Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 19 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
335
IDUN
Amerikanism i kvinno-
uppfostran.
||§nom den franska pressen har kvinnoupp-
fostran under den senaste tiden varit ett
ämne för debatt. Uppslaget gafs af roman-
författaren Marcel Prévost, som i en skildring
med titel » Les demi-vierges» inlade den allra
skarpaste gensaga mot de amerikanska upp-
fostringsidéernas omplanterande i fransk jord-
mån.
Boken fick en spridning, som måste för-
våna, men som visar, att ämnet intresserade,
och som möjligen också visar, att det var i
rätta stunden, saken blef bragt på tal. »Les
demi-vierges» utkom i juni, i slutet af augu-
sti förelåg dess 68:de upplaga, och den är
naturligtvis ej den sista. Med undantag af
de världsbekanta författarne är det ej många,
ej ens i Frankrike, som nå en sådan bokhan-
dels succès. Och när det undantagsvis hän-
der, så kan man vara ganska säker på, att
boken behandlar ett ämne, som på ett eller
annat sätt tangerar skandalens område.
Man får väl ej misstänka Marcel Prévost
för att ha velat ockra på skandalen, han är
en alltigenom allvarlig författare, som hvar-
ken söker vara pikant eller spirituell, än min-
dre sätter en ära i att vara frivol. Sådan
han presenterar sig i sin nya bok, sluter han
sig närmast till Paul Bourget, sådan denne
blifvit under sitt sista utvecklingsskede, är mo-
ralist som han och skrifver tungt som han,
visar ej spår af humor och föga lust för iro-
ni, utan bibehåller från första ordet till det
sista en oförändradt allvarlig min. Prévost
är konservativ, klerikal och aristokrat — sam-
tidens utjämningssträfvanden ha i honom en
skarp iakttagare och dess laster en sträng
domare.
Det är mot den ultramoderna kvinnoupp-
fostran, han uppträder i sin uppseendeväckan-
de pariserskildring, mot de anglo-saxiska
principerna, som förorda den största möjliga
frihet för flickan under uppväxtåren.
Hvad blir följden —- frågar han — af att
flickan, redan innan hon vuxit ut till kvinna,
innan hon vunnit själfständighet och mot-
ståndskraft mot frestelserna, får vara med i
ett hemlif och ett sällskapslif, som står öppet
för alla farliga vindar, om hon får höra allt
diskuteras — flackt och frivolt, såsom de
ytliga världsmänniskorna diskutera — om hon
får läsa alla slags böcker, se alla slags tea-
terstycken och höra hvad alla dagdrifvare af
societeten hviska i hennes öra? Hvad blir
följden?
Jo — svarar han — detta sätt att upp-
fostra en ung flicka åstadkommer den samti-
da typ, som han kallat »demivierge» —half
oskuld -— unga damer, som ej äro okunniga
om något af det, man förr ansett lämpligt
att förtiga för dem, och som med en skam-
löshet utan like diskutera de mest ömtåliga
frågor och blifvit så vana att röra sig med
frivola känslor och uttryck, att de längese-
dan slopat all känsla af blygsel, men som
på samma gång i de flesta fall äro allt för
beräknande och praktiska för att göra sig
skyldiga till verkliga snedsprång, ty det gäl-
ler för dem först och sist att bli gifta och
rikt gifta. Prévost framställer i sin roman en
hel rad varianter af typen och ställer som
dess motsats upp den unga flicka, som blifvit
uppfostrad enligt de gamla »förlegade» prin-
ciperna i en familj med allvarliga grundsat-
ser, den flicka, som ej är medveten om lif-
vets skuggsidor och om människornas laster,
utan som har sitt hjärtas oskuld i behåll.
Prévost vill fråga sina läsarinnor, hvilken-
dera sorten de föredraga: den renhjärtade
eller den sedligt anfrätta. Han ropar till
mödrarna: hvad ni gör, men drag inte in
edra döttrar i den kvalmiga, förskämda luft,
det moderna societetslifvet inandas! Släpp ej
in dem i edert mondaina lif, bland lättje-
fulla, njutningslystna och samvetslösa männi-
skor! Håll dem utom kunskapen om värl-
dens dålighet, uppfostra dem inom familjen,
om er familj är af det slaget, att en flicka
där kan uppfostras till en god och sann kvin-
na — i annat fall sänd henne till en pen-
sion, som är att lita på. »Gift bort dem i
unga år, men håll dem utanför ’världen’, till
dess de gifta sig.» Förr uppfostrades den unga,
franska flickan i ett kloster — när hon lämna-
de detta, öfverlämnades hon af sina föräldrar
till den man, de utsett åt henne. Har man
gjort henne någon tjänst genom att öppna den
stora världens dörrar för henne, genom att
låta henne allt för tidigt vara med i ett lif,
som fordrar karaktär och urskillning, mot-
ståndskraft och människokännedom, om man
där skall kunna hålla sig uppe? Var ej hen-
nes oskuld ett bättre skydd mot frestelsen än
den medvetenhet, som besudlar hjärtat? Var
det svårare för henne, då hon oerfaren släpp-
tes ut i världen, att bevara sitt hjärta rent,
än hvad det är för den erfarna, nyfikna och
nöjeslystna flicka, som nu allt för tidigt ka-
stas in i hvirflarna?
Författaren medgifver gärna, att den socie-
tet, han aftecknat, utgör mera ett undantag
än en regel, men han påstår, att den för hvarje
år blir allt mera tongifvande i Paris, och att
typen »demi-vierge» blir allt mera framträ-
dande och talrik. Den är ej fransk, denna
typ, den är importerad, och den påträffas —
säger Prévost — ännu mera utvecklad i Eng-
land och Amerika. Men — afslutar han sitt
resonnemang — får den obehindradt utveckla
sig vidare, så blir den ett samhällsondt, som
undergräfver äktenskapet, liksom det besmittar
hemlifvet.
Det är ej min afsikt att redogöra för inne-
hållet i Prévosts berättelse — det är endast
och allenast dess tendens, som det här är frå-
ga om. I våra ögon förefalla den franska
moralistens varningsrop ganska egendomliga
och ha sitt största intresse såsom belysande
parisarens uppfattning af spörsmål, som te
sig helt annorlunda för icke-fransmän. I en
fransmans ögon är det ännu i dag lika opas-
sande som farligt för en ung flicka att pro-
menera på gatan i sällskap med en ung man.
En i England bosatt fransk dam, som med
anledning af Francisque Sarceys artiklar om
Prévosts bok och om den amerikanska upp-
fostran tillskref honom ett bref, yttrade däri
bland annat följande för fransk uppfattning af
det »passande» betecknande rader:
»Fastän jag ej blifvit uppfostrad på det
franska sättet, var jag, då jag tillhörde klas-
sen af de unga flickor, som måste förtjäna
sitt uppehälle, både tvungen och van att i
Paris gå ut ensam, på ärenden eller till lek-
tioner. Jag hade inte med mig en kammar-
jungfru, af det enkla skäl att jag inte hade
någon kammarjungfru. Men aldrig skulle det
fallit mig in att gå ut att promenera eller på
teatern eller hvart som helst ensam eller i
sällskap med andra unga flickor och ännu
mindre med unga herrar. Jag skulle i så
fall måst blygas och skulle ej haft något
roligt. »
I England har man helt andra vanor. Bref-
skrifverskan omtalar, hur hennes elever gå ut
på promenaden enkom för att där träffa unga
herrar. De försöka alls ej att dölja ända-
målet med sin tur. »För några dagar se-
dan,» berättar hon, »mottogo två af mina elever
ett bref från ett par ungherrar från Cambridge,
som de kände. Det var fråga om att tillsam-
mans göra en kanotfärd på Thames, och den
skulle vara från klockan elfva på förmidda-
gen till tio på aftonen. Jag skulle ha gjort
mig löjlig genom att bli förvånad, ty alla
funno denna utfärd både passande och helt
naturlig.» Jag undrar hvad Marcel Prévost
skulle säga, om han komme upp till Norge
och finge se studenter och unga damer i flock
företaga fjällvandringar, som vara ej blott till
tio på aftonen, utan i flere dagar? Och om
han likväl ej skulle kunna inordna de unga
fotvandrerskorna ibland sina »demi-vierges»?
Man har ingen anledning att betvifla till-
varon i verkligheten af de mer eller mindre
depraverade personer, han framställer i sin
roman. Det händer litet emellanåt, att en
skilsmässoprocess eller skandal — kanske of-
tare i England än i Frankrike — afslöjar
förhållanden, fullt ut lika maskstungna, som
dem han tecknat. Själf är han fullkomligt
öfvertygad om, att han ej öfverdrifvit. Låt
vara, att det är en bestämdt angifven varie-
tet inom societeten i Paris, han påpekar som
milieu för sina brådmogna, »flirtande» unga
damer och sina yrkeskurtisörer, som ej ha annat
att göra än att förvrida hufvudet på unga
flickor, så har denna societet likväl nog sina
motstycken äfven utom Frankrike, och den
varning Prévosts bok uttalar — och det ej
endast till franska uppfostrare — är i alla
händelser af den art, att den ej bör lämnas
å sido, äfven om vi ej ha anledning att gå
på långt när så långt som fransmannen i sina
slutledningar.
Att en sådan bok som denna utkommit och
blifvit mottagen — visserligen med en och
annan gensaga, men ej med allmän harm —
är tvifveftutan ett tidens tecken. Om man
jämför den med Dumas’ skådespel »Falska
juveler», som förskrifver sig från 1855, finner
man, att Dumas’ damer af demimonden tala
i en helt annan och finare ton än dessa mo-
derna familjeflickor, som knappast ens bry sig
om att dölja sitt verkliga sinnelag, sina käns-
lor och reflexioner. Det är ett drag att taga
fasta på, detta att författaren strax i berät-
telsens början, då de unga damerna passerat
revy, funnit sig nödgad att upplysa läsaren
om, att dessa unga flickor ej äro tvifvelaktiga
existenser, utan tvärtom äro af god familj,
tillhöra samhällets öfverklass och ha fått en
så kallad vårdad uppfostran.
Ingen af de franska kritiker, jag sett öfver
Prévosts bok, har yttrat någon förvåning öf-
ver dess innehåll — ett par ha tagit den gan-
ska legert: »en vaudeville i svart i Theatre
Libres anda.» Men andra ha sagt, att den
fråga, boken fört på tal, bör allvarligt skär-
skådas.
Kanske denna fråga vore värd att uppla-
gas till behandling äfven i vårt land —?
Georg Nordensvan.
Blygsamheten liknar skuggan, som ger relief ät
ljuset; hon är förtjänstens kyskhet, de sköna sjä-
larnes jungfrulighet.
E. de Girardin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
