Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 9 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 IDUN 1894
inser det ju mycket väl, och jag erkänner
min förseelse. Vi äro inne pä ett ömtåligt
kapitel, jag vet det af gammal erfarenhet.
Talar jag med en fru om barnauppfostran
och därvid utvecklar andra åsikter än dem
hon hyllar, fattar hon det gärna sä, som hade
jag förklarat henne oduglig att uppfostra sina
barn — 0ch det vore ju det värsta man kun-
de säga en moder.
— Sä lätt sårad är intejag åtminstone, och
jag skall med nöje lyssna till en ogift skol-
lärares tankar i fråga om barnuppfostran.
Därtill skall jag gärna medge’, att ni har fått
se ett mycket misslyckadt prof pä effekten
af min uppfostringsmetod. Han brukar vara
sä snäll annars, lilla Ferdinand.
— Åh, det är en liten rar gosse, fast han
tycker om att råda sig själf. Men nu skall
jag begagna mig af er tillåtelse och säga,
hvad jag menar med mitt måste. Ni hade
så fullkomligt rätt i era invändningar mot
den blinda lydnaden, den absoluta underka-
stelsen, indresserad med ris och rotting. Barn
kunna blifva totalt förstörda af en sådan be-
handling. Antingen så, att deras viljekraft
förslöas, deras mod och lifslust lida afbräck,
eller också, hvilket kanske är ännu vanli-
gare, att hårdhet och trots bli uppfostringsre-
sultatet. Och dock är det ju så nödvändigt
för en människas både fortkomst i världen
och förmåga att blifva lycklig, att största
möjliga mått af kraft och mod bevaras, och
att sinnet hålles friskt och varmt och öppet.
Ni ser således, att den slafviska lydnaden
inte i mig har någon anhängare. Så ofta det
är möjligt, tror jag man bör gifva barnet skäl
för det ena och det andra och i allmänhet
med kärlek och förstående söka vinna dess
fulla tillit. Vi äro således, ni och jag, af
alldeles samma åsikter. Men skälet, hvarför
jag ej kan förlika mig med den blinda lyd-
naden, vet ni hvad det är? Jo, det är, att
barnet på den vägen aldrig lär sig det starka,
det afgörande »du måste», utan hvilket en
människa är ett redlöst flarn på lifvets siröm.
Med andra ord: detta »måste» är en inre
makt, som skall uppbyggas hos barnet, men
som sannerligen icke befodras till växt och
utveckling genom ett despotiskt: »lyd, dåjag
befaller!»
Barnets lydnadsplikt härrör tydligen inte
däraf, att det är den svagare parten. Barnet
skall lyda sina föräldrar, därför att föräldrar-
ne — det är förutsättningen — bättre förstå
hvad som är rätt och inte vilja förmå barnet
till annat än det som är rätt. En far för-
villar sitt barns begrepp, om han säger: »lyd,
ty jag har makt att befalla öfver dig, och
du måste underkasta dig, därför att jag är
din far.» Ett sådant tilltal hör ej under ru-
briken »uppfostran», utan faller uteslutande
under de husliga tvisternas kategori. Hvad
barnet bör lära sig lystra till, är detta: »gör
så, ty det är rätt! Gör icke så, ty det är
orätt!* Det finns bestämdt ingenting viktigare
till än att den uppväxande människan från för-
sta början får detta klart för sig, att det finns
något som icke bör göras och annat som bör
göras, och att det senare måste göras, och att
det förra måste man låta bli. Hvad som se-
dan af föräldrar och uppfostrare räknas in i
det ena eller andra facket, gör mindre till
saken. Uppfattningen om rätt och orätt väx-
lar under lifvets lopp ganska betydligt, men
outplånligt bör det stå inristadt i barnets
medvetande: »det du tror vara rätt, det måste
du göra, det du anser orätt, det måste du
låta bli!»
Detta är ej den blinda lydnaden, min fru,
ej den slafviska underkastelsen, som fördärf-
var karaktären. Barnet li r snart uppfatta,
att det rätta, som han måste lyda, är en
makt, som äfven pappa och mamma under-
ordna sig. Han ger därför vika utan föröd-
mjukelse och utan bitterhet. Men vika måste
han gifva — absolut — det håller jag på.
— Felet med min behandling af Ferdinand
är således, menar ni . . .?
— Se så, skall jag säga det nu också? Nå
väl, ni vädjar till hans kärlek till er i stället
för till hans vetskap, att man alltid måste
göra det rätta. Så länge ni personligen kan
leda och öfvervaka hvarje hans steg, är det
nog godt och väl — förutsatt att han verk-
ligen i allmänhet ryggar tillbaka för att göra
er ledsen. Men när ni ej längre är hos ho-
nom ... Vet ni, vi sluta det här. Min upp-
fattning har ni nu hört: Sätt in i barnets
medvetande begreppet rätt och orätt och hän-
för sedan alla era tillsägelser, förmaningar,
hotelser och straff till detta begrepp. Så grund-
lägges en moralisk uppfostran.
Efraim Rosenius.
Blomstervännens pröfvotid.
Vinterfunderingar
af S-m.
t
a, nu står vintern för dörren, nu blir det en
hvilans tid för våra blommor och en tid, då
vi ej ha mycken glädje af dem — men dess
större blir glädjen i vår öfver hvart litet ljusgrönt
blad, hvart uppspirande skott! Denna pröfvotid,
om jag så må kalla den, som nu kommer för
blomstervännen, kanske är den dock nyttig —
man värderar aldrig en sak sa mycket, som da
man varit nära att förlora den.
Men huru skola vi nu som bäst skydda vara
blommor för »Gubben vinter» och alla^de faror,
han har med sig. Framför allt vill jag råda: vatt-
na dina blommor sparsamt, eller bättre uttryckt:
vattna icke i tid och otid ! Här är naturligtvis
icke fråga om hyacinter och andra sådana blom-
mor, hvilka under vintern hafva sin egentliga
blomningstid, eller om en eller annan lilja, som
helt apropos tar sig det orådet för att knoppas.
Utan jag talar om de blommor, hvilka redan haft
sin blomningstid och nu vilja »hvila sig». Isyn-
nerhet om man bor i ett kallt klimat, bör man
vattna ytterst försiktigt. Exempelvis Coleus —
vattna sådana jämmnt och nätt så ofta att du för-
undrar dig öfver, att de icke torka ut. När en
Coleus är förvattnad, får dess stam — åtminstone
hos unga exemplar — mörka, liksom klara fläc-
kar hela växten börjar se sjuk ut och fäller bla-
den, det ena efter det andra, tills stammen står
där naken och lutande.
Hvad angår den mängd vatten, som för hvarje
gång bör gifvas åt en blomma, gäller det både
för sommar och vinter att: när man vattnar, skall
man vattna grundligt, d. v. s. bäst torde vara
att på vinterdag akta sig för att taga ordet grund-
ligt för mycket efter ordet. De finnas, som påstå
att det enda rätta i fråga om vattning är att
först låta blomman bli alldeles torr och sedan ge
henne så mycket vatten, som jorden i krukan
drar i sig. Så många olika arter af blommor,
som det gifves, är det dock tydligt, att icke alla
kunna behandlas lika. Växter finnas t. ex., hvilka
icke tåla vid att bli fullkomligt torra. Hit höra
Acacia och Adiantum. När man nu vattnar dessa
och dylika blommor ofta, måste man ju till mot
vikt akta sig, att ej vattenkvantiteten blir för stor
— sura tåla de ingalunda att bli. Det skall en-
dast vara sådana blommor som: Calla, Nerium,
Agapanthus, diverse Cactus — och liljearter, Hya-
cinter m. fl., hvilka under blomningstiden, då de
behöfva mycket vatten, kunna stå sura, utan att
lida däraf. Dessa slag af blommor skola ha dju-
pa och vida fat till sina krukor, i ty att vattnin-
gen bör ske på fatet, då blommorna dricka sig
mätta. När de druckit sig otörstiga, bör man
helst slå bort det öfverblifna vattnet, åtminstone
allt ibland rengöra fatet, å hvilket annars moss-
artad beläggning bildas.
Under burken och på fatet hos de blommor,
hvilka vattnas ymnigt, förekomma ofta i stor myc-
kenhet ett slags små, hvita,-långsmala djur. Dessa
brukar jag aflägsna, ehuru jag icke märkt, att de
skada blomstren. Men så små djuren än äro, se
de obehagliga ut. Dock, hvem vet? Kanske äro
dessa småttingar, när allt kommer omkring, nyt-
tiga. Kanske ’bildas i fukten under burken skad-
liga bakterier, hvilka förstöras af »de små hvita».
Hvem vet? säger jag. Det är så mycket i Guds
stora hushållning, som vi, kortsynta människor,
icke förstå.
Jag brukar, när jag på sommaren vattnar mina
blommor, ge dem sä mycket vatten, som på en
gång får rum i krukan, men, där krukan är öfver-
full med jord eller muljen särdeles torr, slår jag
på en omgång till. Många anse, att rätta tiden
för vattningen om sommaren är aftonen — på
vintern tror jag, att dagen är att föredraga. För
öfrigt torde detta vara en smaksak. Jag brukar
alltid vattna mina blommor på morgonen.
Btommor böra icke vattnas, när de stå i »stark
sol» (egentl. sommartiden), utan skall man först
flytta dem i skuggan. I synnerhet bör man för-
fara så med växter, hvilka blifvit så torra, att
bladen slokna.
Men det här skulle ju vara »vinterfunderingar»,
hör jag någon utropa — »hvad ha vi då att göra
med sommaren?» Jag ber om förlåtelse — i frå-
ga om vattningen ville jag »slå två flugor i en
smäll». Men låtom oss nu återgå till »vinterfun-
deringarna» !
Alltså: vattna sparsamt! Det är min öfverty-
gelse att flertalet af de blommor, hvilka dö i vin-
tertid, helt enkelt blifvit — förvattnade. För öf-
rigt, studera dig till, hvilken vintertemperatur dina
blommor vilja ha, efter bok, eller ännu bättre
efter naturen! Novemberblommor, Pelargonier,
Fuchsier, rosor tåla lägre temperatur än t. ex.
Gloxinier, Heliotroper, Coleus. Har man godt
om råd och godt om rum, kan man ju inrätta
ett orangeri i smått, åtminstone skaffa sig ett litet
»glashus» att ställa öfver de ömtåligaste blommor-
na — för pengar fårman allt. Själf har jag skaffat
mig några glaskupor, mellan 2.5 och 3 decimeter
höga och tänker ställa dem öfver några af mina
ömtåligaste blommor. Särskildt har jag härvid
tänkt på en sDäd Thunbergia, en slingerväxt, af
hvilken flere arter med gula eller hvita blommor
finnas, »kan möjligen öfvervintras i varmhns, men
är ganska kinkig, hvarför den egentligen är att
betrakta såsom ettårig» — så säger min »Blom-
sterodling i boningsrum». Nu skulle det vara en
seger, om jag detta oaktadt kunde få min Thun-
bergia att lefva öfver vintern. Om jag uppnår ett
lyckligt resultat, eller åtminstone- ett lärorikt så-
dant, skulle jag i vår meddela det åt eder, mina
älskvärda läsarinnor — i motsatt fall tiger jag.
Mången gång kan ett misstag, som man begått,
och den verkan, som däraf följde, ge oss en nyt-
tig lärdom — äfven i fråga om blomsterskötsel.
En fråga, som i höstetid kan göra en stac-
kars människa »grå hår», isynnerhet som man
vanligen ej har något obegränsadt utrymme för
blommor, är denna: »hvar i all världen skall jag
göra af mina blommor?» Stamrosorna sättas ned
i källaren, en eller annan af de öfriga rosorna,
som blommat rikt och behöfver bvila, sättes t. v.
ut i ett »kallrum», där den eller de dock vattnas
någon gång. Pelargonier och Fuchsier, skrofliga
och fula som de nu äro och kanske bladlösa —
detta sista gäller isynnerhet Fuchsierna — förvi-
sas ut i en »uppvärmd» trappuppgång, tambur
eller annat ytterrum med jämförelsevis låg tem-
peratur, dit äfven utblommade cactusar gärna kun-
na följa med, åtminstone »de storväxta» med
platta blad, hvilka taga så mycket rum.
(Slut i nästa n:r.)
Doktor Karolina Widerströms nya
privatklinik.
Ä
tt vår första kvinnliga läkare, Karolina
Widerström, redan i flere års tid och
med framgång verkat bland sina lidande med-
systrar, är allmänt bekant. Med hvilket nit
och hvilken plikttrohet hon gjort det, kan den
bäst vitsorda, som varit nog lycklig i olyckan
att vara hennes patient.
F. W. Tornberg
Urfabrikör
rekommenderar till julen sitt stora och förstklassiga lager af alla sorters FICK-UR i guld.-, sdfver- och
metall-boetter för damer och herrar. Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker. V&ggur
Bordsur. Nattvaktkontrollur o. Väekarur m. m naQQflmlp üknm cråfvnr vid alla tillfällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
