Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 30 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 I D U N 1894
skulle hou börja på ny räkning, och kanske
skulle hon då gå i land med det. Men denna
hvila har hon icke råd till. Familjen kan
icke undvara hennes arbete. Modern säger,
att det nog inte är så farligt — det är nu en
egendomlighet hos många människor, att de
aldrig kunna lära sig förstå hvad öfveran-
strängning och nervositet vilja säga. Den stac-
kars telefonisten gör ett nytt försök att hålla
ut. Följden? Jo, efter ett half år förklarar
läkaren, att hon lider af utbildad nevrasteni,
en sjukdom som för många år urståndsätter
henne att sköta den enklaste plats. Familjen
är för närvarande sänkt i det djupaste armod
och för sin existens helt och hållet beroende
af välgörande människor.
Ett annat exempel. Ett trettio års frun-
timmer, som arbetat i tolf år på kontor mot
ganska liten lön, som icke tillåtit henne att
göra några besparingar, ådrager sig genom
det trägna skrifarbetet och kanske genom
oförstånd skrifvarsjuka. Läkaren ordinerar
fyra månaders fullkomlig hvila från skrifar-
betet och massagebehandling. Men hvar få
penningar till detta? Hennes principal är
en hård och egoistisk man, som icke finner
med sin fördel förenligt att »underhålla odug-
lingar». Hon får på nåd behålla platsen,
om hon skaffar en vikarie under sin hvilotid.
I annat fall: adjö! För sig själf muttrar
han något om, att fruntimmer borde sätta in
på banken i stället för att köpa handskar
och spetsslöjor. Nåväl, hon måste lämna sin
plats och söka sin utkomst bäst hon kan.
Hennes belägenhet är for närvarande så sorg-
lig, den möjligen kan vara.
Jag skulle kunna framdraga många sådana
exempel, men må dessa vara nog. Detta är
lifvets verkliga tragedi -— en oupphörligt upp-
repad tragedi, som få röras af, men i själfva
verket mer sorglig, mer hjärtslitande än någon
af de kärlekstragedier, som på teatern och i
lifvet framkalla våra tårar. Här är ett stort,
föga bearbetadt fält för välgörenheten, och
ju förr vi taga i tu med det, dess bättre.
Mitt förslag är följande. Ett hem inrättas,
helst på någon vackert och hälsosamt belägen
landtegendom invid järnvägsstation och läkare,
och i detta hem mottagas under högst sex
månader sådana hildade kvinnor, som inne-
hafva stadigvarande plats, men genom detta
sitt arbete ådragit sig icke obotlig sjukdom. I
hemmet bör finnas allt en patient kan be-
höfva: god mat, tillfälle till massage, bad
etc., och det bör ställas under den bästa
ledning.
Jag tror, att ett sådant hem skulle vara
till utomordentlig nytta och fylla ett mycket
kännbart tomrum i vår praktiska välgörenhet.
Hj. Casse/.
Romanbilagan för veckan
har i den nu rådande oerhörda julbrådskan å trycke-
riet ej i rätt tid hunnit bli i ordning, men komma i
stället två romanark att följa med nästa veckas num-
mer.
\
Ju större Guds- och mänskokärlek, dess
mindre egenkärlek; ju snabbare en planet
kretsar kring solen, dess långsammare vrider
den sig omkring sig själf.
Jean Paul.
af
Iduns stora romanpristäfling.
Som våra läsare helt visst erinra sig,
utfäste denna tidnings redaktion för ett
år tillbaka ett efter svenska förhållanden
ganska betydande pris för en original-
roman till Iduns romanbibliotek och in-
bjöd författare till täflan om detsamma.
Redaktionens förhoppningar att genom
denna åtgärd till sina talrika läsares för-
mån lyckas göra något verkligt värde-
fullt litterärt förvärf ha ej heller kom-
mit på skam.
Täflingstiden utgick, som bekant, den
1 sistl. sept., och hade då tio täflingsskrif-
ter ingått. Sedan denna tid ha prisnämn-
dens ledamöter varit flitigt sysselsatta
med desammas genomläsande och gransk-
ning. Efter denna gransknings fullbor-
dan samlades nämnden den 23 demies å
Iduns redaktion till slutligt afgörande,
och närvoro vid detta sammanträde samt-
liga de utsedda prisdomarne: professor-
skan fru Helena Nyblom, skriftställaren
herr Frans Hedberg samt litteraturkriti-
kerna herrar Hellen Lindgren och J. A.
Runström.
Efter en ganska långvarig debatt, livar-
vid de olika täflingsskrifternas förtjänster
noggrant vägdes mot hvarandra, enades
prisnämnden om att tilldela det utfästa
priset :
2,000 kronor
och
en honnörsbokupplaga på 500 ex.
åt täflingsskriften
”fru Holmfrid”
hvilken såväl till form som innehåll syn-
tes fullständigast motsvara de uppställda
krafven.
Yid namnsedelns brytande befanns
pristagarinnan, : Fru Holmfrids» författa-
rinna, vaya
(Mathilda Rönnberg, f. Stenhammar,
Munkebo, Linköping,
hvilken för öfrigt redan förut inom litte-
raturen gjort sig ett bekant och aktadt
namn.
»Fru Holmfrid» är en i klara och fri-
ska färger utförd skildring från Sveriges
medeltid, en ypperlig tidsbild, där den
om verklig sakkunskap vittnande histori-
ska dräkten dock på intet vis bortskym-
mer intrycket af personernas och hand-
lingens lefvande lif. Helt visst kommer
den ovanliga och fängslande romanen att
i hög grad intressera vår läsekrets, då
den från och med nyårets första num-
mer begynner publiceras i Iduns roman-
bibliotek.
* Ibibam m Hvar och en, som före den 20 december frän undertecknade rekvi-
f >> fcrf AA I T T reraren Flossaapparat, erhåller gratis ett på tyg uppritadt, färglagdt
VOTHi UM ■altar ■ mönster, 60 kvadratcmtr. stort, passande till kudde, pall eller matta
”Du måste”.
Fortsättning af en dialog om upp-
fostran.
(Se Idun n:r 45).
Af A. G.
S
en ogifte läraren går att uppsöka Fer-
dinands fader, under det att modern,
stödd mot en af verandans pelare och
med blicken irrande ut öfver de i fjärran för-
svinnande böljorna, tyst begrundar. Då kom-
mer en man, som förut suttit som en stum
åhörare, fram till henne.
»Hvad tänker ni på?»
»Åh, på så mycket! Först och främst på
detta, huru vår väns lära, att man måste
göra en sak, emedan det är rätt, och måste
låta bli att göra en annan sak, emedan det
är orätt, och att detta skall inskärpas allt
ifrån barndomen, jag tänker på, säger jag,
huru denna lära skall tillämpas i praktiken
och specielt i detta fall. Jag hade själf för
en stund sedan gett gossen lof att gå ned
och leka en stund vid sjöstranden, då kunde
jag väl inte gärna nu ställa mig och ropa
till honom : Ferdinand, kom upp, det är orätt
att gå och leka där nere. Icke heller kau
jag tycka, att det hade varit klokt att ställa
sig och hålla ett föredrag i hälsolära till en
fyra års pys. Då han icke blir sjuk i sam-
ma ögonblick, som hans fotter bli våta, tror
han säkert, att talet om, att han kan bli sjuk,
endast är ett tomt skrämskott.»
»Alldeles samma tanke har jag haft, och
vet ni, jag har kommit till den slutsatsen,
att både edra föräldrar, ni själf och vår vän,
läraren, gått ut från en gemensam punkt.»
»Och det är?»
»Att barn, åtminstone så länge de äro i
Ferdinands ålder, böra lyda sina föräldrar,
därför att ’mamma har sagt det’ och ’pappa
har sagt det’, och af inga andra skäl.»
»Nej, åtminstone läraren har påstått. . .»
»... att ’ni icke bör vädja till gosseDs kär-
lek till er, utan till hans vetskap, att man
alltid måste göra det rätta’. Men han kan
omöjligen mena, att vi skola börja göra för-
sök med att klargöra för det fyraåriga bar-
net, hvarför den ena handlingen är god och
den andra ond, hvarför det ena är rätt och
det -andra orätt. Det orätta härvidlag skulle
väl bestå däri, att gossen, om han längre
springer därnere vid sjöstranden, kan bli våt
om fotterna och därigenom möjligen ådraga
sig en sjukdom och förorsaka sig själf ska-
da och andra personer besvär. Nu frågas:
År det lämpligt att för en sådan ögon-
blickets varelse som ett fyra års barn
framföra sådana fjärran liggande skäl för
dess handlingssätt? Skulle icke barnet däri-
genom småningom drifvas till att vid hvarje
vår befallning kritiskt fråga : Hvarför är det
rätt eller orätt att göra eller underlåta detta?
Och om skälen för våra befallningar, såsom
lätt kunde hända, vore ändå svårare att få
fram än här, huru går det då med barna-
lydnaden och vördnaden för fader och mo-
der? — Nej, om barnet skulle fråga sig:
Hvarför är det orätt att stanna kvar här, då
mamma befallt mig komma upp? så borde
dess svar bli: därför att när mamma befallt
någonting, måste jag lyda, ty hon är min
mamma. Detta har jag alltid tänkt mig som
mönstret för en barnslig lydnad, och jag kan
icke förstå, att något slafviskt ligger däri.»
»Men, hur skall man då komma därhän
med barnet?»
Lietlberg & Bäckgrens maskinaffär
a A ma.va. V ’Kvrk-ng-at.a, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
