Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 9 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 I U U IN 1894
än praktiken, och han hade icke ord om sig
att gärna vilja bryta upp frän ett gladt lag,
men den gamle konsul Lothigius var en man,
som visste hvad han ville, och den unge lä-
karen steg strax upp och följde honom. Re-
san var ägnad att göra godt och nattvinden
borde svalka en omtöcknad panna, men den
gamle konsuln darrade, när han betänkte, i
hvilka händer han gick att anförtro barnets
lif. Efter en första undersökning nämnde
den unge doktorn ordet »difteri», och fram-
emot morgouen talade han kort, beslutsamt
om en operation.
Fadren kunde icke vara närvarande, icke
se det, men han prässade läkarens händer,
han mumlade halft medvetslös något om be-
löning. Den unge mannen gjorde en tystan-
de, afvärjande åtbörd och gick kallblodigt
fram till sängen, där den lilla stred mot dö-
den. Ett snitt — och han böjde sig öfver
barnet, han tryckte sina läppar mot hennes
sjuka strupe och uppsög giftet, som samlat
sig därinne.
»Jag hoppas hon är räddad,» var det för-
sta han yttrade, när han bröt sin tystnad.
Redan samma morgon kunde man se, att
flickan befann sig utom all fara, men fyra
dagar därefter var hennes räddare död. Kon-
suln bekostade icke blott begrafningen — en
begrafning, som man långt efteråt mindes i
den lilla staden — utan gick så långt, att
han utfäste sig att betala den aflidnes efter-
lämnade skulder och resa en marmorvård öf-
ver hans stoft. Mer kunde ingen gärna be-
gära af honom och knappast ens detta, ty
denna så plötsliga och oförutsedda död hade
varit nära att kasta hans dotter i ny lifsfara.
Hon hade förstått att skaffa sig kunskap om
sanningen, och hon sörjde, icke som ett barn,
utan som en vuxen sörjer.
»Det är inte rättvist, inte rättvist,» upp-
repade hon envist, grubblande. »Det var
jag, som skulle dö, inte han.»
Hon vaknade midt i natten med skri, som
kväfdes på hennes läppar, hjärtat slog med
häftig oregelbundenhet, och ögonen öppnades,
orörliga och onaturligt stora. Läkaren, som
behandlade henne, sade sig icke kunna svara
för en hjärninflammation, och det var då som
fadern och modern — med ett tålamod och
en list, som de ömsesidigt beundrade hos
hvarandra — satte sig före det värfvet att
så småningom förmå henne att anse det hela
som en inbillning, ett foster af henne3 egen
yrande fantasi. Den unge doktorns namn
kom aldrig öfver deras läppar, de undveko
hvarje den ringaste häntydning på hans död,
och hvad som i början varit den ytterligaste
försiktighet blef till slut en vana, som det
icke ens kunde falla någon in att bryta.
Men när barnet reste sig från sjuksängen
var det förändradt, förvandladt. Dess blick
fick ibland ett uttryck, som om den förföljde
ett aflägset, osynligt mål, och den lilla mun-
nen ägde detta särskilda drag, som tillhör
dem, som tiga. Ingen visste, hvad hon tänkte
på, när hon satt tyst för sig själf, men stun-
dom hade hon infall, som försatte hela hen-
nes omgifning i förvåning. Var det likt en
halfvuxen flickunge att bli så utom sig, där-
för att en tiggande gubbe gått förbi köket,
utan att man precis på ögonbiicket haft nå-
gonting till hands att kasta i hans trasiga
korg, eller att svara fadern, som hon gjorde,
då han förklarade, att mannen, som gått i
trasor från deras dörr, kanhända hvarken var
fattig eller sjuk, utan helt enkelt en bedra-
gare -— sådant hade man hört förr, intet var
i själfva verket vanligare.
»Ja, men ... om fattigdomen är låtsad och
sjukdomen är låtsad, hvem skall man då ge
till, och hvem skall man vårda? — — Kan
nöden försvinna från jorden, pappa?» utbrast
hon med ett slags förtviflan.
Konsuln afiardade sin dotter med ett skratt,
men flickan grubblade i tysthet på sin fråga.
Om all jämmer med ens upphörde, hvad tjä-
nade det då till, att det fanns hjältar, att det
fanns människor, som kunde uppoffra sig?
De skulle gå där liksom alla andra, och in-
gen skulle någonsin känna dem. Hon hade
känt en hjälte. Hon hade fått se någonting
likt det, som nänniskor gjorde förr — i de
stora tiderna. Hvad betydde det, om de
trodde, att hon aldrig tänkte därpå? Hon
glömde ingenting, hon kunde inte glömma.
Det hände ännu ibland om nätterna, att hon
drömde därom. Men icke längre med fasa.
Nu var hon äldre, nu hade hon förstått, att
det icke var hon, som var skuld till hans
död. Hans eget mod hade dödat honom.
Det var det, som gjorde henne så lycklig.
Ty hon var lycklig, när hon tänkte på honom.
Han hade vändt hennes håg till det stora.
För hans skull älskade hon de gamla säg-
nerna, där öfvermänskliga människor utföra
öfvermänskliga ting, men kunde någon hjälte-
saga säga mer än de enda orden: »Död för
sitt kall,» som hennes far låtit rista in i
marmorblocket på kyrkogården, och hade den
första kristna kyrkans martyrer icke varit
människor, tappre som han?
Hon mindes icke hans ansikte. Stundom
gaf hon det något af en krigshjältes öfver-
mod, stundom något af kristustypens blidhet,
och alltsom hon blef äldre, skiftade hennes
drömmars innehåll och form. Hon behöfde
icke längre sägnernas förklädnad eller det
gamlas skugglika storhet. Allt hade liksom
kommit närmare. Hon talade till sin hjälte,
och han svarade, han kallade henne »syster
Lydia». Hon var den hängifna diakonissan,
som icke ryggade tillbaka för ett prof, hur
svårt det än månde vara, hon begärde icke
mer än att få visa sin tapperhet. Det var
tider af pest och olycka. Sida vid sida sto-
do de vid sjukbäddarne, smittan ingaf henne
icke förfäran, och hon blinkade icke, om hans
knif fullgjorde sitt värf. Eller också stod
kriget för dörren. Han skulle draga ut och
sköta de sårade. Hon bad att få följa ho-
nom; outtröttlig vandrade hon på valplatsen
i hans fotspår, och när hon stödde de fallne
eller fuktade de döendes läppar, såg han på
henne med en blick, full af beundran.
Då tänkte hon icke längre på sårade och
döde, hon tänkte på sitt eget ansikte — hur
månne hon borde ha sett ut för att behaga
honom.
På bordet i konsulns förmak låg ett plansch-
verk med titeln: Från Europas tafvelgal-
lerier. . . Hon betraktade Rafaels och Cor-
reggios madonnor. »Om jag hade en sådan
mun, en sådan hals, sådana ögon...» Hon
valde emellan det, som människointuition sett
skönast och var tveksamt lycklig i valet. Det
gjorde henne ingenting, att den, för hvars
skull hon drömde, längesedan var död.
Hon hade vuxit upp till en sjuttonårig
flicka. Blek och smal var hon alltid med
tunna, lutande skuldror, men armarna och
de långa, bvita händerna hade rörelser af en
så blyg och dröjande mjukhet, att de gåfvo
ett eget behagfullt tycke åt hela företeelsen.
Hon stod och hörde på människor, som om
hon lyddes till något helt annat än det de
sade, och när hon log, var det med en stilla
och strålande ljuflighet, som upplyste och
förvandlade hennes drag.
Vid den tid, då hon kom ut på sina för-
sta baler, började en helt ny läkare att låta
tala om sig i staden. Ännu hade han knap-
past yarit synlig i sällskapslifvet, fast man
påstod, att han sökte ett rikt gifte, men man
hade mycket att berätta om hans skicklighet,
och när Lydia Lothigius för första gången
såg doktor Ström i en af de familjer, där
han utfört några af sina lyckade kurer, fäste
sig hennes ögon länge och spörjande på hans
ansikte. Det var ljust och fylligt, med stora,
blå ögon och en stor, leende mun, som gaf
uttrycket ett visst käckt kynne. Han talade
muntert ocb högljudt, och förrän han ställde
sina ord till henne själf, visste hon icke, om
hon tyckte om honom, men då förstod hon,
att man fann honom vinnande, och hon hade
ingenting att invända, då fadern tog honom
till husläkare. Det blef henne snart en an-
genäm vana att vänta honom ett par gånger
i veckan, och hon skulle haft svårt att göra
sig reda för hvad hon kände, när han afbröt
ett föredrag öfver konsulns diet för att skäm-
tande spörja efter hennes hälsa. Det föreföll
henne, som om han icke skulle kunna taga
någonting i världen på allvar — åtminstone
när han talade med henne — men hon tyckte
om att tänka sig honom i utöfningen af sitt
kall, sådan han i farans ögonblick måste stå
vid sjuksängen, och en kväll, då hennes far
fick ett anfall af sin gikt och man sände ett
brådskande bud till doktorn, väntade hon i
spänning på hans ankomst. Lugn och trygg
trädde han in om dörren, Ingnt gaf han sina
order, men när han gick, förstod hon, att han
var värd sitt läkarerykte, och hon kunde tac-
kat honom, för att han icke lade märke till
henne, där hon satt i sitt hörn.
Efter den dagen gjorde hon honom gärna
ett pär snabba frågor, när han kom eller
gick, han svarade mer eller mindre omständ-
ligt, tills det så småningom blef dem en vana
att slösa bort halftimmar i hviskande sam-
språk. Konsulinnan tog sig väl i akt att
störa dem, där hon gick och sysslade om-
kring mannens sjuksäng, men hon var icke
den enda, som förstod hvartill denna förtro-
lighet skulle leda, ty doktorn hade gjort det
alldeles klart för sig ända från begynnelsen,
och det var endast Lydia, som vaknade upp
till det knappast anade, när han en kväll
gjorde henne sin förklaring och frågade, om
hon höll aldrig så litet af honom.
Hon bleknade, darrade och sade »ja», men
därpå sköt hon honom litet ifrån sig och såg
på honom med sitt stilla och strålande leende.
»Jag tror, det är ditt kall jag håller af,»
utbrast hon, »framför allt, öfver allt på jor-
den. Jag har älskat det, nästan så långt
jag kan minnas tillbaka med en kärlek —
åh, med en kärlek ...»
Hvarför, han ville veta hvarför.
»Därför att det kan göra människor till
hjältar,» sade hon.
»Lilla svärmerska,» log han, lätt, öfver-
seende som mot ett barn.
Men hon fortfor: »Törne, som räddade
mig, när jag var liten, han var en hjälte.
Ingen vet det, men jag har dyrkat honom,
jag har afgu ...»
Han tog hennes hufvud mellan sina båda
stora, fylliga händer: »Hvad en sådan där
liten flicka kan låta fantasien löpa af med
sig,» sade han. »Jag kände Törne från Up-
salatiden, och hvad han var, någon hjälte för
små fröknar, det — det var han väl knap-
past. Duktig karl, om du så vill, och djärf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
