Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 19 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 339
Teater och musik.
Kung!, operan. Säsongens första symfonikonsert
ägde rum i tisdags inför en publik, som till sista
plats fyllde salongen. Detta var ej heller under-
ligt, då ju programmet var särdeles lockande och
därjämte den omständigheten tillkom, att hofka-
pellmästaren Nordqmst skulle leda konserten.
Denne hälsades ock redan vid sitt inträde af en
kraftig applåd, som tydligen tolkade publikens
glädje öfver att se en af våra främsta förmågor
på musikens område efter så lång tids overksam-
het återbördad åt hufvudstadens offentliga musik-
lif. Sällan har ock ett konsertprogram erhållit ett
alltigenom så. förträffligt utförande. Hofkapellet,
denna afton förstärkt med sådana förmågor som
konsertmästarne Book, Aulin och Lindroth, lik-
som elektriserades af anförarens välkända takt-
pinne.
Konserten inleddes med Beethovens c-moll-sym-
foni, den femte i ordningen af de nio, men kanske
den härligaste och mest anslående af dem alla.
Denna symfoni, som många gånger förut kommit
till utförande härstädes, kan man ej nog ofta få
höra. Särskildt väckte nu som alltid det under-
sköna andantet det lifligaste bifall, och litet hvar
skulle nog gärna velat hafva det bisseradt. Ut-
förandet var ock den genialiska kompositionen fullt
värdigt. Ett nästan ännu hårdare prof hade hof-
kapellet att bestå i programmets slutnummer,
uvertyren »Carnaval Romain» af Berlioz, som
ståtar med den rikaste instrumentering och kräf-
ver en precision, en kraft och ett lif i utförandet,
som man ej alltid är van att få höra. Men äfven
här gjorde hofkapellet sig väl förtjänt af de lifliga
applåder, som kommo detsamma till del. Program-
met upptog därjämte ett par synnerligen anslå-
ende och melodiösa satser för stråkorkester af
Tschaikowsky, af hvilken den senare, en vals,
måste omtagas. Som fyllnadsnummer utförde frö-
ken Sidner högst förtjänstfullt med orkesterackom-
pagnement ett högstämdt sångnummer af Massenet
samt en aria ur Glucks »Armida».
Kungl. Dramatiska teatern har under den senaste
veckan framfört ett nytt program, som gjort rätt
mycken lycka. Det enaktsskådespel, »Själens rät-
tigheter», af Giacosa, som inleder detsamma, är
af stor psykologisk finhet och fängslar genom det
nobla sätt, hvarpå det häfdar de själsliga djupens
okränkbara helgd. Det får ock ett utförande, som
lyckligt smyger sig efter författarens intentioner,
genom fru Sandell och hr Olsson, hvilken härmed
förtjänstfullt gör sitt inträde på Dramatiska teaterns
scen.
Emma Gads lustspel »Trogen som guld», som
härefter följer, äger däremot föga djup, men kän-
netecknas af äkta dansk gemytlighet och en dra-
matisk savoir faire, som gör, att de borgerliga
scenerna underhållande nog glida undan inför
publikens ögon. Litet hvar kan finna igen en bit
af sig själf och sin nästa bland dessa moderna
köpenhamnstyper — ty längre ligger icke vårt
nabolands hufvudstadslif ifrän oss vare sig till
rummet eller kynnet. Främst uppbäres stycket af
hr Bceckström som en godmodig och fasligt släkt-
kär, men evigt vigilerande hofjägmästare, fröken
Soanström som hans koketta och bortskämda,
men likafullt intagande unga dotter och fru Stern-
vall som en bedagad tysk änka, hvilken mycket
lustigt rådbråkar språket. Salongens munterhet
har varit ganska liflig de kvällar, som upptagit
det nya danska lustspelet.
Fru Margareta Sfern gaf i fredags sin första kon-
sert härstädes i Musikaliska akademien inför en
ganska talrik publik. Fru S., som redan vid sitt
förra uppträdande härstädes för ungefär tre år
sedan visade sig vara en pianist af första rang,
ådagalade nu samma förträffliga egenskaper som
då, kanske ännu mera utpräglade. Med en tek-
nik, som ej vet af några svårigheter, och med en
smak och värma, som ovillkorligen måste fängsla
åhöraren, utförde fru S. en hel del nummer, där-
ibland Chopins b-moll-sonat (op. 35) och Beetho-
vens variationer i c-moll. Bifallet växte under
aftonen till formlig entusiasm och framkallade ett
par extranummer. — Äfven här utfyllde fröken
E. Sidner på ett förträffligt sätt programmet ge-
nom att synnerligen delikat och anslående före-
draga sånger af Gluck, Martini, Josephson, Sved-
bom och Grieg.
Fru Stern skulle som i går torsdag gifva sin
andra och sista konsert härstädes.
Aulinska kvartettens första kammarmusiksoaré ägde
rum i tisdags i Vetenskapsakademien inför en
fulltalig och intresserad publik, som med lifligt
bifall hälsade utförandet af samtliga nummer.
Särskildt väckte Sgambatis pianokvintett n:r 2
uppmärksamhet genom sina intressanta och väl
funna motiv samt genom sin ovanliga klangrike
dom. Pianostämman sköttes här synnerligen för
tjänstfullt af hr Stenhammar, och de olika sa
serna fingo ett alltigenom delikat utförande. Pro
grammets inledningsnummer, Schumanns f-durs
kvartett, gjorde ett mattare intryck, svårt att säga
hvarför, hvaremot slutnumret, Beethovens här för
ut utförda stråkkvartett n:r 2 i e-moll, lifligt sen
terades.
Om fru Dagmar Sterkys konsert i afton (fredag) i
Musikaliska akademien påminna vi ännu en gång.
Den framstående och aktade sångerskan, hvars
afgång från k. operan allmänt beklagas, torde sä-
kerligen kunna räkna på fullt hus. Biträdande
äro fröknarna Sigrid Carlheim-Gyllensköld och
Alfhild Larson ■— hvilken senare väckt uppmärk-
samhet som förträfflig ackompagnatris — samt
hrr O. Lejdström och Tor Aulin.
Den unga violinisten fröken Sigrid Lindberg gaf den
11 d:s en talrikt besökt konsert å Musikaliska
akademiens stora sal, genom hvilken hon ådaga
lade, att de studier, hon under senaste året be
drifvit i Paris, resulterat i erkännansvärda fram-
steg. Fröken Lindberg äger nu en präktig och
solid ton i sitt instrument och en vårdad teknik,
som lyckligt öfvervinner äfven ganska stora svå-
righeter. Dessutom kännetecknas hennes spel af
smak uch innerlighet i iMipfattningen. Med fort-
satta studier bör den unga damen ha att motse
en vacker konstnärlig framtid. Mest anslogo Vieux-
temps D-mollkonsert, Zarcyckis masurka samt en
Meditation religieuse ur operan Thaïs af Massenet,
arrangerad för violin, orgel och harpa af Marsick,
vid hvars utförande fröknarna Alfhild Larson
och Anna Nordqvist förtjänstfullt medverkade.
Dessutom sjöng fröken Emma Holmstrand några
sånger, hvilka lifligt senterades, trots att sånger-
skan låtit ursäkta sig för en tillfällig indisposi-
tion, af hvilken föga märktes.
Studentskan.
(»Bilder aus dem Universitätsleben» von einem
Grenzhoten.) Öfversättning för Idun
af
Julius K.
(Forts.)
iksom efter aftal hade de flesta genast störtat
sig öfver den gamle ungkarlens literatur-
historiska föreläsningar. Knorre hade nu
visserligen salen full, men med hans lugn och
trefnad var det slut. Han kände det så, som skulle
han gå i trånga lackerade skor på ett halt parkett-
golf. Det fattades blott, yttrade han en gång i
professorernas samlingsrum, att man nu satte in
i hörsalen fåtöljer med slummerkuddar, i det ena
hörnet ställde en kamin och i det andra uppsatte
en makartbukett och fyllde hela rummet med ett
harems vällukter, så skulle väl »kjoltyget» nått
sina önskningars mål. Men då tackade han för
sin del åtminstone för professuren. Högmods-
djäfvulen i den så kallade bildade kcinnovärlden
är nog stark ändå. Man skulle utrota den med
eld och svärd och icke med konst ytterligare fo-
dra den.
Knorres hat mot kvinnosläktet var mycket gam-
malt. Det daterade sig från den tid, då han ännu
var ung docent och begick den dårskapen att för-
älska sig i den firade och eftersökta dottern till ett
kommerseråd. Hon log som en prinsessa åt hans
kärlek, hånskrattade som en drottning åt hans
frieri och gifte sig därpå med en löjtnant. Då
hade han fått nog af det evigt kvinnliga. Och nu
på gamla dagar skulle han sysselsätta sig med
dessa innehållslösa käril, dessa »lysande och frä-
sande naturens knalleffekter» och öppna för dem
vetenskapens allvarliga tempel? Det var en odräg-
lig tanke. Det föreföll honom som en komedi, ett
vanhelgande, som en straffvärd förbrytelse mot
vetenskapens majestät.
Denna dag bragte den gamle kvinnohataren
ännu mer förargelse. Då han kom hem, medde-
lade honom hans tjänare Frans, som han nu i tio
år haft hos sig och som hans bror, en godsägare i
Thüringen, rekommenderat honom såsom brand-
försäkrad mot allt hvad fruntimmer hette, att han
till hösten tänkte gifta sig.
»Gifta sig,» skrek Knorre, »människa, har ni
blifvit galen? Hvad faller er in? Vet ni, hvad
det vill säga att gifta sig? Jo, det är att låta
smida sig fast vid en klippa och hvarje dag låta
hacka ut lefvern på sig.»
te »Ja, men det står nu inte att ändra,» sade Frans
och hängde sorgset hufvudet.
»Står det icke att ändra? Ja så, packa er då i
väg, så skall jag söka mig en annan förståndigare
människa.»
Frans bad att få stanna öfver sommaren, och
Knorre brummade slutligen sitt bifall. Därpå tog
han af sig rocken, satte sig i soffhörnet och fick
fatt i en bok, som låg framför honom. Det var
en kokbok. Han hade köpt den för några dagar
sedan och studerade ifrigt i den för att kunna ut-
öfva en viss kontroll i den restaurant, där han åt
middag. Den sista mayonnaisesåsen förargade
honom äfven i dag. Nu fick han reda på dess
riktiga sammansättning och föresatte sig att hålla
en ordentlig föreläsning för värdinnan för hennes
infama, feta slask.
Han höll just på med att uppskrifva såsens sär-
skilda beståndsdelar i sin anteckningsbok, då det
ringde och Frans lämnade honom ett kort med
namnet: Luise Schmidt. Knorre kastade genast
bort kortet: ban var icke att träffa och öfver huf-
vud taget aldrig hemma för kvinnliga besökande.
Men då öppnades den på glänt stående dörren
helt och hållet, och framför honom stod fröken
Luise Schmidt, brunetten från föreläsningen, och
sade, i det hon flyttade på parasollen mellan sina
fingrar: »Herr professor, på detta konventionella
sätt låter jag icke afvisa mig. Säg blott ärligt
ifrån, om jag kommer lägligt, eller om ni önskar
att jag skall komma tillbaka en annan dag eller
vid annan tid. Er föreläsning i dag för mig till
er. Ni har sannerligen ej skonat oss i den, men
i våra dagar, då man tycker om att bortfläkta all-
varsamma saker med spetsnäsdukar, fulla af eau
de mille fleurs, är det en sann njutning att höra
kraftiga, ja till och med grofva ord.»
Professorn satt orörlig i soffhörnet med kok-
boken i sin hand och stirrade på den talande,
utan att säga ett ord. Han hade ett egendomligt
sätt att skaffa sig efterhängsna personer från hal-
sen. Han lät dem tala och tala, utan att af-
bryta dem, utan att komma dem till mötes, utan
att med det riktiga ordet upphjälpa en oklar eller
halffärdig tanke. Han lät dem hållas, tills de
talat ut och andtrutna stodo framför honom ; då
hade han dem helt och hållet i sin hand. Eller
också lät han plågoandarna fortsätta »in absur-
dum», utan att göra dem uppmärksamma på deras
tokenskaper, tills de invecklat sig i ett sådant
virrvarr af fraser, önskningar, antaganden och
påståenden, att en utredning icke mer var möjlig
och de besökande alldeles tillintetgjorda aftågade.
Väl ute, voro de alldeles rasande, icke på sig
själfva, hvilket varit förklarligt, utan på profes-
sorn och hans grofhet.
Detta enkla förfaringssätt syntes honom nu gent-
emot fröken Schmidt det enda riktiga. Han lät
henne tala. Men då hon berättade, att det varit
henne omöjligt att lugna sina medsystrars harm,
att de alla beslutit att icke mera besöka profes-
sorns föreläsningar, sprang Knorre upp och ut-
ropade gladt öfverraskad: »Är det sant? En bättre
underrättelse kunde ni då icke gifva mig. Den
hemlighetsfulla vasen gjorde således verkan. Men
ni, hvad vill ni då, fröken Schmidt?»
»Jag? Jag skall lugnt komma tillbaka, herr pro-
fessor, och fortfarande åhöra edra föreläsningar.»
»Det kan ni inte, det vågar ni inte, det förbju-
der er kårandan,»
»Kåranda 1 Något sådant finns icke bland oss
fruntimmer. Äfven jag är i viss bemärkelse kvinno-
hatare. Jag känner mitt kön alldeles för väl. Om
någon gemensamhetskänsla funnes kvinnor emel-
lan, skulle icke några omkomma i elände och
andra fråssa i öfverflöd. Jag gifver er i grund
och botten fullkomligt rätt, vi äro ett sorgligt
släkte. Det finns bland oss de enfaldigaste varel
ser, men också åtskilliga förståndiga, det finns
bland oss de lataste människor, men äfven många
flitiga. Då jag på promenaden ser en fru åka
förbi, ser hur hon sitter där tillbakalutad med
balfslutna ögon, dum, slö och med näsan i vä-
dret låter de arbetsamma människorna passera
förbi såsom oangenäma drömbilder, då har jag
alltid lust att hoppa upp i vagnen, taga henne i
skuldrorna, skaka henne och skrika henne midt i
ansiktet: Sof icke, du lata drönare, arbeta, arbeta
för dina hungrande medsystrar! Vi ha viktigare
saker att uträtta än att sträcka oss på siden-
kuddar och se uttråkade ut! Ni har rätt, herr
professor, vi kvinnor äro i grunden ett fåfängt,
ytligt, njulningslystet släkte. På gator, promena-
der, på sportfälten, på förlustelseställen, i buti-
kerna vimlar det af lustvandrande, blott på njut-
ning betänkta unga och gamla kvinnor. De sitta
i konsertsalarne den ena bredvid den andra med
° S
f-t
ra ï3
“ A)
■g ra
d >h
=3 s
ÜÏ ft
f-t
O f-t
ft
o
- m
t-*
o
o o
S3 ^
f-t
(1
ttf)
Ö "o
oc$
a
fl
O
ri
fl
m
H
&
fl
ti
ti
o =
£
-4-i
68
ti)
«Sf a
ti:
o
ÎIÎ
■
O
«3
S x/l
- h
«»O
® «
E £
_ 5 o
~ o."a
IQ W «
s « -S
Sfl ut 3
11)
fl
◄
O
ïïvfpQ fin IWonealo (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan
Hprofitni ner nf Vinnrlplc:kArm«3tnn Wnnnon
1891. Vid un-
pn1 int\rcr fiillnnri
K. A. Nydahl & C:o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
