Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 23 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 IDUN 1894
Halft nyfiket, halft skyggt iakttog hon Elnas
bemödanden att draga henne till sig.
»Ja, var nu en lydig flicka, Mary,» sade major-
skan redan i dörren, »jag skall nog snart vara
tillbaka, adjö petite, adjö fröken.» Den lifliga,
koketta unga frun försvann hastigt.
Elna satte Mary på en stol vid fönstret, så att
hon skulle kunna se ned på gården, där fanns
väl alltid något, som kunde sysselsätta barnfan-
tasien, om inte annat två trasiga pojkar, som
lekte kurra gömma bakom några packlårar.
Det låga arbetsrummet fylldes af en fin, beru-
sande violdoft, som utströmmade från den lilla
flickans dyrbara dräkt. Elna inandades den med
ett sjukligt nervsystems hela mottaglighet, och det
arbete hon på måfå tagit låg orördt i hennes
knä, under det tankarna formade sig i en trång
cirkel omkring kvinnans vackraste, skäraste dröm-
mar: modersinstinktens vaknande längtan.
Hon tyckte, att hon måste gripa lyckan och åt-
minstone gifva sina stackars kufvade känslor luft
i en smekning.
Det hade funnits en tid, då den fattiga söm-
merskan hoppats något af lifvet, då hon svärmat
och älskat med ett ungt hjärtas hela obrutna kraft.
— Hon bief en af de många, som snart nog få
erfara tyngden af svikna löften och gäckade illu-
sioner. Ungdomsglöden slocknade, men det bästa
och renaste inom henne kunde icke falna: be-
hofvet att hafva någon att vårda och älska. Detta
främmande barn behöfde henne åtminstone för
ögonblicket.
»Mary har tråkigt,» ljöd det klagande från den
lilla.
Elna gick fram till henne och lade varligt sin
magra arm kring den lilla mjuka barnakroppen,
som med en tillitsfull trygghet slöt sig tätt intill
henne.
»Lek med mig, du!»
»Ja, men hvad skall vi leka då; vill Mary lära
mig?»
Elna drog undan en lång ljus lock, som fallit
ned i pannan under Marys hvita pälsmössa.
»Kan du ingenting. Mamma kan så många le-
kar och pappa och moster Elisa och nästan alla
mina tanter, bara faster Beata kan inte ett dugg.»
Elna lyssnade så uppmärksamt till barnets jol-
ler, som hade hon fått ett viktigt förtroende, och
hon tyckte, att det var mycket synd om stackars
faster Beata, som inte kunde några lekar.
Hon hörde kanske till de ensamma kvinnornas
led, lifvets frostskadade, färglösa blommor.
»Jag har inte lekt på mycket, mycket länge,
lilla Mary,» sade hon nästan ödmjukt, »men du
vill nog lära mig.»
»Nej, vi kan prata då, det tycker Mary är lika
roligt.» Det friska, glada barnansiktet blef plöts-
ligt allvarligt, och med en suck gled hon hastigt
och värdigt ned ifrån stolen.
»Skall Mary tala om en saga för dig? Du ser
ledsen ut.»
»Ja, gör det, men vill inte lilla Mary sitta i mitt
knä då?»
»Jo,» medgafs nådigt.
Elna lyfte upp henne med skälfvande ifver, lik-
som rädd att förlora en enda af de dyrbara mi-
nuterna.
Hon lyssnade till den späda barnarösten som
till fågelkvitter.
Orden gingo väl till största delen förlorade, upp-
tagen som hon var af tankar.
Men det var dock lycka att veta, att det var
för henne, endast för henne barnet berättade.
Visserligen var hon blott ett surrogat, men det
ville hon icke nu grumla fröjden med. Ensam-
hetens bittra paraleller skulle hon nog åter få tid
att draga, de mörka paralellerna emellan de många
rika, men tanklösa och njutningslystna unga möd-
rarna och henne, som måste taga till låns af deras
öfverflöd.
»Och så kom gudmodern och rörde med sitt
trollspö vid Askungens fula klädning, så att den
blef strax rysligt vacker, så vacker, så vacker som
Marys egen balklädning, sa’ pappa,? berättade den
lilla.
Ett vemodigt leende gled öfver Elnas drag. Det
var en underlig slump att hon just skulle få höra
den sagan, så rik på! minnen från hennes egen
barndom.
»Och så blef dom lyckliga, för hon fick prinsen,»
afslutade Mary med en vältalig nick.
Åter log Elua; ett sorgset, frånvarande leende.
Ja, så gick det till i sagan, i lifvet möter man
nog ofta askungen, men sällan eller aldrig gud
modern med det mäktiga trollspöet eller lyckans
stolte prins.
»Tycker du om sagor?» Mary såg uppmärksamt
på Elna.
»Ja mycket.»
J ulv elerare
K. ANDERSON
1 Jakobstorg 1
»Du ser inte glad ut ändå. Är du inte snäll?
Mamma säjer, att bara man är snäll, är man glad
också.»
»Då skall jag försöka vara glad,» sade Elna upp-
rörd. Lilla Marys fråga dallrade öfver rostade
strängar i hennes inre och väckte hågkomster
af en tid, då hon varit glad, bara därför att solen
lyste och himmelen var blå.
Från den tiden erinrade hon sig också plötsligt
en gammal lek, och snart var den i full gång.
Marys klingande skratt belönade alla de små
uppfinningar hon gjorde, och Elna blef outtröttlig
att hitta på nya infall.
De märkte ingendera, att majorskan stod i dör-
ren,oförrän hon ropade på Mary.
»Åh, Mary har så roligt, Mary vill inte gå,»
sade den lilla flickan bedjande.
»Jo, Mary, moster Elisa väntar på dig. Mamma
vill inte, att du är härinne, när jag profvar. Säg
nu snällt adjö och tacka fröken, som haft så myc-
ket besvär med dig!»
»Mary vill inte gå,» upprepade barnet.
»Då får du aldrig gå ut med mamma mer. Var
nu en snäll flicka bara!»
Häftigt, med tårglänsande ögon slog Mary ar-
marna om Elnas hals och klängde sig ett ögon-
blick fast vid henne.
»Tack för du lekte så roligt,» sade hon sme-
kande och räckte ut sina röda läppar till en kyss.
Därpå sprang hon fram till modern, som med en
onödig brådska ledde ut henne. — Kyssa en söm-
merska, usch! — Elna ordnade nålar, måttband
och sax till profningen, men öfver de tärda, bleka
kinderna låg ett lätt färgskimmer, och hon log, så
som man 1er mot den minsta lilla glimt af sol,
när dagarna trycka höstligt mulna och tunga.
Ur drottning Sofias lif på
Ulriksdal.
Bref till Idun.
Ulriksdal i nov. 1894.
Som ofta förr om höstarna vistas för när-
varande h. m:t drottningen ute på det täcka,
tysta, henne så kära Ulriksdal i hufvudsta-
dens närhet; här njuter hon den stilla frid,
hon så högt älskar. Lugna, tysta förflyta
dagarna, och dock skulle det vara svårt
beskrifva all den lindring, all den hjälp, som
från detta stilla hof sprides till de nödställda.
Helt visst skola några enkla drag från drott-
ningens lif på Ulriksdal, nu och under tidi-
gare dagar, intressera Iduns läsarinnor, helst
som de äro tecknade af en person, som på
närmaste håll kunnat iakttaga desamma.
Det är nu sju år sedan drottningen efter
sin svåra, ännu ej öfverståndna sjukdom vän-
tades hit; det var tidigt på våren en härlig
dag.
En vemodig tystnad hvilade öfver allt, me-
dan man bidade den lidande drottningen.
Hon skulle komma sjöledes; de få, som hade
sig detta bekant, hade begifvit sig ned till
stranden.
Ändtligen syntes röken af en ångare, som
i släptåg drog en s. k. barkass, för tillfället
iordningsställd för att öfverföra den sjuka.
På- barkassens däck var anordnad en liten
salong, och här på en liggsoffa hvilade drott-
ning Sofia. Sakta, nästan ljudlöst närmade
sig ångbåten, sakta lade barkassen till vid
slottsbryggan. Ögonblicket var gripande.
På bryggan stodo, med blottade hufvuden,
slottets ståthållare och några få, tillhörande
hofvet. Några lakejer skyndade nu hastigt
till; hattarne kastade de handlöst på gräs-
planen, varsamt bars drottningen i land, var-
samt, nästan högtidligt in i de väntande ge-
maken. Dörrarna slötos, och en djup suck
till den högste uppsteg ur flere hjärtan.
Man gjorde sig ofrivilligt den frågan: Skola
dessa portar åter öppnas för lif eller död ?
Man fruktade det senare.
Men annorlunda var bestämdt i den högstes
råd. Den hand, som nu syntes så svag,
skulle åter hämta krafter, mycket lidande
skulle den ännu lindra, många tårar ännu
aftorka.
••i: *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
