teatern har nu äfven fått sitt skrattpro-
gram, som med framgång torde kunna upptaga
täflan med Vasateaterns »Niobe». Alb. Carrés fars
»Doktor Jojo», som nu går för fulla hus kväll
efter kväll däruppe på Söders höjder, är nämligen
obestridligen ett af de kvickaste och mest under-
hållande bland de franska lustspel, som förts fram
på sista åren. Sin nationalitet röjer det visser-
ligen lika mycket genom sin brist på pryderi som
genom sin kvickhet, men man har knappast hjärta
att harmas åt det ibland något vågade i situatio-
nerna, under det man så grundligt genomskakas
af det välgörande skrattet. Utförandet är ock på
de flesta händer förträffligt ; hr Hirsch som styc-
kets »hjälte» skämmer icke bort ett godt skämt,
som vi alla veta, och fru Christiernsson, hr R. Wag-
ner, hr och fru Lambert, fröken Lindsén m. fl.
af teaterns bästa krafter understödja framgångs-
fullt hans bemödanden.
Konserter. På operasångaren C. F. Lundquists af-
skedskonsert om tisdag vilja vi ännu en gång
fästa uppmärksamheten.
Torsdagen den 11 dennes gifver fröken Sigrid
Lindberg konsert med biträde af flere förmågor,
och dagen därpå konserterar den framstående pia-
nisten fru Margareta Stern, hvilken ännu säkert
är i lifligt minne från sitt föregående uppträdande
härstädes.
Ytterligare gifves konsert fredagen den 19 den-
nes af den välkända och uppburna sångerskan
fru Dagmar Sterky, hvars tillbakaträdande från
vår k. operascen väckt allmänt beklagande. Hon bi-
trädes vid konserten af frkn Sigrid Carlheim-Gyl-
lensköld samt hrr Tor Aulin och Oskar Lejdström.
Flugorna.
AV/jårsolen baddade så varmt mot de hvita hus-
väggarna; fönster stodo öppna i alla vå-
ningarna på ett af de vackraste husen, för
att släppa in den friska luften — men också för
att släppa ut flugorna, hvilka för länge sedan
kvicknat vid af värmen och solskenet, ja, somliga
af dem påstodo till och med att de aldrig sofvit.
Nu hade emellertid en liten svärm af flugor sam-
manträffat på den allmänna stora promenadplat-
sen, takrännaD, där de gingo och solade sig —
man skulle väl göra en utflykt för att njuta af
våren ! Och så gjorde de bekantskap och talade
om väderleken, som alltid har en stor betydelse,
både för människorna, flugorna och konversatio
nen. Man fröjdades åt vårens återkomst och kom
öfverens om att den kyliga väderleken alltid har
ett menligt inflytande på hälsan och lifligheten,
helst hos en fluga. Därpå begynte något hvar att
göra små skildringar från sin omgifning, under
det att man behagligt strök bakbenen öfver vin-
garna — hvilket var ett fint umgängessätt inom
flugvärlden.
Flugan från andra våningen berättade, hur hon
hvarje morgon frukosterade med änkefriherrinnan,
hvilket var så mycket mer anmärkningsvärdt, som
hon var den enda varelse, hvilken denn» heder
vederfors. Visserligen hade betjänten sökt jaga
bort flugan, ty de båda afskydde hvarandra, men
hon visste att behålla sin plats — ja, hon hade
till och med haft den triumfen att behålla den
längre, än han kunnat behålla sin, ty hon var
kvickare i vändningarna än han, och till och med
mindre påflugen. »Och minst kunde jag tåla ho-
nom, när han gick med håfven,» tilläde hon. Hon
beskref friherrinnans antika sockerskål, den hon
noggrannt undersökt både utan och innan, och
hon kände till hennes favoritsockerbröd. »Ty vi
flugor äro alltid vänner af den goda smaken,»
menade hon.
»Socker är lika sött öfverallt,» förklarade nu
flugan från vindsvåningen, som också ville ha ett
ord med i laget, — »vare sig det ligger i en skål
af glas eller en af silfver; ytan hetyder så litet,
när innehållet är lika godt. Jag har erfarenhet,
ty vi dricka alltid kaffe tre, fyra gånger om da-
gen däruppe hos den gamla frun och hennes
dotter, som är sömmerska,» tilläde hon, »men så
ätes där heller inte mycket annat.»
»Det är ett stort misstag, att allt socker är lika
söttl» inföll nu kryddboflugan från bottenvåningen
med viktig ton. »Jag är kännare — jag har af
profvat alla slag af socker i butiken och skulle
kunna säga kunderna, hvilket som är bäst, mycket
bättre än hvad handelsbiträdena kunna göra. Men
bevars! När man inte blir tillfrågad, tiger man.
— — Ja, när man lefver sitt lif nere i en butik,
då lär man känna världen med dess bedrägerier
och faror! Vore jag inte så snabbvingad, och
hade jag inte den försiktigheten att alltid känna
mig för, skulle jag för länge sedan ha råkat ida
ut. Det är visst godt att kunna föra ett bekym
merlöst lif i fråga om bostad och vivre, men man
måste se upp och vara skarpsynt, när man fått
flugögon. Jag har till och med hört sägas,» till-
lade hon i lägre, högtidligare ton, »att där lär
finnas flugpapperl En stackars sorglös varelses
tillvaro kan bli förgiftad af mindreI»
Professorns fluga från första våningen ryckte
på vingarna och började tala om »en högre flykt».
Hon surrade ju kring hans arbetslampa för hvarje
afton och visste bäst, hur hans ljus lyste. Hon
kände till alla de böcker, som funnos både på
hyllorna och skrifbordet; hon hade till och med
gått igenom hans ännu icke fullt färdiga manu
skript — hon, före någon annan ! — och prickat
i mariginalen. Professorn kände sig en gång rent
af ha myror i hufvudet, då det bara var hon
som på skämt satt sig på hans höga, kala panna;
men han förstod sig inte på skämt, den allvarlige
professorn. Hon hade nära nog blifvit ett tviste-
frö mellan professorn och professorskan, hvilken
sistnämnda ville påstå att hon, flugan, icke fanns
tilll Men det hade hon tyckt gå för långt och
därför satt sig midt på professorskans näsa —
ja, det var väl något näsvist, det måste erkännas,
men hvad kan man inte stundom ta sig till för
att göra sig bemärkt här i världen I.. .
Det är mycket som folk inte känner till, men
som en fluga får reda på! Ingen kan väl som
hon bli vittne till husliga scener, enskilda öfver
läggningar och viktiga förtroenden — det är verk-
ligen en lycka, såväl för den enskilde som hela
världen, att flugorna äro så tystlåtna.
Nu tog friherrinnans fluga ledningen af samta
let och började tala om societetslifvet. Hon hade
varit med, honl Och hon hade också haft sin
andel af bråket till den stora balen i mars, fest
än ingen trodde att hon varit där. Hon hade
till och med hållit på att bli ihjälslagen af en
damborste, innan allt blef i ordning i den stora
våningen. Men också hvilka salonger! Hon tyckte
om glans och förgyllning, hon också, och det var
just när hon höli på att ta närmare kännedom
om familjeporträtterna, som man hade fått se
henne. »Oskadlig som en fluga», säger man ju
men icke dess mindre hade hon blifvit förföljd
och jagad utan ro. Ja, det är ett jäktande, när
man vill »vara med!» det hade hon hört friherr-
innan själf säga. Emellertid hade hon under hela
festen haft sin plats i ett af de stora draperierna
som var väfdt hos »Handarbetets vänner», — hon
kunde hela mönstret utantill och hon tyckte myc
ket om bottenfärgen,, ty den var så mörk, att hon
inte syntes. Hvita gardiner hade hon däremot
ca
"cn
ci „
»Ä®
&<o
;ox
få**
SI
- © CO
3*ö c
“ ö ®
© CL
r * «J
± a> <x>
«P ra
-ort
a +2 4-
a ‘
- a a
3.a
:t i
— i
a a !
ö 9 .®
*$3
T3 O*
C fl ®
O WS rvj
sälB ^
" sJ.
x°2 a
S..2
c o> S
’SS
! m a
- -5 c3
3 >
„a^
5 ö *
2 § «
3 g"
. bc q
5S ^
’ W
cö . i
(T » œ
■o-2.-“
Si«
a g .
2 a. ■*?
iss
o
<0
X
%
-i~a a>
g *
Ö :S
QS
•H st
Ö rt
M
>
Vi å
0) 2
050
gS
fil
Qtfl
M
Extra fin Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
Garanteras utmärkt Pris kr. ! ■ 95 nr hut. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stnreplan 2
Rita. oeli Allm tolfOnn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
