Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 26 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844 I D U N 1894
torra rader, som styrelsen drager försorg om
att tillställa respektive föräldrar hvar tredje
månad, är det enda, som underrättar dessa
om, att barnet ännu lefver, men hvar det be-
finner sig, hur det har det, om det är friskt
eller sjukt, olyckligt eller någorlunda tillfreds-
ställdt, det är och förblir samma styrelses hem-
lighet; med det har en far eller en mor öfver-
hufvud taget ingenting att skaffa.
Det är mot detta tillvägagående madame
Louise Koppe höjt sin röst, och en idé, som
iättigvårdsstyrelsen obetingadt skulle förkasta
till följd af dess onödiga humanitet, har ledt
henne vid grundläggandet af Bellevilles an-
språkslösa barnhem. Hon vågar påstå, att
den utblottade, som icke längre är i stånd att
underhålla sitt barn, kan känna detsamma
som en familjeförsörjare, hvilken inga svårig-
heter hindrat att oklanderligt uppfylla sin
plikt att skaffa bröd, hon inbillar sig, att han
kan vara fästad vid de sina, att deras ve eller
väl kan ligga honom om hjärtat, att han med
ett ord är en människa som andra med sam-
ma förnimmelser och samma fordringar —
principer som ingen ämbetsman vid en offent-
lig försörjningsanstalt gärna skulle vilja under-
skrifva. Men det lilla huset vid rue Fessart
är intet barnhem i detta ords vanliga bemär-
kelse.
Det är en tillflyktsort, där de fattiga kunna
lämna sina små under tider af arbetslöshet
eller sjukdom för att återtaga dem, så fort
nöden blifvit mindre stor eller det inträdt en
verklig förändring till det bättre i deras för-
hållanden. Med få, nästan inga medel öpp-
nade madame Koppe för tre år sedan sin
asyl, hvilken hittills gifvit skydd och under-
håll åt nära 900 barn, som dessförutan skulle
saknat det allra nödvändigaste, men genom
hvilken uppoffring af personliga krafter, ge-
nom hvilken outtröttlig ansträngning — ge-
nom hvilka underverk hade hon icke fått den
till ståudl Till en början hade hon inga an-
dra medhjälpare än sina båda ännu helt unga
döttrar — knappast fullvuxna, men besjälade
af modrens ifver. Husgerådet utgjordes af
spillror, som kunnat undvaras i lyckligare
hem, och för att uppehålla lifvet på den skara
barn, som samlades i allt större antal, såg sig
deras fostermor nödsakad att rent af — tig-
ga. Sedan dess har anstalten utvidgats och
tillgångarna ökats, men när försäljningen i
Bellevilles kött- och grönsakshallar lider mot
sitt slut, ser man ännu i denna dag en liten
mörk och liflig kvinna förvånande ung-
domlig och med en borgarfrus yttre — gå
från stånd till stånd, bärande en stor korg,
som måuglerskorna frikostigt fylla med kött
och fisk eller grönsaker. Allt detta är för
barnen däruppe i det låga huset vid kvar-
terets utkant, och lycklig öfver sin börda, van-
drar madame Koppe uppför Bellevilles bac-
kar, uppför de eländets höjder, där samhällets
fattigaste hopat sig; hon 1er, ty hon är säker
om morgondagen, hon har bröd åt de små.
Men hon har sökt och funnit andra och större
hjälpkällor i den allmänna och enskilda barm-
härtigheten; till och med rikedomen har skänkt
sin uppmuntran åt hennes gärning, och hon
räknar personer som Rothschildarna bland
sina gifyare. I detta ögonblick vistas 70 barn
under anstaltens tak, och dagligen bedja ar-
betslösa fäder och mödrar om fristad åt sina
små. De ha det så bra i de friska luftiga
sofrummen och ute på den stora gårdsplanen,
där de jaga hvarandra under springlekar, som
dock icke vilja taga riktig fart. De äro hela
och rena, man badar dem, man lagar deras klä-
der, och det är rörande att kasta en blick i
linneskåpen uppe på vinden med deras nötta
och lappade förråd af små skjortor, som trots
tvätt och gnuggning bibehållit armodets gråa
tou. För många af dessa små är likväl detta
plagg en helt och hållet okänd lyx — maD
förstår det, när man ser, för hvilken fattig-
dom madame Koppe öppnar sin asyl, och i
hvilken ytterlig nöd föräldrar söka hennes
hjälp.
Med sin trasvarg till son i handen kom-
mer en rätt snyggt klädd kvinna in i mottag-
ningsrummet; pojken gnager förnöjdt på ett
stycke torrt bröd, men modern har den gul-
bleka hyn af en, som icke ätit sig mätt på
mycket länge. Hon ber, att man skall taga
emot hennes Louis — endast på fyra veckor,
sedan skall hon själf draga försorg om ho-
nom. Hon är kokerska och har varit utan
plats; nu är hon säker om en anställning,
endast någon vill taga hand om gossen. Med
sin första månadslön skall hon ställa om, att
han kommer bort, att han kommer till lan-
det; hon darrar af tyst, rädd gråt, när hon
nämner Paris: den stora staden är hård emot
dem, som fara dit och söka arbete, hon och
hennes son äro två husvilla, de ha legat ute
under bar himmel dessa sista kalla sommar-
nätter — — —
Under det hon talar, öppnas dörren, en ung
arbetsklädd man leder in två gråtande barn,
en fyraårig flicka och en tvåårig gosse, som
ängsligt klänga sig fast vid fadern. Med låg,
blyg röst börjar denne sin historia. Hustrun
har öfvergifvit honom för en älskare, och han
står ensam med barnen, till hvilka han måste
skaffa bröd, men han förtjänar endast åtta
francs i veckan och har dessutom en gammal
orkeslös mor att försöija. Om han Ange en
hjälp, om han finge en handräckning, tills han
kunde finna ett mera viustgifvande arbete .. .
Man tröstar honom, man svarar, att man skall
taga emot de små, men då brister den lilla
flickan ut i förtviflade snyftningar och kastar
armarna om fadrens hals. »Jag vill gå med
dig, hör du, jag vill gå med dig! Jag vill
hem till farmor,» ropar hon, »till farmor!»
Gossen upprepar hennes ord: »Jag vill gå
med dig, lille far, jag vill gå med dig: Oh,
petit pé, petit pé/»
Fadren böjer sig öfver dem, han kysser
deras kinder, deras panna: »Tyst, tyst . . .
Nog, nog . . . Det är för att pappa skall
kunna få arbete, så att han kan taga er till-
baka, förstår ni. » Men rösten stockar sig i
hans hals, och lians hederliga unga ansikte
darrar af gråt. »Det är hårdt,» mumlar
han som för att ursäkta sin svaghet, »det är
så hårdt att lämna dem, madame.»
Louise Koppe 1er sitt vackra leende afupp-
muntran och lägger sina händer på de smås
axlar: »Jag vet det, min vän,» svarar hon,
»jag förstår er, men jag skall taga vara på
dem ...»
Från en Nordiska museet närstående per-
son ha vi mottagit följande uppsats med
begäran om dess införande i Idun, något som
vi med nöje tillmötesgå.
Gamla lappar.
Till Iduns läsarinnor!
Ä
elt säkert är det endast få damer, som
ej hafva en korg eller låda, i hvilken
minnen af deras äldre elegans eller djupa
hvardagslag i form af lappar finnas kvar.
Nästan lika säkert är också, att endast un-
dantagsvis dylika reliker komma till använd-
ning för det af ägarinnan afsedda ändamålet.
Förrådet ökas och ökas, till dess att ett lapp-
täcke, de snälla »myrfruarnas» säck eller nå-
got dylikt uppslukar det, och så kunna de
gamla lapparna ej längre berätta sin historia.
Vi veta en annan användning, som med ens
skulle ställa lappkorgarna i kulturens Ijänst.
Våga vi bedja Iduns läsarinnor att hjälpa oss?
De tyg, i hvilka en tids människor klädt
sig, eller som de på ett eller annat sätt an-
vändt i sina bostäder, hafva ur kulturhistorisk
synpunkt i flere afseenden ett ganska stort
intresse.
En riktig uppfattning t. ex. af dräktens
form och karaktär i allmänhet är knappast
möjlig utan kännedom om stoffet; som bidrag
till kunskapen om en tids inhemska industri
eller från utlandet införda varor kunna tyg-
profven lämna god ledning, åtskilliga andra
synpunkter att förtiga.
Man har också i utlandets stora konstindu-
striela museer börjat anlägga samlingar af
tygprof, hvilka visat sig kunna vara af stor
nytta såväl för forskare som konstnärer och
fabrikanter. Man har naturligtvis börjat med
att samla det äldsta — det hvars tillvaro är
mest hotad, och som ofta också är det vack-
raste. Praktstycken af fängslande skönhet
hafva på detta vis kommit i dagen.
Vi bedja Iduns läsarinnor på detta sätt
räcka oss en hjälpsam hand. I någon älsk-
värd mormors gömmor dölja sig kanske min-
nen från den tid, »mormor var ung», min-
nen, öfver hvilka solljusa erfarenheter ännu
efter ett femtiotal år breda skimmer. På bot-
ten af mammas lappkorg ligger kanske ännu
någon bit af hennes bröllopsklädning, af det
första tyget till förmaksmöbeln eller dylikt.
Bädda dem undan tiden och skänk dem till
den samling afgamla tygprof, Nordiska museet
redan äger!
Intet är för ringa att gömmas, om det fal-
ler i händerna på dem, som kunna infoga
det å sin rätta plats. J. B.
Fru Gas.
mmru Gås salt ner vid dammen
3 Och vaska’ sina lår.
»Nu tror jag,» sa hon, »skammen
På torra landet går.
Se bara fru von Anka,
1lon låts’ om ingenting,
Och döttrarna få vanka
På egen hand omkring.
Ilur unga ankbond’ på dem glor.
Ja, vore jag i hennes skor,»
— Det bildligt taladi var, förstås,
Och smått »symboliskt» af en gås —
»Nog hade de en bättre mor.
Hör bara, hur de stimma
Och kackla uppå strand.
Och se blott, hur de simma
Dit ut på egen hand.
Ja, när de uppå detta vis
Få fritt med andra könet glamma
Och ostördt sköta sin kurtis,
Då kan man väl förstå precis,
Ett sådant kräk de ha till mamma.
När mina vuxit upp en gång,
Då skall det bli en ann’ façon
Och hållning, skickToch pli.
På land såväl som uppå »bölja»
Jag skall i hack och häl dèm följa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
