Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 45. 9 november 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I D U N 359
genom att under tvâ är göra allt husligt arbete
själf, och resultatet är, att hennes hushållsaf-
färer gå som ett väluppdraget urverk, och hen-
nes tjänare äro praktexemplar. Hon är ytterst
punktlig, äfven i sin ofantliga brefväxling, och
hvarje breflapp besvaras genast.
Mrs Sewall är en spirituel sällskapsmänniska,
och hennes veckomottagningar i det eleganta
hemmet i Indianapolis äro vidt beryktade. Hon
klär sig luxuöst i societén och ytterst enkelt
i skolsalen, är en porslinsvurm och stor beun-
drare af konst.
För sin idé att sammanbinda all världens
element kan hon bruka alla medel. Lik en
Napoleon underordnar hon allt sin stora tan-
ke. Dä hennes salonger fylldes af utländ-
ska dignitärer och kardinaler, hvilka hon visade
ett smickrande intresse, beskylldes hon ibland
för världsliga svagheter, förlåtliga hos andra
dödliga, men ovärdiga mrs Sewall. Hon en-
dast log. »Min idé tränger sig fram på mån-
ga vägar» — det var hufvudsumman af hen-
nes genmäle. I grunden är hon en enkel na-
tur, snabb att erkänna det goda och sanna
hos människor, hur anspråkslöst infattadt det
än må vara.
Snillrik tänkare, författare, arbetare — är
hon därjämte en lefvande personlighet, genom-
strömmad af lifvets fullhet, som omöjliggör all
torrhet eller ensidighet. Hvarje äkta lifsyttring
möter en »förståelsens» blick ur dessa lysande
ögon. Men kring munnen står att läsa, att
kritiken vakar. Och i likhet med all ameri-
kansk filosofi, hvars tillvaro kanske just för
den skull förnekas, mynnar äfven hennes ut i
praktikens böljande haf.
Hilma Angered-Strandberg.
QuldÄonung.
^ÉÉibter försänkt i drömmar
Ebba Brahe allen.
Gyllene duk, hon sömmar,
Glänser i spiselns sken.
Sjunka de fina händer:
Tanken flyr långt, långt hän.
Duken med bildens ränder
Hollar i hennes knän.
* *
*
Guldhdrig konung ser hon:
Strider i LifLand nu.
Stolt vid, den tanken 1er hon:
Segrar alltjämt ännu ■ . .
Trånar hans håg till henne.
Men, Kristina är hård.
Skilja hon vill de tvänne,
Drijva ur rosengård-
Grånade, vise drotsar
Kicka mot himmelrik:
Kungen, om här han trotsar,
Fattar ej politik!
Kungen, han deras miner
Aktar ej stort uppå:
Sol, som om våren skiner,
Aktar ej vinter grå.
»Om du min brud ej blifver,
Vacklar mitt rikes grund.
Bort jag min krona gifver
Blott för din röda mund ...»
Så har han många gånger
Hviskat i slottets sal,
Diktat i kärlekssånger
— Allt åt sitt hjärtas val.
Hviskat, tills landets lycka
kallade på sin kung.
Segrar nu hjälten smycka.
Faller en längtan tung . . .
\
* *
❖
Duken hon åter sömmar,
Duken med kungens bild.
Farligt att gömma drömmar.
Tiden är föga milå!
Sömmar med blyga fingrar,
Sömmar så bråd, så bråd.
Bilden sig snor och slingrar. . .
Brist icke, sköra tråd!
Fredrik Nycander.
Du måste!
Dialog om uppfostran.
— Kanske jag skall hjälpa er att ropa?
Lilla Ferdinand tycks trifvas bra där nere
vid sjön, och sin mammas röst kanske han
är för van vid.
—- Åh, han kommer nog, han vet mycket
väl, att han måste.
— Nå det var roligt att höra. Jag som
gammal lärare, gammal uppfostrare således,
jag tycker det tilltalar mig, när jag hör, att
ännu i våra slappa tider ungdomen här och
där får lära sig, att det finns ett måste, som
kräfver obetingad underkastelse.
— Jaså, ska’ vi komma in på uppfostrings-
frågan, nå låt gå! Jag har inte så noga
tänkt mig in i saken och följer kanske mera
min instinkt än några bestämda principer,
men så mycket har jag klart för mig, att det
där måste, som ni talar om, det kan allt
drifvas för långt.
— Nej, det var . . eller hörde jag orätt? ..
var det inte ni, som sa’ om Ferdinand, att
han måste . . .?
— Ja, i så fall menadejag, att han vill gö-
ra sin mamma till viljes.
— Jaså, det var så ni mente. Ursäkta, då
missförstod jag er.
— För jag hyllar principen: dresseriDg i
frihet.
— Er instinkt hyllar den principen?
— Ni rider på ord.
-— Förlåt mitt skämt! Jag’menar ingenting
oartigt, då jag säger, att jag tror mera på
er instinkt än på era principer. Och nu är
jag redo att höra, hvad ni har att invända
mot mitt ?nåste.
— Det är den där obetingade underkastelsen,
den där blinda lydnaden, som jag tror inte
för något godt med sig. (Ropar: »Ferdinand
lilla, hör du inte, att mamma säger du ska’
komma upp genast!») Jag minns väl, hur det
var i mitt föräldrahem. Riset och rottingen
— riset för oss flickor och rottingen för brö-
derna — fingo ersätta skäl och förmaningar.
Lyda, det var hufvudsumman af alla budor-
den, lyda utan betänkande, utan besinning,
framför allt utan att fråga: hvarför? Och
nog lydde vi också i allmänhet, åtminstone
sedan karbasen varit framme; men hur lydde
vi? Ovilligt, med bitterhet i sinnet, med en
känsla af att ha blifvit skymfade och föröd-
mjukade och med tysta, rufvande anklagel-
ser mot far och mor att ha gifvit efter för
en oädel lust att förtrycka oss stackars makt-
lösa barn. Ja, nog är det ohyggligt, men det
är fullkomligt sant, jag får tårarne i ögonen,
hvar gång jag tänker på, hur jag kände det.
Ni kan inte föreställa er, hur elaka vi blef-
vo, och hvad det dröjde lång tid om, innan
vi lärde oss inse, att det låg välmening un-
der strängheten, och att våra kära föräldrar
nog ändå i grund och botten ville — och
uteslutande ville — oss väl. Emellertid, när jag
så blef mamma själf och fick en liten gosse
att uppfostra, då tänkte jag: du skall inte
behöfva lida, hvad jag led; blind lydnad skall
jag aldrig fordra af dig, och ändå hoppas jag
med Guds hjälp kunna göra dig till en bra
och god och duktig karl. Ja, så tänkte jag,
och den tanken har sedan alltid varit mitt
rättesnöre. Med kärlek och förtroende kom-
mer man långt. (Ropar: »Ferdinad min gosse,
kom opp nu snällt till mamma, så får mam-
ma tala vid dig!») Jag tyckte, att det var
någonting ni ville säga?
— Nej, jag bar ingenting att säga. Upp-
fostringsteorier, spekulationer, hvad säga de
mot en moders erfarenhet och en moders för-
tröstan. Hvad ni berättade om, hur det gick
till i ert föräldrahem, väckte äfven hos mig
till lif barndomsminnen. Jag tror ni gör rätt,
då ni hoppas mycket af kärlek och förtroen-
de. Men hur gick det med lilla Ferdinand?
Vi glömma alldeles bort honom. Går han
ännu nere vid sjöstranden och väter ner sina
små fötter?
— Ja, det var då en märkvärdig unge, att
han inte hör. (Ropar i kärleksfull ton: »Fer-
dinand! Har inte Ferdinand hört, att mam-
ma har ropat på honom? Hvarför kommer
inte Ferdinand då? Vill Ferdinand, att mam-
ma skall bli ledsen? Mamma gråter, om Fer-
dinand inte kommer snällt. Lilla Ferdinand,
var nu lydig! Visa mamma, att Ferdinand
kan vara en snäll gosse ! Visa den här far-
brorn, att Ferdinand är en snäll gosse! Nå,
Ferdinand lilla! . . . Välsignade unge, jag
skall lära dig att lyda, jag!» De sista orden
med skarp stämma.)
Som en hvirfvelvind rusar hon ned från ve-
randan och kommer ögonblicket därpå upp-
släpande med en grinande och sparkande
fyraåring, som till straff för sin olydnad sät-
tes i arrest på en särskild skamstol i en sär-
skild skamvrå.
— Jag begagnar endast ambitionsstraff-.
Hvad 1er ni åt?
— Ni begagnar inte det straff, ni har hotat
med.
— Hvad har jag hotat med?
— Att bli ledsen, att gråta. Nå, den hotel-
sen tycktes inte bekomma honom mycket, så
att hade ni också satt den i verket . . .
— Vet ni hvad jag börjar tycka . . .
— Jaha?
— Ert sätt . . .
— Nåå? . . . Var så god och fortsätt!
— Neej, jag skall inte säga, hvad jag
tänkte.
— För all del, säg ut! Ni tycker, att jag
något närgånget blandar mig i ... jo, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0363.html
