Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 23 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 375
Bu harndomssol, hvi har du flytt
Och lyser ej med frid på nytt?
Hvi dröjer ej ett eko kvar
Äf konstlös sång från flydda da’r?
Och löser upp i harmoni
En instängd plågas smärteskri?
Och vaggar själen ån till ro
Med tal om kärlek, hopp och tro?
Amalia Fahlstedt.
”Sociéténs” martyrer.
S
on hör egentligen ej till sociétén» — des-
sa ord sägas vanligen med en oförlikne-
lig aplomb af de lyckliga, som hafva en obe-
stridd rätt att höra dit. Att få räknas till socié-
tén, hvem skulle ej sträfva efter ett sådant
afundsvärdt företräde? För den sakens skull
kan man gärna vidkännas åtskilliga uppoff-
ringar; hvad betyda då sådana små lidan-
den, som korsett och spetsiga skodon föror-
saka. För sådana bagateller afstår man ej
från detta härliga lefnadsmål, lika litet som
man kan tänka sig, att någon, som har lyckan
att höra till sociétén, där skulle komma tram-
pande i reformklumpfötter eller svänga om i
dansen osnörd och jfmntjock som envälstop-
pad korf. Ingenting är ju så farligt som
att där afvika från bruket och ett brott mot
kung Comme il faut’s lagar kunde för alltid
göra en omöjlig. Det är därför ej värdt
att komma med några reformförslag i mode-
och toalettfrågor, och, frånser man den lilla
bagatellen, att snörlifvet i grund förstör ett
kommande släkte, så är ju litet inklämda lun-
gor och några liktornar ingenting att tala om.
Det är ej heller meningen att här beröra toa-
lettfrågan, det finnes martyrskap nog dess-
förutom inom sociétén, tyvärr af allvarsam-
mare slag.
Ofta har det talats om de otroligt små till-
gångar, hvarmed ensamma fruntimmer få slå
sig ut, ett konststycke som blott kan utföras
därigenom, att dessa olyckliga småningom
vant sig att lefva på half kost, till dess det
blifvit deras verkliga natur och de formligen
ej mera förmå äta ett ordentligt mål. Följ-
den af detta våld mot naturen visar sig dock
tyvärr nog i den snart sagdt fläktlika appari-
tionen, det försagda uppträdandet och den
oafbrutna kampen med sjukdom och bräck-
lighet.
Men huru mången kötträtt, huru mången
kraftig soppa har ej fått uppoffras för att
anskaffa hatten, som med sin enda torfti-
ga plym dock kostar betydligt mera och va-
rar dubbelt kortare tid än en god varm duk?
Hvad har ej fått försakas för att kunna mo-
dernisera den stackars gamla sidenklädningen,
utan hvilken man ej kan visa sig hos sina
vänner, där man, i händelse af andra besök,
kunde bringa dem i förlägenhet för ens
tarfliga uppträdande — i toalettväg; hjärte-
godhet och intelligens är det ej så noga med.
Den stackars ensamma är kanske ännu
rask nog för att själf kunna ombesörja sin
uppassning och därigenom inbespara en hjälp-
madam, men alla dessa sysslor måste göras i
smyg som en skam. Gud bevars om vänner-
na ur sociétén såge henne med en börda ved
på armen eller slaskämbaret i handen. De
bäste skulle kanske med ett medlidsamt snörp
på munnen uttrycka sin förvåning öfver en
sådan raskhet, högst få, kanske ingen, skulle
fatta det som en enkel, naturlig sak, gifvande
hvarje ärligt arbete lika värde. —
Och det är ej blott de ensamma fruntim-
ren, hvilka med bitter försakelse betala nö-
jet af att höra till sociétén. Man må tacka
Gud för sill och potatis i hvardagslag, men
hellre svälta en hel vecka än att ej hafva
det af bruket fastställda antalet assietter på
smörgåsbordet, när den knappt aflönade äm-
betsmannen har nöjet emottaga besök af sin
litet högre upp på pinnen sittande kollega. Den
unge nyss etablerade handlanden kan ej äfven-
tyra sin kredit med en mindre elegant våning
än grosshandlaren midt emot. Fruntimren
måste i sina toaletter uppbära husets anseen-
de, lilla tolfåringen kan ej likt en landtlolla
gå utan handskar, och fru mammas hatt får
ej tyda på, att den burits året förut. När
man umgås med folk, måste man gå klädd
som folk. Men pappa blir skallig och böjd,
och mamma darrar nervöst vid hvarje ring-
ning på tamburklockan. —
Den unga flickans toalett är ej tillräckligt
elegant och hennes skönhet ej nog strålande
att täcka denna svåra brist, hvad hjälper då
att hon är hurtig och vänlig och en trogen
hjälp åt mor i hemmet. Sociétén fäller sin
dom: »icke chic», och den unga flickan får
sitta obemärkt i en vrå, under det de andra
gladt svänga om i dansen. Hvarför skola
fattiga flickors fötter spritta af danslust, inte
kan man begära att någon för en så en-
kel toalett skall utsätta sig för kamraternas
speglosor? Att det unga sinnet förbittras och
stelnar i hat till lyckligare lottade, tänker ej
ens den världserfarna värdinnan på.
Hon har ju nog att sörja för, då hon skall
se till, att serveringen är comme il faut.
Hon förstår nog, att det ej passar att åt de
unga kavaljersämnena bjuda lemonad och små-
barnsslisk, starkare skall det vara. Hvad
sen om det första vinglaset på barnbalen var
upprinnelsen till den flod, hvari sedan ung-
dom, begåfning och föräldrars framtidshopp
drunknade. Arme gubbar i »—ton» åren, mot
er har dock sociétén svårast försyndat sig!
Ej ens små barn äro skyddade för socié-
téns martyrskap. Man måste hafva en salong
eller åtminstone ett mottagningsrum, som är
rymligt, ljust och gladt, och då man ej har
råd till stor våning, så får man lof att litet
tränga ihop sig i de öfriga rummen. I den
trånga barnkammaren blekna snart de rosiga
kinderna och den runda hakan blir smal och
spetsig. Modern har, tack vare snörlifvet, redan
före födseln sörjt för, att den lilles figur är
klen och spinkig, och så hafva vi typer för de
där eleganta, fina barnen, där första anblicken
redan tyder på »race och genom generationer
nedärfd intellektuell begåfning»; den där in-
tellektuella begåfningen, som på spinnsidan
oftast funnit sitt uttryck i poudre de riz, pole-
rade naglar och kotiljongsrosetter och på
svärdssidan i jakt och politiskt kannstöperi.
Denna finfina race förstöres ej i glädtig lek,
i ur och skur, med kälkar och bollar; pap-
pas kassa är klen, och de fina kläderna få ej
fläckas, så att man blir omöjlig i sociétén.
Stackars små martyrer!
En glädjelös barndom och en missriktad
uppfostran är hvad sociétén bjuder dessa sina
stackars styfbarn; ty hvad annat än sociétén
och dess fordringar är det, som förmår fadern
till en för bokliga kunskaper illa begåfvad
son att tvinga denne in på skolbänken år
efter år, för att slutligen med hjälp af rela-
tioner och »bockningar» få komma in på en
af ämbetsverkens små platser, där han ej ens
kan göra skäl för den knappa kakan, och
där han i sin tur får fortsätta den gamla
kretsgången med yttre pomp och ståt och
svält och umbäranden i hemmet. Att sonen
kanske haft både lust och fallenhet för ett
handtverk, som kunnat föda sin man, hade
ju varit högst litet comme il faut att fästa af-
seende vid.
Hvad annat än sociéténs lifsuppfattning är
det som gör att i en hel del ämbetsmanna-
familjer, hvilkas alla tillgångar falla bort, så
snart familjefadern dör, döttrarna växa upp
i hemmet utan bestämdt mål och erhålla en
skolbildning, som lär dem litet af allt och
ingenting ordentligt, och där det enda fram-
tidshoppet är ett i obestämdt fjärran hägran-
de giftermål. En och annan dam ur socié-
tén emanciperar sig väl nu, då det är mo-
dernt, och slår sig på studier, men de som ej
hafva fallenhet för boklig verksamhet, stann a
i hemmet. Och då familjeförsörjaren ryckes
bort och hemmet skingras, återstår blott att
med det lilla kapital, som erhålles för boets
ståtliga inredning, blifva — svältkonstnär.
Det är i sanning ej litet sorg och elände
sociéténs lysande skal innesluter, men vi haf-
va dock en tröst: det växer upp ett ungt,
dådkraftigt släkte, Bom skall bryta sig fram
och bilda en ny société, som man hoppas,
med enklare skal, men med frisk och oför-
därfvad kärna. Väl kan det hända, att den
i ungdomligt öfvermod vill trampa ned myc-
ket, som dock är godt i den gamla kärnan, men
då må vi gamla se till att ropa ett varnan-
de: »se upp» och med kärleksfull fördrag-
samhet söka inympa den goda gamla grodden
i den unga kärnan.
Maria Nyström.
En solglimt.
Af Elisabeth Kuylenstierna.
et var brådtom på den stora syateliern, ma-
skinerna gingo oafbrutet och tunga pressjärn
slogo sitt enformiga »dunk» mot strykbrädet.
I profningsrummet satt en ensam ung kvinna
och tråcklade ifrigt, men ändå med en lång ar-
betsvanas hela säkerhet. Elna Björk var nu 28
år, och när hon börjat sy, var hon endast 15.
Från det angränsande rummet hördes skratt och
prat af unga tunna röster som ett accompagne-
mang till maskinernas slammer.
Elna hörde likgiltigt på och tänkte sina egna
tankar eller rättare drömde med en fantasinaturs
glödande intensitet.
Hennes lif hade också ägt några soliga som-
mardagar, och minnet af dem blef hennes sällskap
under de långa arbetstimmarne och de tysta aft-
narna i det lilla gårdsrum, som hon kallade »sitt
hem».
Det låg ofta bitterhet och afund i hennes röst,
när hon talade om dem, som ej stodo ensamma
i världen, som hade någon att hålla af, och som
själfva voro föremål för tillgifvenhet.
Så där ja, nu kunde då majorskan få komma,
när hon ville. Sidenlifvet var ihoptråckladt och
kjolen afsatt efter måttet.
»Godmiddag, snälla fröken,» ljöd verkligen i det-
samma majorskans glada, ungdomliga röst från
dörren.
»Har fröken färdigt åt mig?»
»Ja då,» — Elna hade rest sig upp med en
artig hälsning för den aktade kunden.
»Så, tack, det var bra, då kommer jag in om
en liten stund igen. Jag måste Sörst göra en vi-
sit, men jag ville be fröken vara så god och taga
hand om min lilla Mary under tiden.»
»Kom in, Mary,» ropade hon utåt. »Här har
du en så snäll fröken, som nog leker litet med
dig, tills mamma kommer tillbaka.»
En ljuslockig femåring med stora tänkande bar-
naögon hoppade lekfullt in i rummet.
F. W. Tornberg
Urfabrikör
Stockholm, Gustaf Adolfs torg
rekommenderar till Julen sitt stora och förstklassiga lager af alla sorters FICK-UR i guld-, sil/eer- och
metall-boetter för damer och herrar. Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker. Väggur
o. Bordsur, Nattvaktkontrollur o. Väckarur m. m., passande såsom gåfvor vid alla tillfällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
