Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 12 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 IDUN 1894
game med gamla testamentets ord : sex da-
gar skall du arbeta, men den sjunde är en
hvilodag. Men så snart man vill förbjuda
oss att på söndagen glädja oss åt det sköna,
att njuta af konstens verk eller af ädelt um-
gänge, då vi under veckans lopp icke haft
tid därtill, då protestera vi mot, att man röf-
var från oss söndagen som en fest- d. v. s.
en glädjedag. Må den vara både det ena
och det andra! Visserligen icke på katolskt
sätt ägnad åt först judisk ceremonialtjänst
och sedan hedniskt världssinne, utan genom-
tränge båda hvarandra så, att äfven skönhets-
sinnet alltid kan finna sin tillfredsställelse i
den allvarliga, högtidliga gudstjänsten, så att
ingen disharmonisk sång söndersliter örat,
ingen oskön anblick sårar ögat, att predikan
blifver ett fulländadt, äfven i det enskilda
genomtänkt och afrundadt konstverk. — Att
en aktningsvärd sträfvan i denna riktning för
närvarande *gör sig gällande, måste vi med
glädje erkänna. -— Men må å andra sidan
sällskapsglädjen erhålla en andlig invigning,
så att vi midt i söndagens glädje och jubel
må känna oss mera lyftade än eljes, och det
uttryck, man i »den gamla goda tiden» be-
gagnade, när det var tal om en lustbarhet:
»vi voro glada i Herren», icke förefalla oss
som ett föråldradt, utan som ett godt, d. v. s.
ett saken motsvarande uttryck.
Ellen Bergström.
T^r
Adliga jungfrur.
S
inom vissa adliga familjer och kretsar
i i vår hufvudstad och kanske ock på
andra håll i vårt land har på senare tider
begynts en stark agitation för att på nytt
införa den gamla benämningen jungfru i
stället för frökentiteln för ogifta damer af
frälse stånd. Lyckas man i dessa sträfvan-
den, torde den tid vara nära, då vi all-
mänt i sällskaps- och umgängeslifvet få höra
herrarne titulera de unga adelsfröknarna
med »jungfru Stjärnkrona», t. ex., eller
»jungfru Sigrid», »jungfru Elin» i stället för
det nuvarande »fröknandet».
Under detta ligger till någon del en ari-
stokratisk uppresning mot den nu gällande
jämnlikhetstiteln, och från den synpunkten
torde den nya — eller egentligen urgamla
— tanken på många håll svårligen kunna
påräkna sympatier. Men nekas kan ej hel-
ler, att det finns åtskilligt, som talar till
fördel för reformen, ej minst den omstän-
digheten, att jungfrutiteln väl är bra myc-
ket vackrare och nationelare än frökenska-
pet.
Det skulle vara roligt att höra, hvad
Iduns läsarinnor tänka om saken, och hur
sympatierna eller antipatierna ställa sig i
landsändarne; och om nu därför någon
ville i vår egen tidning yttra sig i ämnet:
Fröken eller jungfru?
mottar nog redaktionen med vanlig välvilja
insändarne.
En jungfrufröken.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
"Eroican.”
Skiss af Wilma Lindhé.
«
leatern var festligt upplyst och hvarje
_% plats upptagen, från och med parkett
ända till galleriet
Nere pâ de förnämsta platserna sågos ljusa
eleganta toaletter, och där uppe nära taket
intelligenta ansikten och enkla väl burna
diakter, som visade, att publiken var en helt
annan än under de vanliga teaterkvällarna.
Inne pä scenen, som ej afstängdes genom
någon ridå, stodo långa rader af notställare,
bakom hvilka gömde sig högtidsklädda mu-
sikidkare, med sina olika instrument, och öf-
ver hela salongen låg den spänning, som be-
teknade,att man hade en konstnjutning i per-
spektiv.
Symfonikonsertens första nummer, en fest-
uvertyr, hade förklingat, och nu spelades
några nummer af Griegs härliga suite ur
musiken till Per Gynt. Ingrids klagan, Pers
hemfärd i ovädret — medan stormen tjuter
och vågorna slå med illusoriskt ängslande
styrka — den arabiska dansen med sina snill-
rika öfvergångar, Solveigs sång — som loc-
kade tårar i alla ögon.
Det var tyst i salongen, så att man kunde
höra en knappnål falla; men på tredje raden,
där platserna voro onumrerade och man redan
satt trångt, trefvade en halfblind åldrig kvin-
na sig fram.
Vaktmästaren, gammal och böjd han ock-
så, försökte af alla krafter att väcka upp-
märksamhet genom viftningar och ett uppre-
padt »var god maka åt sig», meningen hör-
de därpå, förrän hviskningarna blefvo hög-
Ijuddare, då ett enhälligt »hysch » var enda
svaret. Efter upprepade viftningar, hvisknin-
gar och hyschanden fick den gamla emeller-
tid plats och började ordna sina tillhörighe-
ter, näsduken, handskarna, som hon höll i
handen, ridikylen, själen, hon hade på, samt
den, som var med i reserv, med mera. På
musiken tycktes hon ej stort gifva akt.
Det låg något oroligt, nervöst öfver henne
som hos den, hvilken ej kan lita på sig själf
och i följd däraf känner sig fullkomligt hjälp-
lös bland främlingar.
Lite hvar gaf också akt på henne med
nyfikenhet och medlidande.
Efter en paus ljödo de första tonerna till
Beethovens Sinfonia Eroica, och den gamla
rätade upp sig som nummerhästen vid trum-
petsignalen.
Smått ruskande med hufvudet och omed-
vetet angifvande takten med fingrarna, följde
hon med hvarje ton, medan det gamla skrump-
na ansiktet öfvergöts af ett leende liksom
vid återseendet af en kär, länge saknad vän.
Stundom syntes hon rent af öfverväldigad
och knäppte sina händer, medan hon vaggade
med öfverkroppen, och vid andra satsen —
Marcia funebre — störtade tårarna ur de
matta, fördunklade ögonen. Vid Scherzot log
hon åter och markerade sakta takten med
högra foten, och vid det enkla temat och
jublet i finalen var det, som hade en återglans
af ungdom och lycka för ett ögonblick öfver-
gjutit de vissnade dragen.
Själen, handskarna, ridikylen, näsduken,
pastiljdosan — alltsammans hade fallit på
golfvet, utan att hon märkt det, och det var
först efter pausen, medan instrumenten pröf-
vades för -sista numret — en symfoni af
Tschaikowsky — hon vaknade till verklig-
heten och gjorde sina grannar omak genom
nödvändigheten att hjälpa till med uppsam-
landet af henne3 tillhörigheter.
Den förra oron hade nu åter kommit öfver
henne, och hon såg emellanåt helt ängsligt
mot utgångsdörren, medan hon höll sträng
reda på de medförda effekterna.
Den brusande strömmen af välljud och
klangfärger gick heDne förbi, nästan som hade
hon varit döf, och när publiken applåderade
i stormande förtjusning, hade hon synbarligen
endast en tanke — den att komma ut och
till någon, som tog vård om henne, hjälpte
henne till rätta och förde henne hem.
Ute i korridoren, där ytterplaggen hängde,
var stark trängsel, och man liksom kappades
om att få fatt i sitt och komma ut så fort
som möjligt. Endast den gamla stod hand-
fallen, utan att kunna taga sig något för.
»Jag skulle ha en jungfru efter mig! Finns
här ingen, har ingen sett någon?» framkasta-
de hon, utan att någon lade märke till hen-
nes ord.
Vaktmästaren kom för att hjälpa, då han
såg, att hon blef efter alla andra.
»Finns här någon, som kan följa mig hem?
Någon man kan betala?» frågade hon ängs-
ligt, men ingen svarade.
Det var redan mörkt i den nyss så fest-
ligt upplysta salongen, och äfven i korridor
och trappa väntade man endast på henne för
att släcka.
Vaktmästaren hjälpte henne så godt han
kunde, medan hon tappade den ena efter den
andra af sina tillhörigheter, tog upp och tap-
pade dem på nytt, i nervös brådska.
»Får jag också hjälpa?» sade ett fruntim-
mer, som stannat kvar i känslan af det sam-
vetslösa i att lämna den gamla så utan allt
bistånd. Genom förenade bemödanden blef
hon snart färdig; men både muffen och para-
sollen glömdes, hvilket upptäcktes i sista
stunden.
»De stygga trapporna! Hur skall jag kunna
reda mig?» sade hon ängsligt.
»Åh, det bär ju utför. Se här är ledstån-
gen, håll i den med ena handen, så skall
jag hålla er i den andra. Småsakerna kan
jag också bära.»
»Jag vet inte, hur jag skall kunna tacka?»
»Det behöfs inte! Så nu är den trappan
slut, här ha vi en liten afsats, håll er intill
väggen. Nu börja trappstegen igen.»
»Och Sofie som inte kom! Hur skulle det
gått, om inte fruntimret varit? Se jag är så
alldeles främmande här i staden, och så ser
jag ingenting.»
»Då är det inte godt att reda sig; här
slutar den andra trappan, nu är det bara en
liten slät afsats kvar och så en halftrappa.»
»Åro vi nere nu?»
»Ja!»
»Då kanske jag kan få knäppa min kappa?»
»Låt mig få göra det.»
»Tänk, att jag skulle råka på en så snäll
människa. »
»Jag kem händelsevis att ge akt på er,
när ni kom in, och sedan intresserade ni
mig. »
»Jag brukar aldrig vara ute annars och
minst af allt ensam; men jag tyckte jag kun-
de våga det, när Sofie fick följa och lofva-
de hämta i god tid. Hon är lite själfrådig
annars och brukar inte vara så noga, men
jag bad henne så särskildt kväll.»
Nu var man ute under det stjärnklara
himlahvalfvet, och svårigheterna voro jämförel-
sevis små.
Arm i arm vandrade de båda kvinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
