Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 30 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 385
»Ja, det är just med afseende på medlen
för detta måls vinnande, som edra åsikter
varit delade. Edra föräldrar ha vädjat till
det konsekvent tillämpade straffet för hvarje
olydnad, ni dels till barnets kärlek och dels
äfven till straff, vår vän läraren åter till nå-
gonting abstrakt, en lag, som står öfver både
föräldrar och barn. Jag kan icke hjälpa, att
detta sista kom mig att tänka på, huru för-
äldrar bruka skrämma sina barn för busen
eller sotaren. — Nu är det visserligen så,
att vi äro ofullkomliga uppfostrare, och att
vårt verk också alltid måste bli ofullkomligt,
men jag tror dock, att vi skulle komma myc-
ket längre, om vi i tid började med allvar
och konsekvens att göra oss åtlydda. Upp-
fostran till lydnad bör börja, redan då barnet
är årsgammalt, ja, måhända äfven förr, i alla
händelser från den första stund barnet börjar
visa tecken till egen vilja och företaga plan-
lagda rörelser för att fora sin vilja igenom.
Om det späda barnet vill komma bort till
ett föremål och möter en tung möbel, som
står i dess väg, så skall det med ganska
stort lugn söka komma omkring denna mö-
bel, men om er arm står hindrande i vägen,
så skall barnet snart lära, att denna arm kan
föras bort, och det skall då visa alla tecken
till otålighet, gråta och skrika. Har det då
vunnit sitt mål, skall det sedermera aldrig
spara på medlet för att skaffa sig makt öf-
ver den armen och den handen. Men nu är
det uppfostran till lydnad börjar. Kan icke
barnet få komma dit det vill, bör mammas
arm stå i vägen som en mur, som ingenting
kan rubba; om det åter kan få sin vilja ige-
nom, då Sk det återigen mammas arm, som
hjälper barnet trots alla hinder. Om denna
behandling börjar i rätt tid, tror jag icke, att
barnet skall fälla så många tårar, då det ser
sina planer korsade; det skall finna sig i det
nödvändiga. I alla händelser må man hellre
draga dess uppmärksamhet åt annat håll ge-
nom förevisande af andra saker, som intres-
sera barnet, än att gifva efter för dess gråt.
På samma sätt bör ni sedan fortsätta att visa
barnet, att då er egen och barnets vilja äro
motsatta, er vilja alltid och utan prut måste
bli den rådande. Men en sak är därvid af
vikt: man bör aldrig befalla eller förbjuda,
utan att det verkligen är till barnets bästa.
Många befalla endast för nöjet att se sig åt-
lydda. Far och mor böra för sig själfva all-
tid hafva klart skälet till befallningen. Här-
igenom kunde säkerligen mycket mera frihet
oeh glädje tillskyndas barnet, än hvad nu
sker, och detta endast till barnets nytta. —•
Barnet bör visserligen läras, att det måste
försaka egen frihet och egen bekvämlighet
för att vara sina föräldrar till tjänst, men
föräldrarne böra också akta sig att sträcka
sina fordringar allt för långt i detta afseende.»
Linneskåpets skatter.
Från en visit i Borås Konstdamast-
väfveri.
(Bref till Idun).
S
å, om ens något, slags alster af konst-
industri torde i allmänhet värderas så
högt som väfnadskonstens, och i intet hem,
som står under inflytande af husmoderns ord-
nande och prydande hand, saknas väl allde-
les dessa.
Nyare tiders förfaringssätt och redskap’haf-
va ju också möjliggjort att anskaffa prydnads-
föremål, hvilka stå långt öfver, hvad för nå-
gra tiotal år sedan erbjöds, och den nyvak-
nande böjelse för smakfulla och stiltrogna
mönster, som allt mer gör sig gällande, bi-
drager naturligtvis i hög grad härtill.
En art af konstväfnad, som emellertid i alla
tider särskildt har varit föremål för husmo
derns uppmärksamhet och omsorg, är den,
som representeras af hemmets förråd af bords-
linne. Med hvilken belåtenhet visas icke i
äldre hem ännu de präktiga linneduktyg, som
»min mor själf har spunnit och väft,» och
ofta utgöra dessa dräll- och damastdukar verk-
liga mästerprof på en svensk husflit, hvars
alster numera i de flesta fall få ersättas ge-
nom storindustriens försorg. Allt fortfarande
torde dock ett välförsedt linneskåp tillhöra de
mest eftersträfvade beståndsdelarne af en bo-
uppsättning, och vi hoppas derför få påräkna
en del af »Iduns» läsarinnors intresse, då vi
anhålla få taga deras uppmärkamhet i an-
språk för några ord om ett företag, hvilket
utan tvifvel af vänner till inhemsk konstflit
torde hälsas med glädje.
Som bekant dröjde det inom vårt land gan-
ska länge, innan man mera allmänt tillgodo-
gjorde sig århundradets största uppfinning in-
om textilområdet ■—- Jacquardmaskinen, hvil-
ken löser väfvaren från de stela och syme-
triska figurernas band — och en stor del af
linneindustrien arbetar ju fortfarande med red-
skap, hvilka sedan flere mansåldrar undergått
föga eller ingen förändring.
I början af 1850-talet uppstod i Jönkö-
ping ett jacquardväfveri för fina linnedamast-
duktyger, hvilket tack vare en kvinnas, fru
Ulla Stenbergs insikter och energi snart vann
ett allmänt och välförtjänt erkännande, såväl
för fabrikatets utmärkta kvalité som smak-
fulla mönster, så att G. Stenbergs änkas
bordsdamast bief en berömd och oaktadt sitt
ganska höga pris allmänt eftersökt vara för
sådana hem, hvilka satte värde på ett gedi-
get och konstnärligt arbete.
Utan att söka konkurrera med de stora
fabrikernas tillverkningar bedrefs denna hem-
industri ända in på 80-talet af samma familj,
tills den slutligen, efter att vid de flesta ut-
ställningar inom och utom landet ha häfdat
sitt anseende, till följd af timade dödsfall
måste nedläggas.
Ehuru en mängd beställningar och förfråg-
ningar allt fortfarande ingingo, kunde fabri-
kationen i saknad af tillräckligt intresserad
och kompetent person ej ånya upptagas, utan
hvilade ända tills för kort tid sedaD, då den-
samma, efter att hafva förflyttats till ett af
våra lifaktigaste industri-centra, Borås, genom
ledaren af statens därvarande väfskola åter
drogs fram i ljuset.
För den, som lyckats förskaffa sig tillträde
till Borås Konstdamastväfveri, är det i hög
grad intressant att se, huru det gråa oblekta
linnegarnet af flitiga arbeterskor förväfves till
de olika slagen af dukar och servietter, hvil-
ka i sitt råa tillstånd tyckas hafva föga ge-
mensamt med det silkesglänsande hvita duk-
tyg, som efter genomgångna bleknings- och
putsningsprocesser försändes till afnämarne.
Af de väfvande fordras den största färdighet
och vana att handskas med materialet, hvars
finlek ej skulle tillåta dess förarbetning annat
än för hand, äfven måste väfverskan med
spänd uppmärksamhet iakttaga mönstrets fram-
trädande för att genast afhjälpa alla felaktig-
heter, intet lätt arbete, då bland annat stora
mönster i rococo- och barockstil utföras, hvil-
ka med fina ornament och slingor fylla hela
väfnadens yta.
Att den tillverkade damasten under dessa
förhållanden är ganska dyr, torde ej förvåna
och gör det ännu mindre, då man tager i be-
traktande, att här ej afses att framställa en
billighetsvara, utan en sådan, som enligt den
gamla firmans traditioner kan gå i arf från
en generation till en annan.
Hos den utomstående befästes också genom
en om än ytlig bekantskap med Borås Konst-
damastväfveris vackra alster ovilkorligen den
uppfattning, som väl äfven af de fleste hyllas,
att medan vi svenskar helt naturligt i många
fall äro oförmögna att upptaga striden med
de stora industriländernas massproduktion, stå
hos oss vissa grenar af konstslöjd mycket
högt, och det oaktadt kan man kanske våga
påstå, att det ofta just är med afseende å
dessa vi »gå öfver ån efter vatten».
A B.
Fröken eller jungfru?
H
ärmed ännu ett par tre inlägg ur den
mängd, som ingått och ingår. Det för-
sta är betydligt exklusivt, men det har synts
oss rättvist, att äfven denna utpräglads adels-
uppfattning åtminstone fick komma till tals,
när så många ganska skarpt kritiserat. Emel-
lertid tör väl nu ordandet i saken kunna an-
ses tillräckligt, och får »diskussionen utgöra
svar på frågan,» som det heter. Vi vilja ej
längre upptaga Iduns utrymme härmed, till
förfång för långt viktigare ämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
