Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 30 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
IDUN 387
Hr Richard Hennebergs konsert sistl. lördag i Musi-
kaliska akademien hade samlat en mycket talrik,
ehuru dock märkligt nog ej fulltalig publik. Det
ovanligt präktiga programmet höll intresset vid
makt från första numret till det sista. Vid inträ-
det öfverräcktes till konsertgifvaren en ståtlig la-
gerkrans från k. hofkapellets medlemmar, hvilka
mangrant biträdde vid aftonens konsert. Program-
met inleddes med Svendsens aldrig för ofta hörda
d-dur-simfonie, hvilken erhöll ett briljant utförande.
Ett arioso ur »Johannes-Passionen» af J. S. Bach
med ackompagnement af tvänne viola d’amour
och luta tolkades förträffligt af hr Salomon Smith
samt hrr Sörensen, Bergström och Lindbom. Fru
Edling skördade lifiigt bifall för sitt utförande af
en aria ur Mozarts opera »Titus» och framropa-
des. En som emellertid också förtjänt att sär-
skildt framropas var dir. J. Kjellberg, hvilken på
ett oförlikneligt sätt skötte den obligata klarinett-
stämman. Konsertmästaren L. Zetterqvist, återgaf
synnerligen anslående och poetiskt Beethovens
vackra, ehuru något för ofta framdragna f dur-
romans, och fröken Labia framkallade stormande
applåder med ett par napolitanska visor, till hvilka
hr Henneberg satt ett karaktäristiskt ackompagne-
ment. Konsertens andra afdelning var helt ägnad
åt Wagner. Efter det af k. hofkapellet förträff-
ligt utförda förspelet till »Tristan och Isolde» före-
drog hr Salomon Smith på ett synnerligen glän-
sande och karaktäristiskt sätt Hans Sachs’ mono-
log samt Skomakarevisan ur »Mästersångarna».
Till dessa stycken liksom till öfriga sångnummer
lämnade hofkapellet ett i hög grad berömvärdt
ackompagnement. Konserten afslöts med »Gudar-
nes intåg i Valhall» ur musikdramat »Das Rhein-
gold». Denna pompösa och på klangeffekter rika
tonmålning gör sig dock ej på långt när så bra
som i den praktfulla sceniska omgifning, i hvilken
densamma bör framföras. Den väckte emellertid
äfven här lifiigt bifall. Hr Henneberg blef efter
konsertens slut såväl som flere gånger under af-
tonens lopp föremål för en hjärtlig och välförtjänt
hyllning.
Musikföreningen gaf i tisdags i Musikaliska aka-
demien sin första abonnementskonsert för säson-
gen, hvarvid Berlioz’ »Faust» uppfördes. Det
mästerliga musikdramat har åtskilliga gånger för-
ut uppförts af Musikföreningen, och vi hafva då
haft tillfälle yttra oss om detsamma. Utförandet,
som leddes af prof. Nerudas säkra taktpinne, för-
Ijänar på det hela taget synnerligt erkännande.
Körerna klingade nästan friskare än vanligt och
orkestern skötte sig förtjänstfullt. Bland solisterna
framstår naturligen främst hr Salomom Smith,
hvars utförande af Mefistofeles parti i musikaliskt
hänseende ej lämnar något öfrigt att önska, om
man ock måhända skulle kunna tänka sig en nå-
got mera håhfull tillspetsning i vissa delar. Fru
Edling sjöng Margaretas parti med känsla och
god karaktäristik. Hr Strandberg föreföll stun-
dom något matt i sin tolkning af Fausts parti.
Hans vackra, men svaga stämma drunknade här och
där i tonvågorna. Wagners lilla parti sjöngs af
hr Carlander. Flere nummer hälsades med de
lifligaste bifall af den fulltaliga publiken. Sär-
skildt hyllades hr Smith och fru Edling. Konun-
gen, kronprinsen och hertiginnan af Dalarne jäm-
te uppvaktningar öfvervoro konserten.
Hr Sven Scholander hade i måndags ä Vetenskaps-
akademien anordnat en af sina så högt gouterade
Bellmans- och musikaftnar, och att den celebre
sångaren med entusiasm hälsades af ett till sista
plats fulläatt hus, var en själfklar sak. Det om-
växlande programmet, som ej upptog mindre än
15 nummer, måste ytterligare utökas med ett par
extra nummer, och det kan sannerligen ej förun-
dra, att den tillmötesgående konsertgifvaren till
sist visade tecken till trötthet, efter att ensam i
två fulla timmar ha underhållit publiken med sin
själfulla och rikt individuella, men därför också
helt visst mycket ansträDgande konst.
Violinisten Marteau gaf i söndags en mâtiné i
Berns salonger inför ej mindre än 2,300 åhörare
— väl den talrikaste konsertpublik, som någon-
sin förekommit härstädes. Att bifallet var lif-
iigt kan man nog tänka sig. Men harmen öfver
trängseln och impressarions dåliga arrangemanger
var lika liflig.
Tvänne konserter förberedas till nästa vecka, den
ena till onsdagen af den amerikanska sångerskan
miss Emma Nevada, den andra till torsdagen af
den finska sångerskan fröken Morduch och pia-
nisten hr Ekman, då båda senare kända från en
af Marteau-konserterna på operan.
J3ierres fastrar.
Skiss för Idun af
Ina Stockenstrand.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
, une och Leontine sägo med glädje, att
l Pierre icke förde samma lefnadssätt som
andra unge män, och de inbillade sig,
att allt skulle fortgå som hittills. Till sist^bör-
jade de dock märka en förändring med’ sin
käre gosse. Han blef tankspridd och fåordig,
intresserade sig icke vidare för sitt femakts-
drama och började vara borta om kvällarne.
Fastrarna, som ingenting begrepo af dessa
symptom, frågade äDgsligt, hvar han tillbrin-
gade sina aftnar. Och då Pierre rodnande
svarade: »På teatern», skakade Leontine på
hufvudet och undrade, hvarför han narrades
för dem, på teatern följde de ju gärna med.
Anne grubblade så mycket öfver hvad som
händt gossen, att hon slutligen fick migrän.
Det hade händt Pierre hvad som brukar
hända en ung man på tjugu år — han hade
förälskat sig. Föremålet var fröken Nini
Dumont vid Gaitéteatern, som af sina kam-
rater, de smutsstänkta dufvorna från Quar-
tier Breda, kallades »det hvita helgonet».
Lilla Nini hade lofvat sin mor, innan hon
dog, att aldrig afvika från den rätta vägen ;
med sådana föresatser hade det varit bättre,
om hon gått i kloster än beträdt tiljan. Men
slumpen, som ständigt betingar sig en röst
vid afgörandet af våra öden, hade i ett an-
fall af spefullt lynne kastat denna flicka,
hvars själ var ren som en ängels, bland tea-
terlifvets alla faror. Hon var en modig liten
varelse, och fast man hånade hvad hon vör-
dade, höll hon dock fast vid sina gamla gu-
dar. Hon vände sig bort från frestelserna,
som kommo i hennes väg, och det onda hon
ej kunde undgå att se, det betraktade hon,
som man i drömmen betraktar en förbisväf-
vande häxdans. Hennes älskvärdhet afväp-
nade till sist kamraternas illvilja. De upp-
hörde med sitt skämt och sina sårande hän-
tydningar, då hon närmade sig; de lade
ej vidare ut snaror i hennes väg, men de
voro öfvertygade om, att kärleken en gång
skulle bringa henne på fall. Nini smålog åt
denna grymma förutsägelse — hon skulle
akta 3ig för kärlekens alla förvecklingar, för-
säkrade hon. — Men den bevingade guden
låter icke skrämma sig af teorier. Vid den
första beundrande blick, som Nini uppfångade
från Pierres trovärdiga ögon, började hennes
lilla bepansrade hjärta att klappa för honom.
Hon glömde sin fruktan för den farliga lidelsen.
Det var hos fru Carrel de unga först träffa-
des. Fru Carrel, hvilken känt Ninis mor, hade
omfattat den unga flickan med mycket in-
tresse, tills hon märkte, att André började
beundra hennes protegé — då upphörde in-
tresset. Sedermera inbjöds Nini endast för
att sjunga på fru Carrels soaréer, André
glömde snart »det hvita helgonet» för andra,
mera förstående kvinnor, och då han såg
Pierres blyga tillbedjan, skrattade han Mefi-
stofeles elaka skratt. Att få de där båda
ut på ett äfventyr, skulle vara ett präktigt
skämt, tyckte han. Han beskref de små ut-
värdshusens romantiska skönhet: det pittore-
ska Sannois, Nanterre och Sceaux med sin
Robinson. Dit brukade de unga männen föra
sina väninnor; där fanns grönska, ensamhet
och idyllisk ro. Pierre förstod mycket väl,
att André spelade frestare, men han kunde
icke frigöra sig från den tjusning, som tan-
ken på en sådan på tu man hand med Nini
väckte hos honom. Han fruktade dock, att
hon aldrig skulle gå in på ett dylikt äfven-
tyr, ty oaktadt Andrés alla afslöjanden ur
teaterlifvets mysterier, trodde Pierre fortfa-
rande på tillvaron af en ointaglig dygd hos
den moderna Thalias glada prestinnor.
Liksom af en händelse mötte Pierre alltid
Nini på vägen till och från repetitionerna,
och en afton infann han sig vid artisternas
utgång. Ninis glädje öfver att se honom där
stördes af tanken på det grymmn hån hon
skulle bli utsatt för, då kamraterna fingo se,
att hon hade en kavaljer, som följde henne från
teatern. Hon presenterade Pierre för sin föl-
jeslagarinna, en gammal logeöppnerska, hos
hvilken hon hade sitt tillfälliga hem. Gum-
man gick diskret några steg före, och de unga
började samtala i den låga, dämpade ton,
som natten och tystnaden bjuda. De gingo
utmed kajen, den breda, ödsliga quai de
1 Horloge, men de sågo icke den omgifvande
nokturnen: en stjärnbeströdd natthimmel, som
återspeglade sig i den förbiglidande Seinen ;
de gingo genom tysta, tomma gator, där mån-
ljuset föll i en smal strimma utmed ena hus-
raden, visande i skarp relief ett och annat
måleriskt parti från det gamla Paris. Men
de unga föredrogo att gå, där skuggan föll
djupast, de lutade sig tätt intill hvarandra
för att säga de alldagligaste saker, och deras
steg blefvo allt långsammare, ju närmare de
kommo till Ninis hem. Pierre talade om sitt
arbete, om sina gamla fastrar och om sitt
lugna, lyckliga hem. Då han beskref sina
fastrar blef Nini tankfull och hennes ögon
fingo ett vemodigt uttryck. Vid Ninis port
tog Pierre mod till sig och frågade, om Nini
ville göra honom sällskap till Sceaux dagen
därpå. Hon drog sig hastigt ifrån honom,
och det dröjde en stund, innan hon svarade
ett skyggt: »Jag skall följa er.»
Pierre förstod mycket väl allt hvad de
orden inneburo, och rusig af lycka skyndade
han hem. Då han kom in i sitt rum, lade
sig hans uppjagade sinnesstämning. I detta
rum, där hvarje föremål vittnade om de kär-
leksfulla händer, som vårdat hans barndom,
där han tyckte, att de gamlas fromma önsk-
ningar och inbillade förmaningar blandade sig
med den svaga doften af lavendel och tor-
kade rosenblad, som Annes potpouriurnor spre-
do, här där han aldrig tänkt annat än goda
tankar, kunde han ej förmå sig att stämpla
mot den kvinna han älskade. Han lofvade
sig själf, att han under morgondagens utflykt
skulle vara som en bror mot Nini — en
mycket allvarlig bror.
Men allvaret blåste bort, då Paris försvann
i ett gyllene moln bakom dem och gröna slät-
ter, fruktträdgårdar i blom och mörka skug-
giga skogar utbredde sig omkring dem. Vid
Sceaux frukosterade de i Robinson, i en af
de små matsalarne, hvilka äro byggda uppe i
träden. Sedan vandrade de ut efter lands-
vägen, klättrade öfver gärdesgårdar, sprungo
i kapp och skrattade som barn, då de förvil-
lade sig i skogen. Alla mörka tankar, all
fruktan och ängslan voro försvunna. Det var
kärlekens renaste, oskyldigaste helgdagslycka
de njöto, en lycka sådan som fåglarne jubla
om en solig vårmorgon och hvars minne kom-
mer åldrade hjärtan att klappa och matta
ögon att stråla.
Efter dinérn berättade Nini sin enkla lef-
nadssaga. Pierre blef helt underlig till mods,
medan han lyssnade, och då hon tystnade,
tyckte han att han ville ta henne på sina
£
= -»4
173
2 «
,2> I e
TT* a XI
:o
**T C/t
J= « "O
« tA 3
— CJ >
m
h
<
o
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
H «13.0 rtfztl.no lllmövlrf Dmo Irv» ’f . QX vi« V»nf INnnnn nn/Jnitl
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stureplan 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
