Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 19 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
IDUN 1894
Pristäf/an
mellan arbeten, tillverkade med den
Liedbergska f/ossaapparaten.
I denna af Iduns redaktion anordnade
liandarbetstäflan utgick, som bekant, in-
lämning’stiden den 1 dennes. Fröknarna
Agnes Branting, Selma Giöbel och Hulda
Lundin hade godhetsfullt åtagit sig att
som prisdomare ställa sina bepröfvade
fackinsikter till de täflandes tjänst. Ty-
värr har fröken Branting sedan en längre
tid tillbaka varit allvarsamt insjuknad,
hvadan hon var förhindrad att deltaga i
det sammanträde, som den 14 dennes af-
hölls å redaktionslokalen, men då frök-
narna Giöbel och Lundin i alla punkter
enades om följande utslag, äger detsam-
ma lika fullt afgörande kraft.
Då intet af de insända arbetena åda-
galade, att tillverkarinnan så fullkomligt
öfvervunnit svårigheterna vid flossaappa-
ratens handhafvande, att icke någon min-
dre ojämnhet här och hvar kunde för-
märkas, ansågo prisdomarne ej, att det
första priset borde utdelas, men tilldöm-
de det andra priset,
50 kronor, åt fröken Elin Erikson, Stockholm,
för en af henne insänd större matta i ori-
entalisk stil, under erkännande af det, i
helhet sedt, mycket vackra och omsorgs-
fulla arbetet samt den smak i färg- och
mönsterkomposition, som det bevisade.
Vidare tilldelades ett af de tredje pri-
sen eller
25 kronor åt Lydia Söderlindti, Skara,
för ett af henne insändt kuddstycke i tren-
saflossa-imitation, hvarvid särskildt erkän-
des de väl öfvervunna svårigheterna att
få den ofyllda bottnen jämn och utan
1’ynkor, så att arbetet gjorde sig som en
verklig väfnad.
På grund af det ringa deltagandet i
denna täfling har således icke mer än en
del af de utfästa prisen kunnat utdelas,
men på det att de afsedda medlen än-
dock i en eller annan form må komma
våra. för kvinnliga handarbeten intres-
serade läsarinnor till godo, har redaktio-
nen träffat ett arrangement i samman-
hang med Iduns julklappsbasar för
i år, som vi hoppas skall vinna gillande.
Se härom under egen rubrik i dagens
nummer !
Höststämningar.
September.
B
fter stormiga nätter ocb dagar kommer en
stilla morgon med fjärden orörlig och
blank, kransad af speglande holmar, öfver
hvilka himlen hvälfver sig halfklar med lång-
samt genombrytande sol. Det är sä tyst. . .
tyst vida omkring. Från aflägset fjärran för-
nimmas hammarslag. Med grofva bräder spi-
kas verandan till, sedan sommarvillans
gäster dragit bort liksom förut svalorna, än-
derna och vildgässen.
En ensam fågel, som glömt sig kvar i träd-
gårdstäppans häckar, låter höra ett mjältsjukt
kvitter. För öfrigt är det ljudlöst tyst, en
oändlig stillhet, en andlös väntan. Fjärden
lägger hela sin själ inför himlens öga, och
himlen stirrar ned i djupet att där läsa sina
egna tankar. Det är som om naturen sam-
lade sig i ett djupt begrundande före den
kommande stora uppgörelsen.
Men där solen bryter fram, bredande ett
blekt skimmer öfver en udde med björkar,
som glesnat, så att de hvita stammarne lysa
igenom, och mattats i färgen, utan att ännu
gulna, och där mellan björkarnas blonda loc-
kar aspen börjat skifta svagt i rödbrunt och
gredelint, där är det, sedt öfver fjärdens spe-
gelyta, som om våren hägrade, men det är
en vår utan glädje, en maj utan liljekonvalj-
doft och utan fågelsång.
Där drömmer jag mig två unga vackra
människobarn, de sitta på hvarsin fuktig,
mossig sten under björkarna, just där på höj-
den, hvarifrån solndegången i ljumma juni-
kvällar tog sig så härligt ut öfver fjärden.
Tysta blicka de hän mot den blånande syn-
randen. Men hans ögon söka snart närmare
mål.
Med henne lekte han sommarens glada
fjärilslek utan tanke på, att den måste upp-
höra en gång. Och nu, när leken är till
ända, känner han, att han lek t den för länge.
Han ser på hennes lilla bru;ia hand, som
fattar lätt om parasollens elfenbenskaft. Den
handen har han tryckt för ofta, har han sett
för mycket på. Han känner hvarje dess linie,
hvar rörelse, han älskar denna lilla bruna
hand, som är så själfull, så helt och hållet
ett med henne, som . . .
Det smärtar som ett sår i hans bröst, och
han gripes af en obetvinglig åtrå att draga
hennes ljufva hufvud intill sig, öfverhölja det
med kyssar, gråta, tigga, bestorma henne. . .
Men han vet ju, att det är omöjligt. Som-
maren har flytt, och leken är slutad.
Men om ändå ... ! Det är vansinnigt, det
är galenskap, han skall skrämma henne, men
han måste säga henne . . .
Han nämner hennes namn.
Då reser hon sig genast, och då hon reser
sig, är det ej barnet, som ställde till nojs och
upptåg vid alla utfärder och dansnöjen som-
maren lång, ej ungmön, som sjöng svärmiska
sånger i månskenet, det är kvinnan, som med
säker blick ser lifvet an och beslutsamt af-
bryter en lek, förkväfver en dröm, ett hopp,
ett sommarens vildskott, som redan — hon hör-
de det på hans tonfall — har vuxit för vida.
Farväl! Tack för en angenäm sommar!
Han ser hennes väna gestalt försvinna
bland björkarna i stigens krökning. Hans väg
går åt motsatt håll. Den går öfver mark, där
nattens frost ännu ligger hvit öfver vissna
tufvor, där ormbunkar stå brunbrända i skogs-
kanten, där björkarna regna gula löf öfver
vandraren, där hela lundar, fyllda af ljufva
sommarminnen, stå i brand, hela skogar prun-
ka i dödens guldskrud, i lifvets förblödniDgs-
rosor.
Hvar såg jag vårens hägring? Gick solen
i moln?
En kall och fuktig vind drar sakta genom
trädens undergifvet vaggande kronor och dör
bort i en vemdig krusning på fjärdens leen-
de yta.
Min vän, svep om dig kappan, det är höst.
Oktober.
Att svepa om sig kappan är en åtbörd af
resignation. Så gjorde Cæsar, vill jag min-
nas, innan han sade adjö. Jag sitter insvept
i min kappa högt öfver öronen.
Ja, nog har jag skäl att ägna mina lediga
stunder åt resignationsöfningar, — d. v. s. de
stunder, då jag inte har fullt upp att göra
med att lappa, limma, gumma och syndeti-
kona ihop allt, som gått sönder under flytt-
ningen. Att se Neapel och sedan dö — att
ha utstått en flyttning och ändå lefva! Ja,
jag vet inte, hvad jag säger, mitt hufvud är
fullt af afbrufna stolsben, spräckta speglar,
krossadt porslin, snickare, målare, tapetsera-
re . . . o, o, måtte jag bara få behålla mitt
förstånd !
Själfva flyttningsdagen, o jag glömmer den
aldrig! Skrik och spring från morgon till
kväll. Främmande människor i våningen, som
pocka på att man genast ger sig i väg. »Vi
kan väl inte flytta, förrän våra karlar kom-
ma.» Jo, ni kan flytta. Oresonliga männi-
skor! Och’ karlarne dröja. Väntan och för-
tviflan. Så komma de ändtligen. Nu börjar
kalabaliken! Akta pianofötterna! Vänd för-
siktigt! Det är glas i den här lådan. Stöt
inte emot trymån! Ställ blommorna öfverst!
»Åh ja, frun kan vara alldeles lugn!» Jo,
det kunde jag — lugn i en röra af upp- och
nedvända möbler, stadsbud, flyttlass, hyresvär-
dar, skrik och väsen, och en beskäftig herre
och man, som bara springer för fotterna på
en, medan han tror, att han uträttar alldeles
fasligt mycket.
Och så ändtligen då, när karlarne ha fått
sitt öl och sin betalning och man står där i
den nya våningen, dödstrött, uthungrad, makt-
lös i ett kaos af soffor, sängklädsäckar, taflor,
bord och stolar huller om buller och inte vet,
hvar man skall börja, och så ens herre och
man kommer fjantande med sina frågor: »Är
mina tofflor med?» »Jag hittar inte mitt ci-
garrfodral.» »Mitt cigarrmunstycke, hvar är
mitt cigarrmunstycke?» Jo då vill jag lofva,
att man vet, att man lefver!
Jag tycker mig ha läst någonstädes en öm
och vacker skildring, försedd med illustratio-
ner i engelskt manér och betitlad: »Första
aftonen i det nya hemmet.»
Äh, ni skulle ha sett . . .
Och så följde en ny beskrifning på en supé
från magasinet, uppdukad på en packlår, och
så fick jag i mig en hel lista på allt, som
gått förloradt i flyttningen, allt som blifvit
glömdt, och allt som blifvit skamfiladt genom
drumliga karlars vårdslöshet, och slutligen del-
gaf mig den unga frun, som gjort sin första
flyttning, att riktigt i ordning kunde det inte
bli förrän i nästa månad.
Och medan hon talade i ett ihållande ta-
lande, med stora åtbörder och en min à la
gammal husmoder, som tog sig putslustigt ut
i hennes runda barnansikte, sysslade hon oaf-
brutet i sina lådor och skåp, sysslade så if-
rigt och bullersamt, att jag nästan fick en
misstanke, att det roade henne mer än hon
ville låtsas om, och att talet om dödströtthet
och resgnation blott var en mask, som hör-
de till den roll hon utförde.
Jag lät henne tala och njöt af hennes ifver.
Regnet sköljde rutorna åt henne. Skymnin-
gen föll på. En lampa tändes. En virkning
togs fram. Nu skulle hon hvila litet, sade
hon. Och så ringdes det på en brasa, och
där sutto vi snart, en hemtreflig trio, pratade
om sommaren, om vinterns väntande nöjen,
om allt mellan himmel och jord, medan reg-
net sköljde öfver fönstren och stundtals du-
skade till, som om det varit våta löf, när en
starkare vindpust drog förbi.
Det var en höststämning så god som nå
gon annan. Inte värst poetisk eller roman
Gynna det svenska arbetet! Köp edra Korsetter i Svenska Korsettfabri-
kens utställning, II Hamngatan II, hörnet af Norra
Smedjegatan, Stockholm. Jansson&C.ia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
