Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 12 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 329
1 D U N
Hvarför?
framåt, medan den jmgre varnade för hvarje
den minsta stötesten.
»Fruntimret undrar väl på, att en stackare
som jag inte håller sig hemma, men jag äl-
skar musik så högt, och AntoDia sade, att hon
tyckte jag kunde gå, då jag så gärna ville. »
»Det var också en härlig konsert!»
»Den moderna musiken förstår jag mig
inte på, den är nog vacker, men det är så
bullersamt, och mot Beethoven kommer ändå
ingen upp. Jag gick bara för Eroicans skull.
Jag har inte hört den på många år, och jag
känner hvar ton.»
Den gamla stannade och tycktes glömma
tid och rum.
»Att jag skulle få höra den ännu en gång
— det trodde jag inte.»
»Jag gaf akt på er, medan den spelades.
Jag älskar också musik och förstod er.»
»Ger ni kanske musiklektioner?» Frågan
gjordes med feberaktig ifver.
»Nej — lyckligtvis inte!»
»Det har jag gjort, ända från det jag var
femton år, men nu orkar jag inte längre.»
»Hvilket tungt lif!»
»Ja — ibland — men . . . Jag skulle inte
dugt till något, när jag inte fick utbilda mig
till konstnärinna, som jag önskat och hoppats
— då man är ung, tänker man sig lifvet helt
annorlunda, än det sedan blir. Jag har i alla
fall haft glädje af mina elever, och Antonia
var min allra bästa.»
»Antonia — är det en släkting?»
»Ack nej, men hon spelade för mig i mån-
ga år, och sedan undervisade jag också hen-
nes döttrar. Så flyttade de hit, och sedan jag
blef skumögd och utsliten och inte kunde
reda mig eller hade något hem, bad hon mig
komma till sig. Hon var alltid så snäll —
och så älskar hon musik. Vi brukade spela Eroi-
can tillsammans, men nu kan jag inte längre. »
En suck smög sig öfver de färglösa läppar-
na. »Det är tungt att blifva gammal.»
»Det är något, som förestår oss alla.»
»Ja! ja! Om man bara uträttat något un-
der vägen! Tänk på honom, som skrifvit
Eroican, han blir aldrig gammal han,
och ändock fortlefver han genom generationer,
och när man hör honom, är det som blefve
man ung på nytt. Gud vare lofvad, att så-
dana människor funnits.»
Den gamla lyfte sina ögon som i tyst bön.
»Jag har så mycket att tacka för,» sade
hon sakta. »Tänk, om inte Antonia tagit
mig till sig?»
»Är fröken redan här?» inföll en lång,
elegant, hattklädd ung kvinna, som kom emot
dem med raska steg.
»Ja, Sofie lilla,» svarade den gamla öd-
mjukt, »och jag har väntat och ängslat mig,
Sofie lofvade så säkert att komma i tid.»
»Jag trodde inte det skulle sluta före tio,
för det sade vaktmästaren,» svarade Sofie
med en vresig knyck på hufvudet.
»Men jag bad Sofie komma half tio.»
»Fröken är ju alltid så otålig, och det är
minsann inte så lätt att komma ifrån.»
»Friherrinnan tyckte väl inte illa vara?»
»Hon säger ju ingenting — men baron och
fröknarna. »
Det kom ett förskrämdt uttryck i det gamla
ansiktet.
»Jaså! Jaha! De tyckte jag skulle stannat
hemma, förstås, och det är också sant, men . . .
Och nu har jag varit fruntimret till besvär
också.»
»Det har varit mig ett nöje.»
»Jag kan inte tacka som jag ville; men
den som älskar musik, förstår mig, och jag
tar gärua emot ledsamheter, när jag kommer
hem, för jag har ändå hört Eroican, och på
det skall jag lefva länge.»
»Skynda sig nu, fröken, jag står som på
nålar,» afbröt Sofie.
»Jag kommer, jag kommer.»
»Det var lite, som skulle ändras på bal-
klädniugarna tills i morgon.»
»För all del, det skulle Sofie sagt förr.»
Den gamla tog ett steg, som vore hon färdig
att springa. »Adjö och tack, » sade hon bråd-
skande och tryckte det främmande fruntimrets
hand.
»Marche funebre är ändå vackrast,» ropade
hon och vände sig till hälften om, medan hon
stapplade fram, stödd mot en vresig pigas
arm, till ett hem som ej var hennes, där hon
visste sig vara en börda, och där hon var
tacksam att få invänta slutet på ett arbetsamt,
glädjefattigt lif, som — i likhet med de flestas
— blifvit så annorlunda än hvad hon tänkt
sig.
Från Iduns läsekrets.
En bild ur den tjänande systems lif.
Tvänne timmar efter midnatt
Ensam vandring öfver tomma
Torg och öde, tysta gator;
Alla tyckas hvila, alla
Njuta af det lugn, som endast
Sömnens ro bedöfvande kan
Skänka trötta sinnet — Men ack!
Tro ej skenet, det förvillar .. .
Bakom stumma murar är ej
Alltid denna frid att finna.
Granska noga, och du varsnar
Snart den ljusa springan invid
Fönsterkanten, som från dystra
Aftonlampans dofva skimmer
Söker sig en väg rundt kanten
Af den fällda rullgardinen.
Om du kunde lyssna, säg hvad
Hör du? — - - — — — — — —
»Syster, syster, är väl vaken!
»Litet valten, tungan bränner!
»Syster! Kudden fallit ned, det
»Känns så konstigt. Hu! Jag fryser,
»Fryser ömsom, svettas ömsom.
»Lägg tillrätta täcket! Nej, nej!
»Ej så mycket, det mig kväfver.
»Hvad är klockan? Mina piller!
»Torka pannan! Så olycklig
»Såsom jag kan ingen vara.
»Syster! Läs en stund, jag ber er!»
Kärlekens, barmhärtighetens
Syster med de bleka dragen
Kväfver, undertrycker sucken,
Som från tröttadt, utarbetadt
Sinne vill sig pressa fram och
Något lätta pröfvad, tålig,
Ömsint känsla för den sjuka,
Som hon i sin vård har tagit,
Och hvars smärtor ofta endast
Hennes ömhet kunnat lindra.
Nu hon läser, hennes ljufva
Stämma lugnar — — — — —
Sakta slumrar något litet
Plågans offer där i bädden.
Men ej länge; få minuter
Endast — — — — — -— —
»Syster! Somna ej, jag ber er!
»Höften värker! Lägg mig på den
»Andra sidan! Aj! Min skuldra!
»Sakta stryk på ryggen uppåt!
»Re’n i natt jag tycks få sluta
»Detta lif med allt elände.
»Bröstet känns så tungt och rossligt.
»Hör ej syster, att jag knappt kan
»Andas mera? — — — — —»
Så ett ögonblick af trötthet
Tyst hon hvilar, hvarpå åter
Samma klagan höjes, samma
Älskligt ljufva tålmod röjes.
Natten ßyr ej, utan skrider
Långsamt, till dess dagen randas.
Harald T d—.
Det är obestridligt att, som sign. Ao i mr 37
af Idun yttrat, kvinnan kan och ofia lyckas verka
i det godas tjänst genom »hemliga krafter». Det
är också en sanning, att hvarje ädelt och godt
syfte har sitt värde samt en välgörande verkan,
på hvilken väg än det banar sig fram till målet.
Men likafullt framställer sig den frågan : hear-
för skola vi icke föredraga att i likhet med män-
nen med öppet visir strida för befordrandet af
det goda och rätta?
Vårt kvinnovärde höjes nog icke genom de
»hemlighetsfulla krafter», hvilka hitintills utgjort
kännemärket för vårt kön?
Raka vägen anses ju alltid för den bästa och
genaste, och mig har det aldrig förefallit såsom
något för oss hedrande, det där påståendet, att
»kvinnans list öfvergår mannens hufvud»; tvärt-
om synes det mig något motbjudande och ned-
sättande uti att med konstlade medel vinna segrar.
Och månne ej männens aktning och förtroende i
vida högre grad än nu är förhållandet, komme
oss till del, därest vi skydde list och hemliga vä-
gar för att bekämpa det onda — detta må nu
angå sociala eller enskilda intressen. Jo, helt
visst blefve vårt inflytande större, och så und-
ginge vi det där tvätydiga, öfverlägsna leendet,
hvarmed männen affärda oss och gifva vika »för
husfredens skull» och som kommer oss att rodna
öfver de vapen vi begagnat.
Mig är det ofattligt, hur någon kan triumfera
öfver dylika bragder.
Aristoteles har otvifvelaktigt rätt, då han säger:
»Alla, som grubbla på konsten att styra männi-
skosläktet, hafva blifvit öfvertygade, att statens
öden bero på ungdomens uppfostran.» Men —
månne icke villkoret för en god sådan är att de
unga lära sig fritt, utan omvägar, förfäkta sin
verkliga mening, och månne ej en moder får mera
vördnad och lydnad af så väl son som dotter,
om hon själf skyr allt hemlighetsmakeri och sö-
ker att genom sitt föredöme bilda fullt öppna,
konsekventa karaktärer?
Hvad vishet beträffar torde det vara ganska
pi’oblematiskt att afgöra, på hvilken sida, man-
nens eller kvinnans, den är störst (eller minst).
Fastän männen i det allmänna lifvet seke! efter
sekel varit afgöraude-parten, återstår dock så oänd-
ligt mycket att verka på skilda områden, att man har
allt skäl att taga i betraktande dessa ord: »kvinnan
varder gifven mannen till ena hjälp» Eller hur?
Inga Schenfelt.
Huru man förlofvar sig.
Några betraktelser för Idun
af *
Helena Nyblom.
(Forts. o. slut fr. föreg. mr.)
Bland alla slag af förlofningar, både de be-
räknade och de oberäknade, finns det ett slag,
som är sällsynt, men som i alla fall existerar,
och det är de förlofningar, som äro en följd
af en alldeles plötslig förälskelse; då två män-
niskor förlofva sig efter att knappt ha talat
med hvarandra.
Jag har sett exempel på sådana förälskel-
ser, som verkligen förefalla som en inspira-
tion.
Den unge mannen har sett en ung flicka,
hvars namn han knappt vet, på en konsert
i en stor människomassa och har sagt, icke
blott till sig själf, men till sina vänner:
»Henne skall jag ha och ingen annan!»
Så har hon försvunnit, år ha gått, utan att
de vidare ha mött hvarandra. Så dyker hon
upp igen, och i nästan samma ögonblick gri-
per han fast och säger: »Nu har jag dig!»
och hon säger strax ja. De förlofva och gifta
sig, och många års lyckligt äklenskap visar,
att de tyckas vara födda och skapade för
hvarandra.
En annan ung man kom för många år se-
dan på en utställning, där det bland mycket
annat befann sig en porträttgrupp. En af
Flossa-apparaten Obs. ! Endast denna apparat berättigar till deltagande
i Iduns pristäfling. Bästa konstruktion. Prisbilligast. Liedberg & Bäckgrens maskinaffär
Bvieae doirl trfd iifofällviftio’ i Tndiiotvir»ala+.oo+ *5 A TT1 ara 17" TTvrlrAtfata. StnnVlinlt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
