Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 19 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 337
tisk, men hösten har mänga olika dagrar, och
äfven hvardaglighetens trefnad midt uppe i
lifvets jäktande stök är icke utesluten frän
förgängelsens årstid,
Efraim Rosenius.
Ett litet tortyrredskap.
(JöA en där damen med det rödblommiga ansiktet
PJ>:- och den kraftiga gestalten kan inte gärna
vara mer än på sin höjd fyrtio år och ser
egentligen ut som hälsan själf, där hon gladt små-
leende står och pratar med sin väninna.
Nu säger hon adjö och beger sig tvärs öfver
gatan — märkvärdigt, hvad hon i en hast ser för-
ändrad ut: under det ännu kvardröjande leendet
rycker det då och då liksom smärtsamt till kring
hennes mungipor; hon ser ej längre frisk och
ungdomlig ut, där hon går. Gårf Nej, snarare
linkar fram; hvarje steg tyckes vilja afpressahen-
ne ett jämmerrop, och ibland ser det ut, som om
hon hade god lust att digna ned.
Trottoaren är dock jämn som en is — men hon
har måhända liktornar? Kanske det — och kanske
icke! Eller för små skodon...? Åhnej, ett frun-
timmer på fyrtiotalet med hennes förståndiga,
matronelika utseende har med säkerhet länge se-
dan hunnit öfver koketteriets lifsskede.
Det ^ är bestämdt något annat, som gör hvarje
fjät så plågsamt för henne, att hon nu t. ex.
knappt kan gå upp för den där alls icke branta
trappan, ntan att för hvarje steg, pustande och
flämtande, hvila vid ledstången.
Ni kan vara nästan viss på, att linge och kunde
hennes fortkomstledamöter berätta sin historia,
skulle de hafva svåra anklagelser att andraga mot
— strumpebanden, ja, just dessa vackra, af flitiga,
välmenande händer broderade strumpeband, som
äro spända rundt om benet. Ty, hör på!
Från hjärtat utströmmar det varma blodet, som
skal! föra näring och kraft till kroppens alla de-
lar. När det så kommer till knäet, möter det ett
allvarligt hinder i det hårdt åtsnörande strumpe-
bandet. Detta gör allt hvad det kan för att hejda
blodets tillopp och cirkulation i de nedre benpar-
tierna. Häraf blir följden, att benet liksom viss-
nar och aftynar. Det blir icke alldeles obrukbart,
men benpipan blir svag och skör, musklerna för-
krympta och kraftlösa.
När så ålderdomen infinner sig och det för
kroppen gäller att stå emot med anlitande af den
kraft, den i ungdomen skulle ha uppsamlat — då
fins icke denna kraft i de slappa och svaga benen,
som därför alltmer förlora förmågan att lätt och
ledigt röra sig.
Observera, att de flesta män ännu på gamla
dagar gå raskt, under det många kvinnor redan
vid fyrtio år äro till hälften krymplingar och de
flesta med all säkerhet vid femtio mer eller mindre
skrala i gången! Genom den smärta och ansträng-
ning, gåendet förorsakar, spännas därjämte de
klena musklerna och de finare, ytligt liggande
blodkärlen onaturligt ■— följden blir de hos kvin-
nan så vanliga åderbråcken, som äro både plåg-
samma och farliga genom de täta blödningarna.
Strumpebandet, strumpebandet!
Hvarje förståndig moder borde tillse, att hennes
lilla dotter aldrig begagnar detta blifvande tortyr-
medel. Ar det rim och reson att för nöjet eller
fåfängan eller gud vete hvad för anledning begagna
en liten bandstump omkring benet, uppoffra hälsa,
krafter, rörelseförmåga för kanske tredjedelen af
sitt lif?
Kvinnorna veta mycket väl, hvilka andra ända-
målsenliga och fullt oskadliga medel finnas för
att hålla strumporna uppe; de senare börja
verkligen också till hygienens fromma uttränga
de förra,^ men äro ännu långt ifrån ensamma
herrar på täppan, hvilket är synnerligen beklag-
ligt. De »förståndiga», »hygieniska» strumpe-
banden, hvilka i olikhet med de andra appli-
ceras i lodrätt riktning — I förstån mig! — kun-
na fruntimmerna själfva laga i ordning af ett par
elastiska kautschukband, som kosta en spottstyfver.
Alla strumpeband att späuna kring benet äro
lika förryckta, de elastiska, uttänjbara äro icke en
bit bättre än de af segelgarn, tyg, virkade etc.
Alltså bort med de hälsofarliga strumpebanden !
=3^
Fotogénköket “PRIMUS“
är hittills oöfvertrkffadt
IDUN
Iduns julklappsbasar
för i år.
Tio kronor för hvarje antagen beskrifning.
Vi vilja ej heller i år frångå vår vana att
till tjänst för våra läsarinnor i julklappsbry-
deriernas tid anordna en liten julklapps-
basar och utlysa därför härmed en täflan
för beskrifningar gå
verkligt trefliga, nya och origi-
nella handarbeten.
Vi ämna emellertid söka undvika den mängd
af till stor del allt för alldagliga och allbe-
kania saker, som förr om åren förekom-
mit, och utbedja oss därför alla intressera-
des hjälp att åstadkomma något stiligt och
nytt. Endast
de bästa beskrifning-arna — intill ett
antal af tio — komma att införas,
men hvar och en särskild beskrifning,
som antages och införes, erhåller 10 kr.
i pris. För dem, som veta sig kunna bju-
da något af intresse, böra alltså utsikterna
vara ganska lockande att erhålla en liten för-
stärkning i julklappskassan och på samma
gång göra sina medsystrar en förnöjelse.
Alla täflingsskrifter ■— påtecknade: Till
julklappsbasaren — skola vara inkom-
na till redaktionen senast den 1 no-
vember. ’
Anjov i s.
En kulinarisk studie apropos »anjovisjubiléet»
i
af Thérèse.
en tid är inne, då årets inläggning af
denna delikatess, som snart sagdt blifvit
*[ en nödvändighetsartikel i hvarje hushåll,
åtminstone för smörgåsbordet, slappes ut i
marknaden från alla större eller mindre fabri-
kanter i den bohuslänska skärgården. Hus-
mödrarna köpa den i kryddboden, servera den,
man förtär den med smak och vänjer sig vid
den. Men härunder kommer ingen att tänka
på den omständliga och ofta besvärliga proce-
dur, som denna konservvara måste undergå,
innan den med sin pikanta smak är i stånd
att krydda vår aptit och utgöra en af vårt
smörgåsbords allra vanligaste rätter. Helt för-
klarligt för resten ! Hvem gör sig t. ex. reda
för, hvilket otroligt kapital af lefvande kraft,
hvilka mödor och omsorger som nedläggas för
att framkalla en så vanlig artikel som socker
eller kaffe? Och dock ligger den tid icke så
långt bakom oss, då husmodern själf måste
känna till konsten att lägga in anjovis, ifall
hon ville ha sådan i huset, eller med andra
ord, då denna vara ej fanns tillgänglig i handeln.
Det har fallit mig in, att möjligen de af
Iduns läsarinnor, hvilka dagligdags i hushållet
använda denna konservartikel, skulle kunna
finna intresse uti att veta något om såväl dess
historia som dess tillverkning, och jag har
därför på ort och ställe gjort några studier,
som jag ber att här nedan få meddela. Det
torde väl knappasi behöfva här nämnas, att
mina iakttagelser endast röra den svenska an-
jovisen, då detta tydligt nog framgår af det
följande.
I de dagliga tidningarna berättades för nå-
gon tid sedan, hurusom en bohuslänsk anjovis-
firma J. J. Hallgren pä det nu rätt ansenliga
Grullholmen i år kunde fira sitt trettioårs-jubi-
leum, i hvilket äfven hela denna industri på
västkusten skulle kunna deltaga, enär Hallgren
var den förste, som i handeln släppte ut an-
jovis. Denna uppgift är emellertid så tillvida
oriktig, som det, redan långt innan denna firma
uppträdde i marknaden, existerade eD bohus-
länsk anjovisindustri, om än i mindre skala
och efter en annan konserveringsmetod. Redan
länge hade nämligen den s. k. Fjällbacka-anjo-
viseu varit en efterfrågad läckerhet på smör-
gåsbordet. Den förvarades i små träkaggar
och inlades på den mellan Lysekil och Ström-
stad belägna lilla platsen Fjällbacka.
Hallgrens uppslag gjorde emellertid en full-
ständig revolution inom denna förut så blyg-
samma industri. Idén med inläggningen i
prydliga, hermetiskt slutDa bleckkärl, försedda
med färgrika etiketter, visade sig vara en syn-
nerligen god spekulation. Allmänheten tillta-
lades som alltid af en vacker etikett, och de
små bleckburkarnes innehåll jäfvade ingalunda
hvad densamma lofvade. Ännu större upp-
seende väckte det, då Hallgren började föra i
marknaden den skinn- och benfria anjovisen i
de små ännu brukliga lådorna. Snart blef
varan observerad och rönte stort erkännande
och stark efterfrågan. Efter hand blef den
belönad med en mängd pris vid utställningar
såväl inom som utom landet, ja, vid världs-
utställningar, och fabrikanten kunde snart styrka
varans vederhäftighet med afbildningar å eti-
ketterna af en massa större och mindre me-
daljer.
Inom herrskapsfamiljerna i Bohuslän funnos
sedan gammalt åtskilliga recept på anjovis,
hvilka gingo i arf från mor till dotter. Hit-
tills hade dock dessa användts nästan uteslu-
tande för husbehof. Antagligen var det ett
sådant gammalt familjrecept, som Hallgren an-
vände för sin inläggning, och som tillsamman
med den förbättrade ooh ypperliga metoden för
konservering gaf åt hans vara ett sådant värde.
Inom några år var också den anspråkslöse
handlanden på det lilla fiskläget en välbergad
man.
Nu fingo också dessa familjerecept med ens
ett dittills ej anadt värde. Man började hem-
lighålla dem, såsom man rufvar öfver en omät-
lig, fördold skatt. Men antingen de nu i en
tid, då man ej förutsåg den penningevalör de
representerade, blifvit spridda genom välvilligt
lämnade afskrifter, eller somliga ansågo det
förmånligare att åt personer med förlagskapi-
tal sälja dem än att själfva söka exploatera
deras värde — nog af, inom kort uppstod
öfverallt i norra skärgården en mängd anjovis-
fabrikanter, som drefvo affären i större eller
mindre skala, och hvilka alla voro lika afund-
sjuka om hvar sitt recept.
En lustig anekdot berättades på den tiden
i skärgården om det — man må medgifva det!
— mindre lojala, men i alla händelser för ve-
derbörande lyckliga sätt, hvarpå en person, hvil-
ken sedan kom att drifva anjovisfabrikationen
i mycket stor skala, kom öfver det Ilallgren-
ska receptet, som då redan renderat sin ägare
en förmögenhet. Det kan emellertid ej falla
mig in att vilja svara för den absoluta tro-
värdigheten af historien.
En på Gullholmen bosatt herre sände en dag
sin tjänsteflicka ned till Hallgrens handelsbod
för att göra uppköp. Då hon återkom och för
sin husbonde företedde notan på det inköpta,
fann denne till sin stora öfverraskning och na.
turligtvis också glädje på notans baksida eft
; Varnas för värdelösa efterapnlngar. K “PRIMUS MATTAN,
*rwp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
