Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 42. 19 oktober 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 I D U N 1894
Mer att lyssna än att tala — re’n naturen oss det lär.
Gaf hon oss ej tvänne öron, medan en blott tungan är?
Plebansky.
välgörenhetsverksamhet, ligger det för folket,
som ej ser synnerligen djupt i händelsernas
väsen, nära till hands att förmoda, det en så-
dan verksamhet är tout à fait comme il faut.
Och så blir den för många en ytlig modesak.
Men när vi nu i dag för våra läsarinnor
presentera två af den härvarande diplomatiska
kårens damer, hvilka i högre grad än de flesta
bland sina likar både på grund af en längre
tids vistelse inom vårt land och genom sina
älskvärda tilldragande personliga egenskaper för
alltid slagit rötter i vårt sällskapslifs sympatier,
vilja vi, beträffande yttrandet om välgörenhcts-
verksamheten såsom en modesak, uttala en be-
stämd reservation. Ty det må genast anmärkas,
att vi icke kunna tala om baronossan Marie
Pfusterschmid von Hardtenstein och madame
Louise Millet, utan att inlåta oss på det slags
kosmopolitiska mission, som vi här ofvan
vidrört, och som de båda på ett så vackert
sätt fyllt.
* *
*
I all synnerhet gäller detta om baronessan
Pfusterschmid.
Under årens lopp ha vi sett henne oför-
tröttadt representera eller leda snart sagdt ota-
liga företag inom societeten i syfte att komma
till nödlidande eller behöfvande medmänniskors
hjälp och understöd. Däremot ha vi någon
gång saknat hennes namn och älskvärda per-
son vid tillställningar, där man kunnat miss-
tänka, att flärd och nöjeslystnad varit en star-
kare bevekelsegrund än begäret att göra en god
gärning.
Förhållandet är nämligen, att barmhärtighets-
gärningen för baronessan Pfusterschmid är en
hjärtesak, en religionsakt, en yttring af en äkta
djup fromhet, liksom öfver hufvud taget en nyt-
tig och gagnande verksamhet blifvit henne ett
lifsbehof. Makans och moderns med innerlig
kärlek och sträng plikttrohet förvaltade kall
har fördjupat hennes sant kvinnliga väsen, danat
en ädel karaktär och vidgat blicken öfver de
trängande behof af medkänsla och hjälp, hvilka
göra sig gällande i samhällets djupa lager. Det
är därför ej på basarerna och öfriga välgören-
hetstillställningar, som hennes människovänliga
sinnelag hufvudsakligen sökt sig ett verksam-
hetsfält. Det ligger ej till för baronessan Pfus-
terschmid att skylta med goda gärningar, och
därför var det väl ej med oblandad tillfreds-
ställelse hon för fyra år sedan såg den all-
männa uppmärksamheten riktas på sin person
med anledning af ett kändt intolerant anfall
på en basar till förmån för de katolska barm-
härtighetssystrarna. Hennes största och stilla
glädje är att obemärkt öfva barmhärtighet, och
i hundratal kunna helt visst de behöfvande, ej
minst bland svenska och protestantiska familjer
i hufvudstaden, räknas, hvilka nu vid den öster-
rikiska ministerfamiljens afresa från Stockholm
i nästa månad kommer att sakna den afhållna,
hjärtegoda baronessan.
Ett angenämare och mera värmande hem än
baronen och baronessan Pfusterschmids kan ej
gärna tänkas. Från dessa magnifika, gediget
luxuösa salonger slår ej den styfva pretentio-
nens köld den besökande till mötes. Tamburen
är det enda rum, där den stela etiketten i nå-
gon mån personifieras uti en högtidlig lakejs
respektbjudande gestalt. Men är bara ett visit-
kort af denne viktige person vederbörligen in-
buret på silfverbrickan, kan ni vara viss om,
att ni skall känna er som hemma hos er själf.
Den ståtlige diplomaten är den mest sympatiske
värd, och baronessan trycker vänligt er hand,
som vore ni en gammal vän i huset, och är
ni bjuden där till en soaré, skall ni vid upp-
brottet förvåna er öfver, att timmarne så hastigt
flugit . sin kos, och känna saknad att lämna
detta hem, där aristokratien uppträder i det
finbildade bourgeoisiesamlifvets angenämaformer.
Baron Pfusterschmid von Hardtenstein, som
för närvarande är den diplomatiska kårens doyen,
har under sin 15-åriga vistelse i Stockholm med
sin familj blifvit så godt som naturaliserad in-
om den högre societeten och populär i hela
samhället. Och till dessa familjens stora, vidt
utbredda sympatier ha tvifvelsutan baronessans
ädla och i fråga om en rik kärleksverksamhet
demokratiska egenskaper i väsentlig mån bi-
dragit.
* Hs
&
Så länge fick visserligen ej den franske ge-
sandten M. René Millet och hans familj stanna
kvar inom en societet, där de under fem år
visste vinna så många uppriktiga vänner. Dock
blefvo under denna tid den franske ministerns
salonger i åtskilliga hänseenden en medelpunkt
för ett ytterst distingueradt och intellektuelt
sällskapslif, särskildt genom M. Millets veten-
skapliga och litterära samt madame Millets konst-
närliga intressen.
Ett utsökt behag i förening med ett lifligt
temperament och spiritualitet voro utmärkande
för den unga ministerfruns umgängeston. Grund-
ligt musikaliskt bildad och själf en mycket
framstående pianoartist, samlade hon i sitt hem
eliten af societetens och konstnärsvärldens musik-
älskare och musikaliska krafter. Denna sin
begåfning ställde hon äfven vid åtskilliga till-
fällen i välgörenhetens tjänst, och för icke
längre sedan än i vintras trädde hon i spetsen
för en konsert till förmån för ett så vackert
ändamål som ett internationelt lärarinnehem
här i Stockholm.
Liksom sin man ådagalade fru Millet ett
särskildt varmt intresse för det här verkande
samfundet Alliance française, där hon ofta vi-
. sade sig och äfven någon gång uppträdde som
exekutör på sitt instrument. Vid den afskeds-
fest, som ett par dagar före ministerns afresa
härifrån Stockholm inom detta sällskap hölls
för honom, ägnades äfven af d:r Josef Müller
en tacksamhetens skål åt fru Millet. Och för-
visso har äfven hon i rätt vida kretsar efter-
lämnat ett kännbart tomrum och ett kärt minne.
Theodor Lindblom.
Porträttet af madame Millet är utfördt efter ett
kabinettskort af hoftotografen Selma Jacobsson i
Stockholm, det af baronessan Pfusterschmid efter
ett kort från boffbtografen Adèle i Wien.
Allt världens guld fyller icke så mycket i sval-
get mellan dem, som ha det bra, och dem, som
icke ha det bra, som en enda droppe varmt män-
niskoblod.
A. Kielland.
Två dikter
af
Antonio F e i j ö:i:.
Qlegi.
Du ljufoa dröm, som. fjärran från mig flyr,
Gazellen lik, då lejon henne jaga,
Eller lik skyn, som öfver himlen styr,
Drifven af fläktar, om ock än så soaga.
Dig följer, lått förbunden med din saga,
Min kärlek, för hoars syn det hoppet gryr,
Att in i hamn en gång vi skola draga, —
Mitt lif dig följer; ingen väg jag skyr.
Jag vet, att i den landsflykt, dårjag trånar,
Ditt löjes spröda blomma aldrig lånar
Mig någon glans af sina purpurblad.
Men till det tjäll, dit jag ej själffår blicka,
Skall genom rymden kyssar ut jag skicka
Att ila till din mun likt bin åstad. /
’fôlond.
Hon dog. Där låg hon i sin trånga kista,
Blond, af en härlig blondhet,... men så blek.
En sorgsen min, som ej från munnen vek,
Röjde, att nyss ett hopp hon nödgats mista.
En lilja, bräckt af morgonvindens smek,
Kände sitt lif hon slockna likt en gnista . . .
Dår såg af henne jag en skymt, den sista,
Blond, af en härlig blondhet,... men så blek.
En sagodrottning hon mig likna tycktes,
Sådan hon låg dår svept i snöhvitt linne,
Eller en nunna, flydd från världens svek.
Bort ur vår krets af dödens klo hon rycktes,
Men städse, städse står hon för mitt minne,
Blond, af en härlig blondhet,... men så blek.
Göran Björkman.
*Förf., hvars fullständiga namn lyder Antonio
de Castro Feijö, är, som bekant, vicomte de Soto-
Maiors efterträdare såsom Portugals representant
vid de skandinaviska hofven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0338.html
