Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 12 oktober 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 I DU N 1894
personerna i denna grupp var en flicka på
tolf år. Den unge mannen blef alldeles
betagen i detta ansikte, och i det han vände
sig till en kamrat, han hade med sig, sade
han: »Ser du, det där är min tillkommande
hustrus porträtt 1»
Tio år senare blef hon verkligen hans hu-
stru, trots alla möjliga besvärligheter, som
ödet lade emellan dem.
Det hände en gång, att en ung man åkte
på landet en söndag förmiddag och kom förbi
en kyrka.
Plötsligt bléf han, som annars icke var en
vidare ifrig kyrkogångare, gripen af en oemot-
ståndlig längtan att gå dit in. Liksom öfver
allt på landet sutto männen på ena sidan af
gången och kvinnorna på den andra.
Han intog sin plats bland männen, men
han kunde icke låta bli att se öfver till kvin-
nornas sida, ty en öfvertygande känsla sade
honom: »Därborta bland dem sitter hon, som
skall bli min hustru.»
Han fick också strax klart för sig, hvem
det var: en icke alldeles ung fröken, icke vac-
ker och utan något särdeles anmärkningsvärdt
i sitt yttre, men i alla fall var han fullt säker
på, att det var hon, som var bestämd åt ho-
nom. Då menigheten gick ut ur kyrkan, gick
han fram till henne, sade sitt namn och om-
talade allt, hvad han denna dag hade känt,
och hvilket han ansåg som en förutsägelse.
Hon, som han talade till, var en anspråks-
lös flicka, utan förmögenhet och tämligen en-
sam i världen. Hon såg på honom och var
säker på, att hon skulle säga ja, och därpå
förlofvade de sig.
Deras äktenskap blef sedan ett af dessa
verkligt lyckliga äktenskap, hvilka förefalla
som om de skulle vara resultatet af en grund-
lig och mogen öfverläggning. Men att sådana
lyckliga sammanträffanden höra till undanta-
gen, kan det icke vara tvifvel om.
* *
*
En gammal man sade en gång med anled-
ning af en förlofning mellan en ung man,
som han tyckte om, och en ung dam, som
icke behagade honom:
»Ja, nu har hon förlofvat sig med honom,
och ni skall få se, att hon släpper honom
inte, förrän han gifter sig med henne 1»
Och detta fruktade resultat är väl hvad de
flesta förlofningar ha till mål.
När man då betänker, att två människor,
som lofva hvarandra kärlek och tro, ha hela
lifvet för sig och äro förbundna att i detta
lif dela allt, både lycka och motgång, kan
man verkligen undra på den oförvägenhet,
det hänsynslösa mod, hvarmed människor
kasta sig i sitt öde.
Hvari bör då grunden bestå, hvarpå en
lycklig förbindelse skall byggas?
Tycke är icke nog, — men tycke skall
finnas. Kärlek är icke nog, — men kärlek
måste finnas. Goda yttre villkor äro icke nog,
—- men möjlighet till en själfständig existens
bör ju också helst finnas. (Arbetskraft och
anspråkslöshet äro också ett slags förmögenhet.)
Men viktigast och mest afgörande af allt
är det, om två människor skola lefva ett lif
tillsammans, att de tänka och lefva för samma
mål, — med andra ord, om de bägge ha
samma idealer, samma religion.
Är målet för deras sträfvanden detsamma,
skola de utan tvifvel, huru olika de än äro,
dock i allt väsentligt vara eniga. Är upp-
fattningen af deras plikter mot människor den
samma, skall också uppfattningen af deras
ömsesidiga plikter vara den samma.
»Plikt,» skall någon anmärka, »behöfver
man plikt i kärlek?»
Ja, utan tvifvel! Om människorna verk-
ligen funno deras ideal lefvandegjordt, om den
ena människan alltid, i alla ögonblick, i alla,
både små och stora tilldragelser, beständigt
och i allt fullkomligt kunde motsvara den an-
dra människans fordringar och förväntningar,
— ja, då behöfdes ju ingen plikt.
I fullkomliga förhållanden behöfves endast
kärlek. Men mellan högst ofullkomliga män-
niskor, som vi alla äro, behöfves en otroligt
stor fond af pliktkänsla, till och med mot
dem vi älska mest. (Jag vill icke tala om
dem, vi ha upphört att älska.)
Det gifves många äktenskap, som bestå och
till och med gå framåt på grund däraf, att
en af parterna är en religiös människa.
I de fattigare klasserna existerar ofta hela
familjen på en religiös moders kraft, som, till
trots af en dålig och försupen man och alla
möjliga yttre svårigheter, dock håller tillsam-
mans det hela. Huru mycket mera skall då
icke en familj kunna bestå och tillväxa i allt
godt, där båda parterna, man och hustru,
äro öfverens i det väsentliga, där de båda
lefva för samma mål, arbeta med samma upp-
fattning af ansvar för Gud och människor.
Utan att alltid kunna vädja till en utgångs-
punkt, som bägge parter respektera, skola al-
drig olikheter i uppfattning eller stridigheter
kunna biläggas, och det är omöjligt att tänka
sig, att en verkligt allvarlig människa skall
kunna vara lycklig, om hon i hvarje ögon-
blick såras och plågas af, att se den män-
niska hon mest älskar försumma och förkasta
hvad hon själf sätter högst.
Visserligen kan det hända, att en man eller
kvinna förlofvar sig med tanke på att efter
giftermålet kunna vinna sin älskade för sin
egen öfvertygelse, men detta är dock alltid
ett farligt experiment, hvartill hör stor andlig
öfverlägsenhet och oändligt tålamod. Också
händer det, att allvaret hos mången icke är
större, än att det kan bortblåsas i en mycket
ytlig atmosfär.
Därför är det säkrast, att de två, som vilja
bo i samma hem, bygga på samma grund.
Man säger så ofta, att just motsatser dra-
gas till hvarandra, att alldeles olika människor
komplettera hvarandra.
I samhället är det sant. Där böra finnas
människor af alla slag, teoretiska och prak-
tiska, poetiska och handlande människor. Men
om två människor i ett samlif skola glädja
sig åt hvarandra, kan detta väl knappt ske,
utan att de också ha många gemensamma
intressen, — ju fler dess bättre.
Om mannen är uteslutande specialist, ha
han och hans hustru just icke många sam-
talsämnen och kunna blott ytterst litet rikta
hvarandras samvaro, liksom en man i läng-
den måste känna sig rätt ensam, om hans
hustrus enda intresse är hushållet.
Det finns så många allmänt mänskliga in-
tressen, både teoretiska och praktiska, som
det är en lycka och en rikedom att äga både
för en man och en kvinna, och delas de af
båda, får ett samlif en helt annan betydelse,
än om mannen är i sitt element, först när
han sysselsätter sig med sitt specialstudium,
och hustrun först är på sin rätta hylla i skaf-
feriet.
Näst efter det att hafva lifvets högsta in-
tressen gemensamma, är det utan tvifvel det
det lyckligaste för folk, som förlofva sig,
att de så mycket som möjligt sympatisera.
Jag tror, att gemensamma sympatier och
intressen äro den säkraste garanti för ett lyck-
ligt samlif och en långt fastare grund att
bygga på än den allra starkaste kärlek. —
Det är ett vanligt talesätt, att kontraster passa
bäst tillsammans och komplettera hvarandra,
men i verkligheten har jag aldrig funnit detta
påstående hålla streck. Icke nog med att
folk med alldeles motsatta intressen inom kort
gå hvar sin väg, utan människor med allde-
les olika naturer plåga och störa hvarandra.
Jag kommer ihåg en mycket liflig fru, som
beklagade sig öfver, att hennes man var så
lugn och långsam ; men den, för hvilken hon
beklagade sig, gaf det riktiga svaret: »Tänker
då du på, hur du plågar honom med din lif-
lighet?»
Om den ena parten bäst trifves på ett berg
och den andra åter i en dal, så kunna ju
icke bägge bli belåtna i samma hem. Ja,
om frun tycker om att lägga socker i sala-
den och mannen anser det vara en ren olycka,
så är ju trefnadan vid middagen slut.
Om än människor sympatisera aldrig så
mycket, så likna dock aldrig två personer
hvarandra så fullständigt, att det skulle bli
enformigt för dem att lefva tillsammans. Va-
riationer på samma tema äro alltid oändliga
i naturen, men en duett skulle icke låta bra,
om den sjönges af två, som ständigt gingo i
hvar sin tonart.
Långt ifrån att tro, att motsatser skulle
passa bäst ihop, anser jag, att ju mer det
finnes likställighet i bildning, i intressen, i
sympatier, desto säkrare skall en förening
mellan två människor blifva lyckobringande.
Ja, jag skulle till och med som norm vilja
uppställa den regeln, att det ej måtte vara
för stor skilnad i ålder dem emellan, så att
de ungefär samtidigt måtte befinna sig i lif-
vets olika perioder.
Men så händer det, att rakt emot alla na-
turens, förståndets och rimlighetens lagar gud
Amor kommer, siktar och träffar prick, och
två människor, om hvilka ingen kunde ana,
att de skulle passa ihop, förälska sig i hvar-
andra och blifva »malgré tout» så lyckliga,
som två dödliga kunna bli.
Är det något, som man ej kan skrifva la-
gar för, så är detta, huru människor böra
bli kära, och huru de skola förlofva sig; —
man kan blott säga: »Ja, så här bär man
sig åt!»
Ur notisboken.
En hyllning ât madame Millet. På den
fest, som sällskapet Alliance Française för några
dagar sedan gaf i Stockholm för den nu afgående
franske ministern René Millet, gaf i ett formfullän-
dadt tal lektor J. Müller uttryck åt samfundets
saknad öfver, att fru Millet ej var närvarande —
hon vistas nämligen för närvarande vid en
fransk badort — och erinrade om den välvilja,
med hvilken hon från början omfattat Alliance
Française, och det nit, med hvilket hon har ver-
kat för detsammas befrämjande. Därför ville
samfundet såsom en tacksamhetsgärd öfverlämna
till henne ett minne från den stad, som hon hade
så kär, nämligen en oljemålning af artisten A.
Thörne, framställande en vy af Stockholm från
Operaterrassen. Taflan, som var infattad i en
fornnordiskt snidad ram, aftäcktes därefter och
blef föremål för allmän beundran.
Härefter tackade hr Millet i ett med stort bifall
mottaget tal för de uttryck af tillgifvenhet och väl-
vilja, som ägnats hans fru och honom själf. Han
erinrade om det bekanta ordstäfvet: »hvad en di-
plomat kan uträtta, beror till hälften på hans hu-
stru,» hvilket han, hvad honom vidkomme, ville
ändra till tre fjärdedelar, och berättade, att hans
utrikesminister om honom sagt: hr Millet är kan-
ske »trop vif», men vi skola hoppas, att hans fru
modererar honom. Det var för hans fru en sak-
nad att ej nu kunna närvara, men hennes glädje
öfver den vackra minnesgåfvan skulle bli så myc-
ket större. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0334.html
