Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 16 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 I DU N 1894
blommor — hvarför då icke till minne af den
angenäma aftonen bland goda vänner plantera ett
träd, som år från år skall glädja er. »Ser du,
det här lilla trädet satte jag den där aftonen, du
vet, 18.., då vi sutto tillsammans med våra jul
klappsarbeten, just hos Agnes Z. och då vi hade
så förtjusande roligt,» kommer det att låta några
år härefter. Och: »minns du?» och »minns du?»
heter det sedan. Men hvar i all världen skola
vi få något att sätta, och hur kan det för öfrigt
löna mödan att sätta något denna tid på året?
sägen I. — Jo, det vill jag säga er — både apel-
sinkärnor och äppelkärnor finnas där på bordet,
riktigt präktiga kärnor till på köpet. Agnes kan
sätta några kärnor åt sig — det behöfves bara
att sticka ned ett par frön i t. ex. den där myr-
tenburken, som har något sandblandad jord, och
ett par andra i den där Pelargonie burken. En
tum djupt skolen I sätta dem. Alla Agnes’ vänin-
nor kunna också få kärnor att plantera åt sig,
när de komma hem på aftonen.
Apelsinträdet har vackra, äggrunda, mörkgröna
och glänsande blad och tämligen långa, men ofar-
liga jaggar. I vanliga rum får man det naturligt-
vis icke att blomma, men det pryder sin plats
och håller sig alltid grönt. —
Hvem vet icke, hur äppelträdet ser ut? Det är
emellertid ganska roligt och ovanligt att ha ett
sådant inomhus. Jag har ett litet äppelträd, som
öfverlefvat två vintrar. Eörsta vintern stod det
inne bland mina öfriga blommor. Andra somma-
ren, sedan trädet på våren blifvit omsatt, sköt
det hastigt i höjden, men ville icke grena sig. På
hösten skar jag därför af toppen, och litet sena-
re fällde växten sina blad, hvarför den öfver
vintern sattes ut i ett kallrum och sedan vattna-
des endast ett par tre gånger under vinterns lopp.
När våren kom med sin värme, togs trädet åter
in, men vid det öfversta »ögat» började nu skjuta
fram ett skott och — åter bar det af rätt i höj-
den. Nu toppade jag trädet för andra gången,
och sedan sköto 4 nya grenar fram. 1 höst skall
det ånyo beskäras, innan det sättes ut till vin-
terhvila, och nästa sommar, hoppas jag, skall det
få en liten, vacker krona. Det faller af sig själft,
att en växt med ett träds natur måste ha tämli-
gen stor burk. Isynnerhet har jag sökt efter att
få tag i djupa burkar, då jag tror att äppelträdets
rötter utveckla sig mera i djup än vidd. Mitt
träd är nu omkring 1 meter högt och burken un-
gefär 2 decimeter i höjd. I vår skall jag åter
byta om burk.
Det år troligt, att en växt, som egentligen skulle
stå ute i Guds fria natur, blir hindrad i sin ut-
veckling och därigenom dvärgartad, då den stän
ges inom fyra väggar. Därför kan ju den, som
har en trädgård, flytta ut sin äppeltelning dit,
sedan taga kännedom om, huru man ympar frukt-
träd och i rättan tid skaffa sig en kvist af någon
ädel sort och inympa den på sitt träd. Det skulle
åtminstone vara ganska roligt att kunna göra
detta själf, men duger man icke till det, brukar
det nu för tiden icke vara svårt att få tag på
personer, som förstå saken. Jag har ingen träd-
gård, tänker därför i det längsta ha mitt äppel-
träd inne i rummet och se, hur det artar sig. En
af mina väninnor har sagt sig komma ihåg, att i
hennes föräldrahem en gång fanns ett blomman-
de äppelträd inomhus. Hvarför skulle jag då
icke också få mitt att blomma? Tålamod bara!
Jag har mycket funderat, om jag kanske skulle
ha dröjt med att orda om det här, tills jag en
vacker kunde ha sagt till Iduns läsarinnor: »jag
har .ett äppelträd inne i mitt rum, och det blom-
mar så vackert.» Men se’n kom jag på den tan-
ken: kanske är det just ingen nu för tiden, som
har en aning om, att man kan odla äppelträd
inne i boningsrum. När då mitt äppelträd redan
stode i blom, skulle det kanske dröja många år,
innan de osatta träden hinna så långt. Därför
beslöt jag mig för att »vara så snäll» och redan
nu berätta "för Iduns läsarinnor om de rön jag
gjort.
Jag skall bli bra förtjust, när mitt äppelträd en
gång knoppas. Äppelblommorna äro så ljufva —
så hvita och skära.
Ingen välsignelse är större än arbetets ;
blott den människa, som med lif oeh lust
under all sin lefnad arbetat, kan säsa: iag
har lefvat!
Goethe.
Ett afsked.
ifvet har ändå med all sin litenhet och
småfuttighet sin stora tragik emellanåt,»
sade doktorn och blåste tankfullt ut röken
från sin cigarr. »Tragedierna ha blifvit säll-
synta på scenen, men det är icke därför, att
författarne sakna ämnen. De starka passio-
nerna och lidelserna ha visserligen försvagats,
och vi öfvergå mer och mer till ljumhetens
stadium, men det är icke alltid, som tragedi-
en måste skrika. Den behöfver icke röra sig
med stora ord och åthäfvor, som ofta endasttjäna
till täckmantel för de små känslorna, utan
den har t. o. m. en viss förkärlek för att
ströfva omkring midt ibland oss i ami och
guttaperkagaloscher. Tragedien har med ett
ord blifvit huorgeois. Men ve honom, som
råkar ut för den! Skalet har förändrats, men
kärnan är lika bitter som någonsin.»
Och doktorn fortsatte:
»Jag skall berätta ett fall ur min j>rak-
tik, som alltid stått för mig som en af dessa
moderna tragedier, beröfvade hvarje spår af
storhet, men som i all sin enkelhet och hvar-
daglighet synes mig oändligt gripande.
Som ung medicinare hade jag en sommar
förordnande som lasarettsläkare i en af våra
större småstäder. Tjänstgöringen på lasaret-
tet var lindrig nog, och jag hade god tid öf-
ver att sköta min enskilda, i början ganska
betydande praktik. Hur jag så hastigt hade
fått någon, var mig en gåta, lika litet som
jag kunde begripa anledningen till att den så
snart försvann. Det var som en svallvåg, som
helt plötsligt fyllde mitt mottagningsrum och
därefter lika snabbt drog sig tillbaka. Männi-
skan är alltid egenkärare än hon tror, och
hur det än var, så förvånade jag mig mera
öfver patienternas försvinnande än öfver deras
tillströmning. Jag uttömde mig i gissningar.
Hade jag begått något misstag, hade jag varit
ohöflig eller oartig? Nej, ingendera delen.
Efteråt insåg jag sammanhanget. Det är ondt
om nyheter i våra småstäder. En ny läkare är
ett evenemang, och man går till hans mottag-
ningsrum med samma känslor som till en
première. I intetdera fallet är det konsten
som drager; det är begäret att vara först, att
ha något nytt att berätta för vänner oeh be-
kanta, och sedan nyfikenheten är tillfredsställd
hos premièrepubliken och recensenterna, så
nöja sig de öfriga med referaten.
Nå, jag hade min egentliga sysselsättning
vid lasarettet och bekymrade mig i själfva
verket föga om den enskilda praktiken.
En dag fick jag emellertid besök af en af
mina närmaste grannar, garfvare till yrket.
Det var en medelålders, mycket hygglig karl,
rätt förmögen och hvars hustru hört till pre-
mièrepubliken och försvunnit med den.
Han föreföll också något generad, då han
såg sig omkring i mitt tomma mottagnings-
rum, hvilket emellertid icke hindrade honom
från att fråga, om jag hade tid att titta in
till honom. Hans enda barn, en pys på sju
år, var dåligt och hade ondt i halsen, och hans
hustru hade också känt sig krasslig på mor-
gonen.
Halsen är aldrig att leka med, och jag
följde genast med honom hem.
Under vägen gjorde jag honom några frå-
gor angående deras illamående öch kände
mina farhågor växa.
Mycket riktigt. Den första blicken på gos-
sen angaf difterisymptom. Mordängeln var i
huset, och från barnet hade den kastät sig
öfver på modern. En näsduk, en enda mo-
derlig putsning af den lilles näsa hade varit
tillräcklig för att förmedla öfvergången.
Här gällde det att handla raskt. Något
epedemisjukhus fauns icke, de bägge angrip-
ne isolerades därför omsorgsfullt i den ena
ändan af våningen, barnen inlogerades på den
motsatta sidan och alla öfliga försiktighets-
mått vidtogos.
Vid sådana tillfällen är läkaren mera än
människa: han är försynen själf och får också
göra allting själf. Hela den nyss så lugna
familjen var som slagen med fasa. Jungfrur-
na hade alldeles tappat hufvudet och upp-
förde sig som yra höns, hviika helst skulle
vilja smyga sig bort från alltsammans, och
mannen hade synbarligen icke en tanke kvar
i sin hjärna. Han stirrade på mig med ett
nästan fånigt uttryck, gjorde allt hvad jag
sade, men allting galet, och mumlade endast
för sig själf med en förtviflad skakning på
hufvudet: »difteri, difteri!»
Tack vare de snabba och kraftiga försiktig-
hetsmått, jag vidtagit, spred sig sjukdomen
icke. Då jag gick genom salen, hördes de
tre friska barnens skratt och lekar från rum-
men till vänster, medan deras mor låg döende
i den till höger belägna sängkammaren. Däre-
mot var gossen på bättringsvägen och utom
all fara. Det var, som om giftämnet kvar-
lämnat gadden i den näsduk, hvarmed modern
bisträckt honom och som hon därefter, utan
en aning om faran, själf användt.
Hur maktlös är icke vetenskapen! Hur
litet vi i själfva verket kunna uträtta och hur
föga vi känna till lifvets och dödens hemlig-
heter. Människan är en besynnerlig varelse.
Hon flyttar berg, omskapar jordytan efter sitt
behag, flyger som en vind öfver land och haf
och reducerar afstånden till en rörelse med
handen, en obetydlig höjning af rösten, men
hon kan icke hindra att döden öfverföres på
en näsduk från en mun till en annan.
Hvad skulle jag göra? Det finns tillfällen,
då läkaren måste lägga armarne i kors och
ärligt bekänna sin och sin konsts vanmakt.
Giftet hade angripit hela blodmassan, och nå-
got medel fanns icke.
Där låg nu den unga kvinnan med sitt
glada, lefnadsfriska ansikte, glödande af fe-
ber, och sin präktiga kropp, oroligt vridande
sig fram och tillbaka i sängen. De enda,
som fingo komma in till henne, voro jag och
hennes man. Vi behöfde icke heller befara några
sjukbesök. Hela huset var som pestsmittadt,
och de få, som gingo förbi på gatan, drogo
sig så långt åt motsatta sidan som möjligt
och kastade misstänksamma blickar mot fön-
stren.
Mannen hade frågat mig om henne3 till-
stånd, jag hade svarat och på samma gång
uppmanat honom att visa själfbehärskning och
icke oroa den sjuka.
Men då vi på nytt kommo in i sängkam-
maren, där hon låg, var det slut med honom.
Den enkla och obildade, men redlige man-
nen älskade sin hustru, och han kastade sig
som ett stort barn öfver hennes säng och grät
hejdlöst.
Hon klappade sakta hans sträfva hår. Där-
på vände hon sig, som slagen af en plötslig
tanke, mot mig. Hennes ögon uttryckte en
vaknande ångest, men hennes röst var fast
och klar, då hon frågade:
»Skall jag dö, doktor?»
Det var mig omöjligt att ljuga. Med full
visshet om utgången hade jag icke mod att
ingifva henne ett hopp, som aldrig skulle för-
verkligas. Och utan att möta hennes blick,
sänkte jag hufvudet och teg.
J tatr e 1 e r a. r e
K. ANDERSON
1 Jakobstorg: 1
Juvel-, guld- och silfverarbeteu, passande till lysnings- och heder3presenter. Bordsilfver, eleganta monster till lägsta Dris
efter dagens kurs ä silfver. Armband, Broscher, Malar. «isisar, Kedjor etc. i stor och modernt urval till billigaste pris
Biamantrlngar med 1, 8 och 5 diamanter frän 20, 60 och 125 kr.
B$f~ Keela varor. Billiga priser. — Bref besvaras omgående “W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
