Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 16 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 369
Hon förstod allt och sjönk med ett utrop
af fasa tillbaka i sängen. Hon låg alldeles
orörlig, och tystnaden afbröts endast af man-
nens snyftningar.
Men plötsligt reste hon sig upp. Hennes
feberheta ansikte hade ett lugnt uttryck, och
med en röst, hvars förtviflade tonfall afspegla-
de hennes känslor, hviskade hon :
»Och barnen, barnen, mina barn!»
Det var som om en blixt slagit ned i rum-
met och med sitt bländande sken kastat ljus
öfver situationen. Mitt hjärta sammansnördes
af medlidande. Denna döende mor skulle
aldrig ha den sorgliga trösten att taga afsked
af sina barn. Hon skulle aldrig få smeka
deras hår, aldrig se in i deras ögon, aldrig
kyssa deras läppar för sista gången. Hennes
andedräkt var gift, den luft hon inandades
förpestad, det rum, där hon låg, kunde bety-
da för dem detsamma som näsduken för de-
ras mor.
Som om hon gissat sig till mina tankar,
gjorde hon en afvärjande rörelse.
»Nej, nej,» sade hon ifrigt, »låt dem icke
komma in! Jag vill det inte!» Men därmed
voro hennes krafter uttömda, och med en suck,
som skakade hennes kropp som en enda lång
snyftuing, sjönk hon pä nytt tillbaka mot
kudden.
Efter en stund hördes hennes röst, denna
gången riktad till mannen:
»Albumet,» hviskade hon, »jag vill sederas
porträtt. »
Han reste sig upp och gick med vacklan-
de steg ut i den bredvid liggande salongen och
kom tillbaka med fotografialbumet, som han
lade på sängen. Härefter störtade han omkull
som en ek, afhuggen vid roten, och stönade
som ett sjukt djur.
Stödd mot ena armbågen öppnade hon
albumet. Hennes ansikte bar en nästan hög-
tidlig prägel, och hennes ögon hade en mild
glans. Hon vände likgiltigt några blad. Så
hejdade hon sig och såg länge och oafbrutet
ned framför sig, medan tårarne tillrade ner
för hennes ansikte. Med darrande hand lyf^
hon upp albumet och tryckte det lidelsefullt
till sina läppar, medan hon hviskade sina
barns namn.
Jag måste vända mig om och se ut genom
fönstret, som föreföll alldeles vått och immigt
i den klara augustisolen. Det var, som om
hela gatan utanför med trädgården midt emot
och den blåa himlen äfven gråtit öfver lifvets
bitterhet.
Jag hörde, hur albumet gled nerför täcket
och dunsade mot mattan, men jag rörde mig
icke. Jag visste ju ändå, att hon tagit af-
sked af sina barn, som hon aldrig mera skulle
få se.
Thore Blanche.
att det dröjer en stund längre än vanligt med
supén.»
Det blef som Marie ville. Det starka kaffet och
den starka viljan öfvervu.ino hufvudvärken, och
allt blef i ordning i rättan tid.
Dagen därpå ville dock frun veta, hvad som
kunde så drifva Marie att anstränga sig mer än
hennes icke mera unga krafter förmådde. Hvarför
hon med verklig ångest afböjde det enkla förslaget
att äta ute, det var ju ej mer än ett halft år
sedan hennes husbonde var ungkarl och då alltid
visade sina resande vänner sin gästfrihet på det
sättet.
Marie ville slippa tala om sina skäl, men det
hjälpte ej, hennes unga fru bad på det enträgnaste,
och så berättade hon sin dystra saga.
Hon hade gift sig ung med en ordentlig arbe-
tare, som hade rätt goda inkomster. Marie var
själf arbetsam och händig samt förtjänade rätt
bra med att sy barnkläder.
Särskildt brådtom hade hon därmed till jul, då
hennes kunder ville hafva de små fina och hon
själf ville öfverraska mannen med att köpa en
chiffonier för sina sparpenningar; till och med på
söndagen, sedan mannen gått ut, sydde hon nu
mot sin vana, ty hon trodde själf ej, att det var
någon välsignelse med söndagsarbete och hennes
man ville aldrig se något sömmande på den da-
gen, lika litet som han själf lät fresta sig till ar-
bete af aldrig så stora penningeanbud.
Nu kom han emellertid hem, förr än hon väntat,
och hade med sig två vänner från sin hemort,
dem han ville bjuda till kvällen.
Redan misslynt vid synen af den skräpande
sömnaden, blef han det än mera, då Maria gjorde
svårigheter vid att behålla hans vänner till aftonen
— kunde hon inte bara bjuda på dricksvaror eller
kaffe.^ Jo, det kunde hon; han kunde bjuda själf
på både det ena och det andra, utan att besvära
henne —• och därmed gick han i vredesmod, sedan
äfven hon i sitt oförstånd blifvit ovänlig.
Den natten såg Marie honom berusad för första
gången; och det blef ej den sista.
Förhållandet dem emellan blef aldrig godt efter
första tvisten, han hade ett kärft lynne, och hon
ansåg sig som den förolämpade och kunde ej
förmå sig att genom ödmjukhet vinna honom åter.
Nej, nu bjöd han och blef bjuden ute allt oftare,
och med välstånd och arbetskrafter var det snart
slut. Det var slut äfven med de goda föresatserna
och den redliga viljan. Penningar blefvo skaffade
på ett sätt, som bringade mannen inom lås och
bom, och som det lådde blod vid dem, blef domen
20 år.
Däraf voro nu 8 gångna, och Marie hade tjänat
och sparat, sparat och tjänat, endast för att när
de 20 åren voro gångna, kunna gifva sin man ett
hem i stället, för det hon beröfvat honom, ty hen-
nes fel var alltsammans, hennes-, och nu bad hon
Gud, att han måtte få lefva och att han möjligen
måtte få sin frihet åter, förr än de 20 åren voro
gångna.
Se, det var därför hon var så rädd, att härads-
höfdingen skulle gå på krogen —, »ty det är kro-
gar, de må ha aldrig så fina namn, och en män-
niska kan gå under, han må vara aldrig så högt
uppsatt, om hemmet icke är hvad det bör.»
Tack, Marie, för hjälpen ! Och jag hoppas vi skola
kunna hjälpa hvarandra.
A. M.
Medelväg.
Från Iduns läsekrets.
God hjälp.
»Jaså, Marie har sin svåra hufvudvärk — då
säger jag, att det är omöjligt.»
»Hvilket är omöjligt, frun?»
»Att Alfred kan be brukspatron Ström kvar till
kvällen; ligg nu stilla och försök att sofva!»
»Nej, snälla frun, säg inte, att det är omöjligt.
Det får det inte vara, jag skall genast koka starkt
kaffe, det hjälper. Om jag får 5 kronor och hand-
kammarnyckeln, så skall allt bli i ordning.»
»Men de kunde äta ute tillsammans »
»Tala inte så, jag är uppe nu.»
»Ja, då skall jag duka, så slipper du det.»
»Nej, nej, det ser bara tråkigt ut; om frun bara
sällskapar, så att inte häradshöfdingen märker,
Ännu några ord om söndagshvilan.
vänne artiklar om söndagshvilan hafva
pä sista tiden förekommit i Idun, men
som de ej pä ett uttömmande sätt behandlat
den tänkvärda frågan, torde det ej skada att
söka belysa densamma något närmare och taga
henne sä praktiskt som möjligt.
Att söndagshvilan är nödvändig för männi-
skans både kroppsliga och andliga hälsa, är
allmänt erkändt, och våra reformsträfvanden
böra därför gä ut på, att sä mänga som möj-
ligt må komma i åtnjutande af densamma.
Detta vinnes dock ej genom att gifva tjänar-
ne alldeles ledigt hela söndagen, såsom en af
de nämnda artiklarnas förf. föreslår, och att
allt arbete utföres af familjemedlemmarna
själfva, ty detta förutsätter att familjen består
af flere arbetsdugliga kvinnliga medlemmar.
Så är dock sällan händelsen i vår tid, då
döttrarna i de flesta fall, åtminstone inom
jämförelsevis obemedlade familjer, måste söka
att utom hemmet förtjäna sitt uppehälle. Att
en skollärarinna, en butik- eller telefonfröken
lika väl behöfver söndagshvila som en köksa
eller huspiga, det skall nog ingen förneka.
Förf. synes hysa den åsikten, att i de famil-
jer, där en eller flere tjänarinnor finnas, dessa
uträtta allt arbetet, under det att de kvinnli-
ga familjemedlemmarna använda sin tid ute-
slutande på nöjen och förströelser. Detta är
nu visserligen tyvärr ofta händelsen, åtminstone
i städerna, dock långt ifrån alltid. Det fin-
nes familjer, där husmodern arbetar långt mera
än tjänarne, där hennes vecka är en tung
arbetsvecka, ty på henne hvilar ej blott ut-
förandet af en hel del arbete, utan äfven om-
tanken om det hela, som inom familjer med
små tillgångar sannerligen ej är den lättaste
bördan. Att nu vilja pålägga henne ännu
mer arbete på söndagen än på de öfriga da-
garna, vore rent af omänskligt. Här ett ex-
empel, taget ur verkligheten. Familjen består
af man, hustru, fyra små barn, en inackorde-
rad herre och tvänne tjänarinnor. Mannen,
prest på landet, har tjänstgöring hela förmid-
dagen och ofta äfven eftermiddagen, så nå-
gon hjälp från hans sida kan ej påräknas.
Hustrun, svag till hälsan, arbetar under vec-
kans dagar från morgon till kväll med att
sköta hushållet, sy åt barnen m. m. och hålles
ofta vaken om nätterna af barnens kink och
krämpor. Kan någon behöfva en stunds sab-
batsro i kyrkan eller hemmet, så är det vis-
serligen hon. Hur skulle hon hinna och orka
med att hvar sjunde dag utföra allt arbete
ensam, städa, koka mat, se efter barnen, gifva
grisar och höns m, m.? Det är helt enkelt
omöjligt.
Ej heller skulle det vara nyttigt för en
tjänarinna att alltid hafva hela söndagen
ledig. Den skulle då nog i de flesta fall af
många användas till nöjen, som långt ifrån
att skänka hvila, tvärtom skulle göra dem mer
eller mindre odugliga åtminstone till månda-
gens arbete.
En medelväg synes härvidlag, som i så
många andra fall, vara den för alla parter
mest tillfredsställande. För att tjänarne skola
få tillfälle att blifva delaktiga af hvilodagens
välsignelser, utan att allt arbete därför läg-
ges på familjemedlemmarna, torde vara till-
räckligt att följa några enkla regler, som i de
flesta hem utan nämnvärd olägenhet böra kun-
na genomföras.
För det första bör så mycket arbete som
möjligt undangöras på lördagen, och om hus-
modern ställer någorlunda klokt, bör det ej
ändå bli så mycket, att tjänarne lida af trött-
het dagen därpå. All städning bör göras på
lördagen, så att blott den oundgängligaste i sof-
rummen förekommer på söndagsmorgonen. En
stor del af matlagningen kan äfven undangö-
ras, och kan man mer än väl äta steken upp-
värmd, hellre än att köksan skulle nödgas
tillbringa söndagsförmiddagen vid spiseln i
stället för i kyrkan.
Vidare bör man aldrig besöka sina bekanta
på söndagen och ej heller mottaga dem i sitt
hem annat än i undantagsfall. Och, hvad
som är ändå viktigare, ej ställa till eller be-
söka bjudningar på lördagskvällen. Ty en
verklig sabbatshvila är en absolut omöjlighet
efter en natt tillbragt i sus och dus. I det
hem, där festen gått af stapeln, äro både tjä-
nare och herrskap uttröttade och använda helst
Hvar och en, som före den 20 december från undertecknade rekvi-
reraren Flossaapparat, erhaller gratis ett på tyguppritadt, färglagdt
à mnnsttfir fiO kva.dra.tr*mtr st.nrt. noccondc tm __... ... Liedberff & Bäckras maskinaffär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
