Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 2 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur man kan ha det i Dresden.
Några praktiska vinkar för Iduns reslystna
läsarinnor
af Gerda Meyerson.
[C] et är så ofta man hör, att unga flickor önska
resa ut för att studera språk eller musik eller
endast för att »komma litet hemifrån». Vilja
de lära sig franska, är det lätt nog att få adres-
ser på en mängd förträffliga pensioner i Paris
eller Schweiz, dit bege sig ju de flesta. Men är
det frågan om något lämpligt ställe i Tyskland,
blir det svårare att få råd och upplysningar.
Det är mera sällsynt att svenska flickor resa
ut för att lära sig tyska, de äro vanligen nöjda
med de kunskaper i detta språk, som de inhämtat
i skolan.
Men vill man vara borta endast några månader
och tycker man, att resan till Schweiz och Paris
är för dyrbar, vill man ha tillfälle att höra för-
träffliga föreläsningar öfver historia, konst, littera
tur, vill man studera musik för framstående lä
rare, höra fina konserter och berömda operor
eller kanske taga lektioner i porslinsmålning, där
denna konst slår högt, så finns det en stad nere i
Tyskland, dit resan hvarken är dyr eller besvär-
lig, en stad, som alltid varit känd som en bild-
ningens hemort och städse är besökt af tusen-
tals främlingar från alla länder. Denna stad är
Dresden.
I Dresden mötes man icke af de moderna huf
vudstädernas febrila, färgrika, hastigt pulserande
lif, där röjes ingen jäktande brådska, ingen träng-
sel, intet bedöfvande larm på gatorna. Snarare
hvilar öfver Sachsens hufvudstad en viss gam-
maldags stämning, något trefligt och lugnt, som
gör att man genast känner sig hemmastadd.
Dresden bär icke prägel af en storstad, men
ändå är där lifligt. Utländingarna, engelsmännen,
ryssarna och amerikanarne i synnerhet, utgöra så
att säga en del af lifvet där. Det finns väl knap-
past ett hus vid de större gatorna i Altstadt, där
icke åtminstone en familj tar emot resande och
»Pensionat für Fremde» läser man öfver allt på
portarna. Vår- och sommartiden, då turisternas
skaror med förkärlek styra kosan dit, kan man i
Dresden få se både turkar, kineser och skottar
vandra omkring i sina brokiga dräkter.
Men från oktober till april besökes staden mest
af de bildade konsternas älskare och utöfvare, af
musici och musikvänner, tekniska studerande samt
ungt folk från alla länder, som komma för att
studera det tyska språket. Norrmännen sända
med förkärlek sina söner och döttrar dit.
Finner man endast en bra pension, skall man
nog trifvas. Det är bättre att icke gå till någon
de större pensionerna vid de förnämsta gatorna
i det finaste kvarteret, (das amerikanische Viertel),
där mest engelsmän och amerikanare bo och där
priset växlar mellan 150—200 Mark per månad,
utan man bör hellre välja en mindre pension, där
det kostar 120—140 Mark för ensamt och 100—110
Mark för deladt rum. På de förstnämnda ställena
bjudes man på elegant möblerade bostäder, fina
måltider, betjänter, som passa upp, samt dans
och musiktillställningar litet emellan. Oftast får
man där betala extra för ljus, eldning och andra
saker. I de enklare pensionerna får man för
inackorderingspriset: ett bra rum och god hvar-
dagsmat (alltid tre rätter till middagen) samt eld-
ning, ljus och städning. Där träffar man oftast
glada och anspråkslösa medpensionärer.
Vid de mindre tvärgatorna, som skära Dresdens
;;ui.,cuci’: tiajer-Strasse, är en mängd bra pen-
sioner belägna. Så finns på Struve-Strasse: Pen-
sion Vogel (n:r 10) och Pension Fricke (n:r 21); båda,
omtyckta af skandinaver, hafva centralt läge och
god inackordering samt särdeles behagliga »Pen-
sions Mütter». På Lütticher Strasse n:r 24 finns
Pension Simon, en något större pension, där
skandinaver också gärna bo.
Lifvet i Dresden är så till vida småstadsaktigt,
att middag intages kl. 1 eller 2, att teatrarna
börjas 7 och ’/z 7 och att kl. 11 på kvällen allt
är tyst på gatorna. Kl. 9, ’/210 stängas hus-
portarna, och nattpatrullerna börja redan då sin
vandring upp och ned på gatorna, där fruntimmer
utan fruktan att ofredas kunna gå ensamma äfven
vid midnattstid.
Att lära sig hitta i Dresden är icke så lätt, ty
staden är vidsträckt med en massa torg och öppna
platser, men droskor äro billiga och spårvagnar
gå i alla riktningar. Spårvagnarnas konduktörer
äro särdeles^ artiga och förekommande mot främ-
lingar, de hålla alltid reda på, hvar passagerarne
skola ur, och man blir tillsagd, när man är framme
vid sin bestämmelseort.
Man åker för det mesta i spårvagn. Vill man
till ex. till Albert-Teatern i Neustadt för att se
något af Schillers eller Goethes dramer, hvilka
där gifvas på ett mästerligt sätt — i synnerhet
om Emil Drach och Fri. Salbach uppträda — har
man en god halftimme att åka från Prager-Strasse.
Eller vill man gå på någon af de intressanta
»Volksunterhaltungsabend», som gifvas för arbe-
tare och deras familjer, och vid hvilka Dresdens
förnämsta talare uppträda, får man åka till sta-
dens utkanter, kanske ända till någon af de små
förstäderna : Plauen, Löchnitz eller Blasewitz.
Vill man höra en konsert, kanske den gifves i
den stora konsertsalongen i »Zoologische Garten»,
kanske i »Gewerbehaus», kanske i »Die Philhar-
monie». Öfver allt kan man tryggt färdas allena;
naturligtvis är det behagligare att ha sällskap och
det får man lätt, om man bor i en treflig pension
eller är medlem af »Skandinaviska föreningen.»
Denna förening bildades hösten 1893 a.f svenska,
norska, finska och danska herrar och damer, den
hade då sin lokal i Hotel Bristol, sammanträdde
till samkväm hvar onsdag, firade julfest samt gaf
en särdeles lyckad bal, till hvilken svensk-norska
och danska konsulerna inbjudits. Föreningens
lokal stod dessutom alltid öppen för medlemmar,
som där ville läsa hemlandets tidningar, öfva sig
på pianot eller ha en pratstund med bekanta.
Anvisning på språk och musiklärare, på de pro-
fessorer, som hålla föreläsningar, samt äfven på
bra pensioner böra nyankomna skandinaver kunna
få af föreningens styrelse, som består af både
herrar och damer.
Äfven sällskap till de små ulflykter i Dresdens
vackra omgifningar, som främlingen har så rikt
tillfälle att göra, och hvilka för de studerande äro
ett både angenämt och upDfriskande afbrott i ar-
betet, bör man kunna få bland sina landsmän,
om man ej kan få det i sin pension. Så väl
vinter- som sommartiden äro utflykterna till Sach-
siska Schweiz, Meissen Freiburg och andra små
orter i trakten både vackra och intressanta.
I själfva Dresden finns ju mycket att se: de
världsberömda Gallerierna, Zwinger, Operan —
där framstående förmågor såsom hrr Scheidemantel
och Fri. Malten uppträda — Grünes Gewölbe,
Gewerbemuseum, de kungl. porslinssamlingarna,
Grosse Garten — där det om vintern finns präktiga
skridskobanor och om sommaren tennisplaner —
och Katolska kyrkan, där operans orkester spelar
hvar söndag vid högmessan. Kyrkor har Dresden
många och vackra. I »Kreuzkirche» gifvas hvarje
lördag vesper-konserter; i synnerhet på Reförma-
tionsdagen och vid jul- och påsktiden äro dessa
kyrkokonserter med deras härliga sång storartade.
Af en vistelse i Dresden kan man nog ha både
nytta och nöje, om man förstår att rätt använda
tiden. Har man under några månader tagit lek-
tioner i tyska för en god lärare, har man hört
t. ex. docent Seemans föreläsningar i konsthisto-
ria och med honom besökt Gallerierna och prof.
Sterns föreläsningar i litteratur, har man haft till-
fälle att se klassiska dramer på Albert-teatern,
att höra Wagners operor på hofteatern och kon-
serter af Lilly Lehman, Sembrich, Melba, Joachim
samt dessutom gjort trefliga bekantskaper och
vackra utflykter, ja, kanske varit med på en eller
annan fest i familjer eller »Vereins» — då har
man skäl att vara belåten.
Visserligen lyckas det icke för alla att komma
in i trefliga kretsar, och för att bli medlem eller
gäst» i någon af de talrika litterära och musika-
liska föreningarna fordras det naturligtvis rekom-
mendationer. Att bli bekant i familjer är det allra
svåraste, de vanligaste bjudningarna äro till te
kl. 5 e. m., — visittiden är mellan 4 och 6 e. m.
— men man kan också bli inbjuden till »Abend-
brod» eller »Tanz». Svensk-norske konsuln bru-
kar vara särdeles artig mot de skandinaver, som
göra visit hos honom, och han bistår dem gärna
med råd och dåd.
Har man så tillbragt några trefliga månader i
Sachsens hufvudstad, lämnar man den nog med
saknad, ty det finnes få platser, där man trifs så
bra. Det försäkra åtminstone alla främlingar,
man där träffar, icke minst de norska, finska,
svenska och danska ungdomar af båda könen,
som besökt Polytechnicum, musik- eller konst-
skolorna därstädes.
Kanske är det detta, att Dresden nu är en
konstens och studiernas hemvist, som förlänar
staden dess värdiga prägel? Kanske är det de
gamla minnena från storhetstiden, då under August
den Starkes regering Dresden var den tongifvande
konststaden i Europa. De gamla minnena breda
sin poesi öfver hela staden, öfver Elbe, som sakta
flyter under de vackra broarna, som sammanbinda
Altstadt och Neustadt, öfver den Brühlska terrassen
med dess stora förgyllda sandstensgrupper och
höga kastanjer, öfver Altmarkt med dess Sieges-
denkmal, öfver Zwingers och Galleriernas ståtliga
byggnadskolonner. Det liksom ligger i själfva luf-
ten en fläkt af sachsarnes kärlek till de gamla
minnena och det gamla kungahuset, till enkla
seder, bildning, konst och musik. Hela tonen i
staden, icke minst den välvilja och artighet, hvar-
med främlingen där bemötes, gör Dresden till en
särdeles lämplig vistelseort för studerande ung-
domar, det är en plats, dit föräldrar tryggt kunna
sända sina döttrar, då dessa längta att få »komma
litet hemifrån».
—•—!b> ïotogénkôket “PRIMIS“
är hittills oôfvertràîfadt
100,000 st. nu tillverkade och sålda.
Säljes i alla Jérn- & Bosättningsaffärer.
; Varnas l’«r värdelösa efteraimingnr.
lo B- A. Hjortli & Co.
5 Klara N. Kyrkogata. Stockholm.
Söndagshvila åt de tjänande.
|l| Mun förekom för en tid sedan en upp-
«=» sats med titeln »Pärlan bland dagar»,
hvars förf. först visar, att en hvilodag är
människan nödvändig, och sedan talar om da-
gens helighållande. En fråga, som länge sys-
selsatt mig, trängde sig vid läsandet af denna
uppsats ovillkorligen i förgrunden. Hvarför
skulle en hvilodag vara nödvändig endast för
fruar och fröknar, som under veckan få vara
ute och promenera, sköta siua nöjen eller på
sin höjd ha ett lindrigt arbete för händer?
Hvarför är icke söndagshvilan lika nödvändig
för kokerskan, som i 6 dagar stått framför
sin spis, diskat tallrikar och skurat golf, för
husjungfrun, som i 6 dagar bäddat, dammat
och dukat, för barnjuDgfrun, som i 6 dagar
klädt, tvättat och roat de ofta bortskämda
barnen? Jag vet mycket väl, att i de flesta
hushåll tjänarna hafva s. k. »utsöndagar»,
d. v. s. en ledig för- eller eftermiddag efter
14 eller 21 arbetsdagar. Men huru mycket
är denna söndagshvila värd? Kokerskan må-
ste lika väl passa på familjens måltider, rum-
men måste lika väl städas, och barnen måste
lika väl snytas. Hvarför skola tjänare i fa-
miljer vara så illa lottade, att en välbehöflig
hvila blir dem beröfvad, och hur kan denna
svårighet öfvervinnas? En del arbete måste
ju äfven på söndagen förrättas i huset, såvida
vi icke vilja lyda de stränga judiska stad-
garne för sabbatens helighâllande. I Skot-
land äro de mer än i andra land tillämpade,
ehuru icke ens där i hela sin vidd.
För att tjänaren på söndagen skall känna
sig fullt fri, skall det oundgängliga arbetet
på den dagen verkställas af familjens med-
lemmar som ett kärleksverk.
Doktor Alfred R. Wallace säger i sin upp-
sats »A suggestion to Sabbath Keepers», of-
fentliggjord i »Nineteenth Century», ungefär
följande:
»Vi föreslå här ett sätt, genom hvilket allt
som är nödigt för hälsa, nöje eller barmhär-
tighet kan göras på söndagen utan brott mot
tredje budet. Nästan allt arbete i hemmet
göres nu af legda tjänare, hvilka i regel äro
sysselsatta 6 dagar i veckan, och hvilka icke
hafva mindre att göra den sjunde. Den, som
vill hålla söndagen helig efter bokstaf och
ande, måste bevilja dessa lastdragare fullstän-
dig hvila och icke ålägga dem något arbete
den dagen. Alla deras hvardagsplikter, som
anses oundgängliga för familjens välbefinnan-
de, böra göras af dessa andra medlemmar,
som tillbringa veckan i lättja och nöje eller
med lindrigt arbete, alldeles olikt det som
fordras af tjänaren. Genom att fullgöra det
arbete, som under veckan göres af andra, och
genom att fullgöra det, på del att dessa an-
dra må njuta den ostörda hvila, som deras
6 dagars rastlösa arbete fordrar, skall hvarje
“1’RI MUS MATTAS,
Pris 75 öre st.
förekommer absolut all öfverkokning
& vlrthränning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
