Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 16 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 367
Det blir pä visst sätt vtterst ea smakfråga
— såsom det äfven varit i fråga om män-
nen. Det gifves ingen viss, en gäng för alla
bestämd måttstock, med hvilken förtjänsten
uppmätes, och som angifver, att sä och sä
mycket är af den och den uträttadt, att det
berättigar till just ett monument. Den ene
har uträttat mer, den andra mindre, deras
bragd har fallit inom olika områden — men
hvar och en har på sitt sätt varit en ut-
märkt, fäderneslandet gagnande personlighet,
som är värd att minnas med vördnad och
erkänsla.
Kvinnans område är ju mera exklusivt;
det blir svårt att jämföra hennes med man-
nens och bestämma, hvem af t. ex. några
vissa två uträttat mest: han eller hon. Men
om man skulle säga så : hon har i sin ställ-
ning, såsom kvinna, uträttat så mycket godt,
välsignelsebringande och till allmän nytta och
efterföljansvärdt exempel, att hon förtjänar
hedras lika mycket som han, krigaren, stats-
mannen eller forskaren — då är hennes rätt
till offentlig utmärkelse jämnställd med den
senares.
Låt oss alltså se till, huruvida det fun-
nits någon eller några svenska kvinnor, om
hvilka sådant med fog kan sägas och hvil-
kas minne därför vore förtjänt af den omta-
lade nationella hyllningen!
Urvalet tör visserligen icke blifva så rikt,
men något skall det dock gifva, som åtmin-
stone förtjänar att man öfverväger och di-
skuterar saken.
Den heliga Birgitta var onekligen en af
vårt lands märkligaste och ädlaste kvinnor,
hvars minne vore värdt en mera reel utmär-
kelse. Denna skulle ingalunda blott grunda
sig på det kuriositetsintresse, som varit och
är förbundet med hennes »helgonskap», utan
på den faktiskt civilisatoriska betydelse, hen-
nes sedliga föredöme, vandel och hela lifs-
gärning ägde för det svenska folkets kultur.
Hon var obestridligen sitt lands mest välgö-
rande kvinna, om hvilken häfden förmäler,
att hon tog innerligt öm vård om de fattiga
och åt dessa uppbyggde rymliga hus på sina
gårdar. Hennes religiösa uppfattning an-
dades en storslagen tolerans, som på denna
tid var föga känd och som torde verkat hu-
maniseraude i många riktningar. Hennes
stiftelse, Vadstena kloster, utgjorde under
hennes öfverinseende en verklig liten akade-
mi, ett lärdomens och bildningens centrum,
där en rik och för häfdaforskningen mycket
betydelsefull litteratur hopades, Denna stif-
telse var därjämte en tillflyktsort för förfölj-
da och andra olyckliga; otaliga voro de barm-
härtighetsverk, den utöfvade i dessa råa och
politiskt upprörda tider. Genom sin fromhet
och sina i öfrigt utmärkta egenskaper riktade
Birgitta så godt som hela Europas uppmärk-
samhet på vårt aflägsna land och bidrog där-
med mer än någon af sin samtid att göra
det kändt och respekteradt. Det är sannerli-
gen ej liten välsignelse förknippad med min-
net af detta »helgon» — ja, förvisso ett
mänsklighetens helgon!
Förflytta vi oss från denna period ett par
hundra år fram i tiden, möter oss den af
hjälteglans omstrålade bilden af Kristina Gyl-
lenstjerna. Skärskådar man denna kvinnas
bragd och dess betydelsefulla följder, skall
man finna bådadera af så rikt innehåll och
vidtgående omfattning, att man gärna vill
kalla henne fäderneslandets räddarinna och
måhända får lämna henne första rummet på
förslaget om den nationella hyllningen åt kvin-
nor.
Vi känna ju alla hennes ärorika historia,
hur hon organiserade hufvudstadens försvar
mot konung Kristian, hur hon värfvade krigs-
folk, utrustade nya fartyg, lät inkalla hjälp-
trupper från Lübeck — hur hon gjorde hart
när det omöjliga för att skydda ett älskadt
fosterland mot främmande invasion, och huru
hon äfven delvis lyckades däri framför allt
genom att med sitt föredöme ingjuta mod
och förtröstan hos Sveriges hårdt pröfvade
folk. Stockholm föll visserligen i den dan-
ske konungens våld, blodbadet ägde rum,
men den anda af fosterlandskärlek och dåd-
kraft, fru Kristina väckt hos folket, fortlefde
alltjämt och kan väl sägas ha i sin stora
mån banat väg för Gustaf Eriksson VaSas
framgång, d. v. s. banat väg till rikets rädd-
ning och vår alltsedan dess orubbade själf-
ständighet. Icke blott Stockholm, utan hela
landet står i evärdelig tacksamhetsskuld hos
denna hjältinna.
Om drottning Kristinas personliga värde
och fosterländskt-historiska betydelse torde
nog meningarna vara ganska delade. Men
nekas kan dock ej, att hon var en af sin
tids utomordentligaste kvinnor, som genom
sitt öfverlägsna snille, sin lärdom och sin
uppmuntran af konster och vetenskaper spred
glans öfver både sig själf och Sverige. —
En utmärkt kvinna finna vi i Karl XI:s
drottning Ulrika Eleonora. Hennes lifsgär-
ning tillhörde det mera undangömda och sök-
te aldrig yttre ära, men den skall aldrig
glömmas. Hon var en föresyn för hela sitt
folk i människokärlek och upphöjda tänke-
sätt. »Få furstliga personer,» säger en häf-
datecknare, »hafva efterlämnat ett så godt
och ädelt minne som hon. Genom sin klok-
het och mildhet tillvann hon sig allas hjär-
tan . . . hon sökte sitt mål i utöfniugen af
barmhärtighetens och välgörenhetens dygd.
I synnerhet ömmade hon för dem, som blif-
vit lidande genom reduktionen, men äfven
för andra fattiga stod hennes hand alltid öp-
pen. Vid Karlberg uppfördes på hennes be-
kostnad ett barnhus, och en annan af hennes
stiftelser är det s. k. Drottninghuset i Stock-
holm, hvarest en mängd fattiga kvinnor på
sin ålderdom erhålla understöd och tak öf-
ver hufvudet. » — Det anförda omdömet öf-
ver Ulrika Eleonoras personlighet kan i dess
allmänlighet godt öfverföras på tre andra nu-
mera aflidna furstinnor, som tillhört vårt nu-
varande konungahus: drottning Josefina, drott-
niDg Lovisa och prinsessan Eugenie. Den
sistnämndas minne är med betydelsen af en
storartad välgörenhet enkannerligen fäst vid
ön Gotland, hvars residensstad Visby alltså
möjligen kunde börja tänka på ett mera
materielt välförtjänt hugfästande af detta
vackra minne.
Bland kvinnor, som utmärkt sig på det litterä-
ra och konstens område, märkas sådana namn
som fru Lenngren och Fredrika Bremer, sånger-
skan Jenny Lind m. fl. Den senares por-
trättmedaljong har under stor högtidlighet in-
förlifvats med minnesmärkena i Englands
Bantheon, Westminster Abbey — en utom-
ordentlig hedersbevisning i det landet, till
jämförelse med hvilken vi för vår celebra
landsmaninnas minne gjort — platt intet.
Om den tanke, vi här till en början en-
dast velat väcka, tilltalar svenska kvinnor,
skulle det glädja oss att förspörja något när-
mare från våra läsarinnor angående deras
mening om saken och om de vägar, på hvil-
ka bäst skulle kunna verkas för densamma.
Blomstervännens pröfvotid.
Vinterfunderingar
af S—m.
(Forts. o. slut frän föreg. n:r.)
» 4th, så den där Fucbsian ser ut, den blir aldrig
c 1 hygglig mer,» säger du. Men det är en vac-
ker sort, och du vill icke gärna skilja dig ifrån
den, isynnerhet som du i somras glömde bort
att taga skott. Nåväl, så tukta »den långskrang-
liga» med en hvass knif — Fuchsior tåla vid att
beskäras och det ganska grundligt till på köpet —
tvätta sedan kvarsittande blad samt grenar och
stam mycket noga med en svamp, ty det är tro-
ligt att Fuchsian varit angripen af spindel, efter-
som bladen fallit af densamma. I sinom tid kom-
ma en mängd små, ljusgröna skott fram på de
kala grenarne, och, innan du vet ordet af, står
trädet åter i full löfskrud. Men har du flere »lång-
skrangliga» af samma sort, så välj och förkasta.
Många ha den åsikten att Pelargonier och Fuch-
sier ej böra få bli mer än ett par tre år gamla,
emedan äldre exemplar få ful växt och små blom-
mor.
Man bör aldrig nyttja sax, då man tuktar
sina krukväxter, utan alltid en hvass knif. A de
uppkomna sårytorna kan man strö litet jord eller
också mellan fingrarne uppmjuka något vax och
sätta detta som en liten huf omkring yttersta de-
len af den beskurna grenen eller stammen.
Apropos vax har jag därmed mer än en gång
»lagat» stäjlkar på ej allt för saftrika växter så-
som Novemberblomma, Murgröna, Fuchsia etc.
Så t. ex. fann jag en gång ett blad på en liten
Cyclamen hängande afbrutet, mjukade upp litet
gult vax — vaxstapels vax är mycket bra att an-
vända — ochi applicerade försiktigt en tunn, platt
»ring» däraf omkring stjälken vid »brottet». Jag
hade den glädjen att se bladet stå där friskt i
många månader efteråt, tills jag föll på den idéen
att taga bort den något missprydande vaxningen,
då stjälken, som vid det en gång sårade stället
hade en fördjupning, kort efteråt afbröts. — Det
faller af sig själft att ett sådant »hopväxande»
måste företagas kort efter att stjälken brutits, me-
dan såret ännu är friskt. Jag var nog dum att
försöka ett hopväxande, äfven sedan stjälken var
helt itu, men det var att gå för långt. »Allt här-
intill skall du gå och icke vidare» — heter det.
Också lyckades icke detta sista experiment.
För de af Iduns läsarinnor, hvilka icke kän-
na till Begonierna, vill jag nämna att flere slag
af Begonier fälla sina blad mot vintern. Några
arter med tämligen stora blommor i rödt eller
gult vissna ner fullständigt, och rotknölarne få
stå torra öfver vintern — man må endast akta
sig att ha dem i för kallt rum. En Begonie-art
— den s. k. sörländskan –- som har något lång-
sträckta, sneda, klargröna blad med mörkröda
ådror, mörkröda stjälkar och ljusröda blommor,
fäller både blad och stamdelar. På grenar och
stammar — växten är buskartad — äro en mängd
leder, och när växten blir bladlös, påminna mig
grenarne alltid om giktbrutna fingrar. Detta oak-
tadt tycker jag det är riktigt roligt att efterhand
som lederna »dö bort», plocka af dem från blom
man. Något af stammarne fortlefver vanligen,
och snart framkomma nya skott — »sörländskan»
hvilar icke länge och vattnas hela tiden, fastän
naturligtvis mindre, medan den är blad- och gren-
lös.
Men nu ha vi ju för länge sedan placerat våra
blommor och se’n hunnit prata om litet af hvarje.
Blommorna fingo godt rum, oaktadt vi planterat
in en reseda, ett par löfkojor och astrar, hvilka
voro särskildt vackra. De ha stått sig bra och
se helt krya ut, tack vare att vi först småningom
vande dem vid det varma klimatef*i våra rum.
Mina unga damer! Nu sitten I snart en kväll
församlade — »en krans af sköna blommor»,
skulle en poet säga — omkring stora bordet i
salongen hos någon god vän. Julklappsarbetena
äro framme. Där är ett diskuterande och förevi-
sande, och allt finner man »ganska godt». Och
så muciceras och läses högt, och alla komma
öfverens om, att det är »förtjusande trefligt». Ro-
senkindade äpplen och guldgula apelsiner finnas
pä bordet för att icke tala om nötter m. m.
’ Unga flickor tycka om att ha minnen från alla
möjliga tillfällen, ofta bagateller, men kära ändå
— små kort, en eller annan pressad blomma
o. d., och jag tänker mig att de ungdomar, hvil
ka nu samlats, icke utgöra undantag från regeln.
Så tänker jag också att flere af fröknarna äro
blomstervänner — alla kvinnor borde tycka om
”W. Tombera: rekommenderar till julen sitt stora och förstklassiga lager af alla sorters FICK-UR i guld-, silfccr- och
- - - - - metall-boetter för damer och herrar. Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker. Väggur
TT « f q V» n i lr a i»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
