Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 30 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
383
I DU N
Kust Roests sångmö är ej blott förfinad, hon
är också nobel, och det på ett helt och hållet
osökt och från all tillgjordhet fritt sätt. I
böcker gör man ofta bekantskap med fina na-
turer, men yi få medge, att det är ganska säl-
lan, de visa prof på sin nobless genom sitt
sätt att tänka och känna — ofta nog får lä-
saren nöja sig med att tro på författarens för-
säkran, att personen i fråga är oerhördt fin
och nobel och förnäm. Någon dylik försäk-
ran behöfver Rust Roest aldrig inflicka i sina
skildringar, hennes representanter för nobles-
sen — hjärtats nobless, ej bördens eller rike-
domens — äro inga förstadsaktörer, elegant
klädda så länge som komedien varar, de peka
ej på sin egen andliga förnämhet och skryta
ej med den, de visa sig sådana de äro och
kunna ej vara annorlunda.
Rust Roest är i högre grad än någon an-
nan af våra författarinnor europé. I hennes
svenska bilder stå snart sagdt alltid fönstren
(ill kontinenten öppna och vindar från vidare
rymder än de små förhållandenas trånga syn-
krets spela dit in. Hon har rest mycket, har
tillbragt ett år i södra Frankrike och i Schweiz,
en vinter i Italien och gjort många sommar-
färder till England, Holland och Belgien m.
fl. länder. Nästan alltid hägrar bakom skil-
dringen aflägsna länder, större förhållanden,
som medgifva större möjligheter till intellek-
tuell utveckling, mera arbetshåg och arbets-
glädje, mera lif och omväxling, mera origina-
litet hos människorna och äfven hos de olika
platserna.
Det var ungefär samtidigt, Rust Roest och
■Selma Lagerlöf uppträdde i vår literatur, där
de kommo att representera de mest motsatta
riktningar. Den ena är en inåtvänd natur med
hufvudet fullt af sagoskepnader och sagomotiv
med den djärfvaste fantasiflykt under det mest
stillsamma väsen. Un dam, hvilkens dagar
till större delen fyllas af praktisk verksamhet
och som endast på mellanstunder har tid att
dikta. Den andra är öbunden, lefvandc ute-
slutande för sitt författarskap, en liflig natur
och en vaken iakttagare, kappsäcken aldrig
långt borta och packningen lätt undangjord.
Det är inte fråga om, att ej fröken Lagerlöf är
skalden af de tvä. Men det finns många bo-
ningar i diktningens rike, och den ena för-
mågan går där ej i vägen för den andra. Det,
som det slutligen och sist kommer an på, det
är att en livar tager vara på sin egen indivi-
dualitet. Det har Rust Roest gjort, och det
kommer hon nog fortfarande att göra.
Georg Nordensuan.
Dagrar och skuggor.
— Motiv från Skåne. —
JÏdF mörka skyar
på solklar himmel
hvarandra jaga
i rastlöst vimmel,
hur dagrar växla,
hur skuggor ila!
För öga, sinne
Här bölja åkrar
så rika, sköna
emellan ångar
lifskraftigt gröna;
och insjön glimmar
i solskensglitter
bland bokedungar
med fågelkvitter.
En knapp minut — och
all färgprakt gången.
Försvunna solen
och fågelsången.
Blott hesa röster
i trädens toppar,
och skuren faller
med tunga droppar.
* *
Så växlar lifvet
alltjämt med döden.
Så skifta mänskors
fördolda öden.
Så genom sinnet
med stunden drager
än dyster skymning,
än solskensdager.
Gustaf Smith.
Ur lifvets tragedi.
Ett förslag till praktisk välgörenhet.
B
e filantropiska idéernas utbredande och
förverkligande är vår tids stolthet. Al-
drig förr har ens i jämförlig grad gjorts så
mycket för nödens lindrande, för de svages,
sjukes och fattiges bispringande. Det före-
faller mig emellertid, som om den filantropi-
ska verksamheten — jag talar nu särskildt om
vårt land — varit delvis missriktad eller i
alla händelser för mycket förbisett ett om-
område, där hjälp i hög grad är af nöden,
om den också icke påkallats i så skriande
ton som från andra håll, där lidandet kanske
varit mindre. Medan ofantliga summor off-
ras för omhändertagandet af barn, som af
onaturliga föräldrar samvetslöst lämnas åt sitt
öde, medan basarer hållas och storartade do-
nationer skänkas för att gifva hem och den
omsorgsfnllaste vård åt idioter och missbil-
dade stackare, som äro oförmögna att ens
uppfatta de välgärningar man gör dem, medan
palats uppbyggas på kommunernas och statens
bekostnad åt döfstumma, blinda, sinnessjuka
och för arbete odugliga pauvres honteux, me-
dan slutligen ofantligt mycket göres för att
lindra nöden i hem, där lättjan i förening
med lasten drifvit välståndet på dörren, har
man ingen tanke på de många, många, som
sträfsamt och ihärdigt arbetat på sin utkomst,
till dess de dukat under för arbetets börda
och äro färdiga att stupa. Det är visst icke
min mening att här på något sätt vilja för-
ringa det vackra arbetet i mänsklighetens
tjänst, som uträttats genom alla ofvan nämnda
välgörenhetsanstalter. Jag vill endast fram-
hålla, att det icke är rättvist att lämna de
nyttiga, flitiga och ordningsälskande bjälpbe-
höfvande åt sitt öde, därför att de i det
allra längsta söka hjälpa sig själfva eller
undergifvet lida i tysthet, och icke heller klokt
att neka dem en liten hjälp, som kanske kan
föra dem igenom kampen, men hvars uteblif-
vande störtar dem utför branten, och sedan,
då deras moraliska och fysiska kraft är bruten,
få helt och hållet taga dem om händer som
dårhus- eller fattighjon.
Nu invänder någon, att detta fält för väl-
görenheten är allt för vidsträckt, att det öf-
verstiger samhällets och den enskilda männi-
skovännens krafter att verksamt ingripa här-
vidlag. Jag vill härpå endast svara, att om
man icke kan göra allt, så kan man dock
göra mycket, eller i alla händelser något. Må
det tillåtas mig att här framställa ett prak-
tiskt förslag, genom hvars förverkligande icke
så litet skulle vinnas. Det afser hjälpbehöf-
vande kvinnor, och Idun, som alltid så varmt
tagit sig an deras sak, skall — hoppas jag —
ej neka mig utrymme därför.
I denna tid af rastlös verksamhet och ohej-
dad konkurrens tvingas många kvinnor att
söka sin utkomst genom att åtaga sig arbete,
som öfverstiger deras krafter. De öfveran-
strängas, och förr eller senare kommer den
dag, då de måste uppgifva gärdet: lämna
det arbetsfält, de hittills haft, och se sig om
efter ett annat mindre enerverande eller åt-
minstone för någon tid söka hvila. I många
fall kan en tids absolut hvila återgifva den
öfveransträngda krafter att återgå till sitt
kall. Men det är just denna välbehöfliga
hvila, hon ej har råd att unna sig. Hon
måste till hvarje pris behålla sin plats; hon
har ej kunnat samla någon sparpenning, och
har hon en sådan, är den kanske i form af
en för tillfället ofruktbar lifFörsäkring eller
dylikt, eller vill hon icke anlita den förr än
i allra yttersta nödfall. Jag vet fall, då
grymt öfveransträngda kvinnor sålunda fort-
satt med sitt arbete, »gått på i ullstrumpor-
na», som det heter, tills de en dag för alltid
lagts på sjuksängen eller sändts till någon
vårdanstalt för sinnessjuka. Nu är det vis-
serligen sant, att en stor del af våra med
s. k. intellektuelt arbete sysslande kvinnor
åtnjuter semester, såsom lärarinnor, vid post-
verket och andra statens verk anställda, en
del kontorister etc., men det återstår i alla
fall tillräckligt många, som sakna sådan, och
dessutom kan det äfven hända dem, som äga
semester, att de genom tillfälligt hårdt arbete
bli svårt öfveransträgda.
Jag vill endast anföra några exempel. Här
är en ung dam af god familj; faderlös vid
19 års ålder och med flere små oförsöjda
syskon, söker hon med all makt bidraga till
familjens uppehälle. Hon lyckas slutligen
komma in vid telefonverket, och för att få
en större förtjänst, åtager hon sig nattarbete.
Efter fyra års träget arbete äro hennes ner-
ver illa medtagna. Läkaren säger henne, att
hon måste söka hvila. Till en början lyssnar
hon ej till hans ord, men slutligen inser hon,
att det icke går längre på detta vis. Sömnen
är förbi. Lyckas hon somna, komma de för-
skräckligaste drömmar, och hon vaknar mer
uttröttad än hon lagt sig. Slutligen blir hon
fri från nattarbete, men äfven det vanliga
arbetet öfverstiger nu hennes krafter. Kunde
hon blott få några månaders absolut hvila,
ej minsta hvila.
ï1» W. Tombera: rekommenderar till julen sitt stora och förstklassiga lager af alla sorters FICK-UR i guld-, sil/eer och
UrfahrlbS. metoM-boetter för damer och herrar. Guldkedjor. Pläterade kedior o Berlnnker. vsnn...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
