Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 26 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 347
1894
efter följer den nästan viktigaste proceduren, au-
siktsmassagen, som uppfriskar ansiktsmusklerna
och sätter blodet i omlopp.
Därmed är behandlingen afslutad, och man åter-
vänder med en hy, betydligt vackrare och frai-
ohare än den, med hvilken man kommit. Särskildt
bland damerna torde den nya behandlingen kunna
påräkna största intresse.
Teater och musik.
Kungl. operan hade på sitt senaste lördagspro
gram satt en konsertafdelning af mindre vanligt
intresse. Man lick där nämligen tillfälle stifta be-
kantskap med en fransk violinist vid namn Henri
Marteau, hvilken, ehuru föga mer än tjugu år
gammal, dock redan synes hafva nått mästerska-
pet. Hr M. är en äkta konstnär, det märker man
genast, och som sådan i besittning af ett det nob-
laste föredrag, en ädel och klangfull ton samt
den mest korrekta stråkföring. Därjämte förstår
han tydligen till fullo uppfatta den innersta me-
ningen i hvarje tonverk, som han föredrager.
Brahms violinkonsert (d-dur) var det nummer,
hvarmed den unge mästaren introducerade sig
hos vår publik, och då man betänker, att denna
konsert är en af de mest svårspelta kompositio-
ner, som någonsin skrifvits för violin, häp-
nar man öfver den oerhörda lätthet, med hvil-
ken alla svårigheter öfvervunnos, på samma gång
som kompositionens karaktär kom till sin rätta
tolkning. Den store Joachim, hvilken tonsättaren
tillägnat denna konsert, hade näppeligen gjort det
bättre. Synnerligen poetiskt föredrogos Griegs Vår
sång och Godards »Adagio pathétique». Den tal-
rika publiken, som i början förhöll sig något re
serverad, var redan efter adagiot i Brahms kon-
sert. fullständigt eröfrad, och bifallet blef för hvarje
nummer allt mer entusiastiskt. Tvänne extranummer
gåfvos, nämligen en af Brahms ungerska danser
och ett preludium af Bach. Brahms violinkonsert
ackompagnerades förträffligt af k. hofkapellet, de
öfriga numren af hr Lang. Hofkapellet utförde
därjämte ett andantino med variationer ur Nor-
mans stråkkvartett i c-dur, stämningsfullt och fint,
samt uvertyren till Fidelio. — Programmets andra
afdelning upptog Glucks opera »Orfevs».
En liknande föreställning skulle gifvas på ons
dagen i denna vecka — första abonnementsafto
nen — äfven då med biträde af hr Marteau samt
med »Pajazzon» till efterpjäs.
»Lohengrin» gafs i tisdags för 100:de gången
härstädes med hr Ödmann och fru Östberg i
hufvudpartien.
Södra teatern har i Blumenthals och Kadelburgs
»Panelhöns» fått ett program, som torde draga en
god serie hus.“»Panelhöns» är icke någon uppslup
pen fars i den vanliga tyska stilen, utan verkar med
lustspelets mera behärskade former och mer ge-
nomarbetade karaktärsföring. Det saknar emel-
lertid visst icke munterhet, utan de sentimentala
elementen kryddas af lämpliga doser friskt humör,
och det hela blir därigenom både underhållande
och uppfriskande. Framställningen är också lof-
värd, särskildt har herr Gust. Bergström i det
hederliga originalet fabrikant Wörman fått en upp-
gift, som den utmärkte skådespelaren löser con
amore, med en verksam blandning af tryggt god-
modig komik och hjärtevinnande värma. Bland de
öfriga uppträdande kunna vi endast i all korthet
framhålla hrr R. och E. Wagner samt Lambert,
fruarna Lambert och Fornell och fröken Paldani
för hvar i sin stad goda prestationer. Publikens
bifall har varit af det hjärtliga slag, som plägar
båda långt lif åt en scenisk nyhet.
Fru Hilda Castegren, Vasateaterns hittillsvarande
primadonna, afslutar med innevarande månad sitt
uppträdande härstädes. På tisdag har den upp-
burna och värderade artisten sin afskedsrecett,
då det populära stycket »Niobe» gifves — natur-
ligtvis för fullt hus.
Fru Sterkys konsert i fredags i Musikaliska aka
demien var besökt af en talrik publik, som med
de lifligaste applåder belönade den aktade och
framstående sångerskan, hvilken förtjänar särskildt
erkännande, för att hon å sitt program upptagit
så många svenska torisättare, både äldre och nyare.
Bland de nyare sångerna märktes en liten för-
träfflig bit, »Rêve encore», af Lago samt en an-
slående ballad af Stenhammar. Programmet ut-
fylldes på ett utmärkt sätt af fröken Carlhcim-
Gyllensköld och hr Tor Aulin.
T7vfr»Q fin MqpoqI
Fröken Alma Hulting, bekant från sitt uppträdande
å k. operan förlidet spelår, gifver med benäget
biträde af flere yngre förmågor konsert i Veten-
skapsakademiens hörsal nästkommande tisdag.
En landsmälssoaré af mer än vanligt lockande
slag ges om söndag afton uti Vetenskapsakademiens
hörsal. Den är till förmån för en behöfvande
kamrat anordnad af hr K. P. Rosén, mera bekant
under sitt »nom de guerre» Jödde i Göljaryd. Själf
uppträder ban med historier och visor, hvarjämte
hr Sibbe Malmberg biträder med sörmland^mål
och Magnis på Näbben med vestgötamål. Dess-
utom kommer folkmusik att utföras af Josop i
Göljaryd samt hrr Sundling och Höglund från
Upsala.
Studentskan.
(»Bilder aus dem Universitätsleben» von einem
Grenzboten.) Öfversättning för Idun
af
Julius K.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Vägen genom våra moderna lärarinne-seminarier
går till dårhuset. Och därtill vill ni ytterligare
påskynda processen genom vetenskapliga studier.
Det är ju som att föra ett järnvägståg med full
ånga ut på en bana utan spär. Det måste bli en
katastrof.»
»Men hvad skall jag då taga mig till, herr pro-
fessor?» frågade Luise nedslaget. »Hvad skall jag
då studera?»
»Se här,» ropade professorn och kastade kok-
boken på bordet, »studera den här!»
Luise kastade en blick i den, blef purpurröd,
bet sig i underläppen och reste sig hastigt. »Om
detta är det enda råd ni kan ge, då har jag ingen-
ting här att göra.» Därpå lämnade hon rummet,
utan att vidare skänka professorn en enda blick.
Knorre gick en stund fram och tillbaka, därpå
ropade han åt Frans att taga in hans rock. Han
tog den på sig och gick till sin restaurant för att äta
middag. Under vägen stannade han icke blott en
gång, utan tre, och hvarje gång stötte han sin
käpp med allt större häftighet i marken.
Restaurantens stamgästervoro redan samlade om
kring det gemensamma middagsbordet: lärare, lä
kare, jurister och pensionerade officerare. På de
flesta, isynnerhet de yngre herrarne, kunde man
se, att de genomlefvat sina ungdomsår i öfver-
ensstämmelse med sitt stånd. De flesta voro flint
skalliga, och ansiktsuttrycket visade hos alla ett
drag af omisskännelig tillfredsställelse och en viss
öfvermättnad eller angenäm förslappning.
Fackresonnemanger och politiska utläggningar
voro strängt förbjudna vid bordet. Man tyckte om
små pikanta historier, men poängerna fingo blott
antydas — denna anständighetsfordran var egen-
domligt nog uppställd af de medlemmar, om hvilka
man visste, att de i praktiken Iefde mest undan.
Men »alltid anständigt», det var deras valspråk;
»cela se fait, mais ne se dit pas». För hvarje
oskickligt föredragen tvätydighet måste en krona
betalas till en kassa, som stod midt på bordet
och som hvarje månad användes till champagne.
På detta sätt bibehölls anständighetens form.
Men några, för hvilka denna inbetalning blef för
långtrådig, köpte sig fria genom att för hvarje
månad betala tio kronor, och dessa behöfde då icke
pålägga sig något tvång.
De flesta historierna rörde sig naturligtvis om
»das ewig Weibliche». Hvarje anekdot på detta
område mottogs med tacksamt, förnämt nasalskratt.
Denna dag kom man i Knorres närvaro in på
kvinnofrågan, och en ung jurist behandlade ämnet
med samma suveräna, af sakkännedom så föga
grumlade omdöme, som om han haft att reglera
vattenflödet i en stor ström eller omgestalta en
provins kyrkliga förhållanden.
För första gången kände sig professor Knorre
ej väl till mods i detta sällskap. Han kunde ej
låta bli att tänka på den ensamma flickan. Han
hade ingen aptit och glömde också bort att för
värdinnan hålla sin föreläsning om mayonnaise-
såsen. De vågade vitsarne voro honom annars
ej oangenäma, men i dag föllo de honom ej i
smaken, och då en pensionerad major under säll-
skapets skratt förklarade skilnaden mellan ett stu-
teri och ett universitet för kvinnor, reste sig Kiiorre
full af ovilja upp och gick sin väg.
Nästa dag voro studentskorna borta från hans
föreläsningar. Blott fröken Luise Schmidt satt på
sin gamla plats och skref flitigt upp, hvad Knorre
yttrade. Han talade icke med samma skärpa och
liflighet som dagen förut, men dock tillräckligt
högt, för att icke ens de med de svåraste koppar-
slagare bekajade studenterna skulle kunna dåsa
bort. Ofta kastade ban en blick åt Luise till.
Hon såg blek, sjuk och nedslagen ut, stackars liten.
Hennes ögon voro matta och något insjunkna, och
omkring hennes mun låg ett drag af smärtfull
modlöshet.
Knorre lade märke till allt detta. Han blef oro-
lig, förströdd och tog mer än annars sin tillflykt
till sitt koncept. Men under det han föreläste,
sväfvade hans tankar åt annat håll: de sysslade
med den scen, som dagen förut utspelats mellan
honom och den unga flickan. Han måste tänka
på hennes sorgliga lefnadsöden, som hon så öppen-
hjärtigt anförtrott honom. Huru modig, verksam-
hetslustig och förtröstansfull hade hon icke under
förra föreläsningen blickat omkring, och huru trött,
rädd och nedböjd såg hon nu icke ut efter deras
samtal.
Det förekom honom, som hade han begått en
svår orättvisa mot den ensamma, öfvergifna flic-
kan, och denna tanke sammansnörde så hans
strupe, att han ett par gånger hostade och kramp-
aktigt måste svälja. Då skaffade han sig luft
genom ett skarpt utfall mot en annan lärd, som
hade vågat beteckna hans åsikt öfver Moliéres för-
hållande till Shakespeare såsom vanvett.
Då han lämnade salen, såg ej fröken Schmidt
på honom såsom sist, och dock skulle det hafva
varit honom kärt, om hon gjort det.
Han hade redan kommit ett stycke från univer-
sitetet, då han plötsligen stannade. Något tycktes
falla honom in, han vände om, gick till vakt-
mästaren och fick af honom en lista öfver stu-
dentskornas bostäder. Därpå skyndade han hem.
På eftermiddagen satt professorn framför sitt
arbetsbord och skref till sin bror i Thüringen, på
hvars gods han plägade tillbringa sina ferier och
deltaga i jakten. När han var färdig, tog han på
sig en bättre rock och sade därvid till Frans :
det blir som jag sagt, ni flyttar i höst.» Därpå
gaf han sig i väg att uppsöka fröken Schmidt.
Under vägen gick han in på järnvägsstationen, ut-
rättade där vid kassan ett ärende och gick sedan
vidare.
Fröken Schmidt bodde på en aflägsen och tem-
ligen osnygg gata, där pojkarne ännu ostördt fingo
slåss på trottoaren, bombardera hvarandra med
gatsmuts eller under stoj och larm följa de druckne,
som raglade från krogarne. Knorre kom med
några eder genom pojkhögen och trädde in i det
hus han sökte. Han gick genom den illa sten-
lagda porten och frågade en liten pojke, som stod
där med tummen i mun, om någon fröken Schmidt
bodde där. Den lille fick på sig en ynklig min,
tittade uppåt och ropade på mamma. Då hördes
från öfversta våningen af ett hus inpå gården en
skrikig kvinnoröst. Professorn upprepade sin fråga,
och kvinnan ropade ned till honom, att han skulle
komma upp, ty fröken bodde hos hennes granne.
Knorre gick in i huset och började att klättra
upp för den mörka, smala trappan. I trappan
rådde en obehaglig lukt liksom af kokt kabeljo
och vidbränd mjölk, så att Knorre strax i första
trappafsatsen stannade, tände på en cigarr och
sedan höll den under näsan, då han gick vidare.
Men när han i tredje trappan snafvade öfver en
sopkvast och i den fjärde föll omkull öfver ett
skurämbar, så att detta brakande ramlade utför
trappstegen, då var det slut med hans tålamod.
Han grälade och gormade så häftigt, att alla hyres-
gästerna förbluffade stucko ut sina hufvuden i
dörröppningarna för att se, hvem som störde de-
ras idylliska lugn.
Äfven fröken Schmidt hade öppnat sin dörr, så
att trappan något upplystes. Hon igenkände genast
professorn och blef af bestörtning, förlägenhet och
glädje alldeles röd.
Knorre trädde in i hennes rum och utropade
förargad: »Här skall ni då icke stanna en dag
längre, det är ju skandal att tillbringa sitt lif i en
sådan håla!» — Fröken Schmidt stängde helt ängs-
lig dörren. — »Och så ni ser ut! Vill ni då nöd-
vändigt skaffa er själf några alnar ned i jorden?
Hur kan ni stå ut i en sådan luft, i en sådan
håla, dit icke en solstråle intränger!» Han såg sig
hastigt omkring i rummet. På bordet fanns litet
bröd, smör och kött samt ett spritkök, bredvid låg
en uppslagen bok. »Hvad har ni där?» frågade
han.
»Det är Beowulf, som jag försöker öfversätta,»
svarade Luise en smula bestört. »Jag kan icke
förstå engelska språkets historia, utan att kunna
anglo-sachsiska.»
»Och för den skull spärrar ni in er i den bär
buren? Det är verkligen ett oförstånd, som söker
sin like!»
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un- K. A. Nydahl & C:o
rlpr^nlrmncr nf hanii<al<alr*»rmctor» hpfnnnpn f»n1 mtvcr. fiillnnH . _ _ _ _
DI *3
® 1
’o ra
ë s.
ra ft
•o f-*
fx« zc3
o
f-* -p
O G>
« M
•1-1
t® «3
a
o
-CJ
p
o
W
ra
H
PB
IQ
ti
w
o
<
%
ï>
»
£
bi
»
«
s
«
p
e
07
M
-=0*4
*2 M
- M
£ ^
(Q
H
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
