Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 7 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 391
hans förtrogna, och då systern Maria Elisabet
fann lifvet allt för tråkigt hos hertig Johan
på Vadstena slott, skulle Katarina dit för att
muntra upp henne.
Ingen tyckes ha önskat, att hon skulle bilda
medelpunkten i ett eget hem. Men vid trettio
års ålder fattade hon en allvarlig böjelse för
pfalzgrefven Johan Kasimir, som under en tid
gästat hennes moders hof. Hvarkcn Gustaf Adolf
eller drottningen ville, att hon skulle taga ho-
nom till äkta, men hon var fast i sitt beslut.
Brölloppet påskyndades, ty Gustaf Adolf ville
föra sin älskade syster i brudstol, innan han be-
gaf sig i ryska kriget. Han skänkte själf hvad
han ägde af siden och sammet till utstyrseln,
lånade silfvertapeter oeh sängkläder till de tal-
rika gäster, som samlades för bilägrets firande
den 11 juni 1615.
Pfalzgrefven önskade efter några är åter-
vända till sina gods i Pfalz. Han fick ock
1618 af den svenske konungen i uppdrag att
bevaka Sveriges diplomatiska intressen i Tysk-
land. Stridigheterna mellan de protestantiska
och katolska partierna hade just vid denna tid
tagit sin början.
Med sorgsna känslor lämnade Katarina sitt
fädernesland. Hon trifdes aldrig utomlands.
Den största glädjen hon hade därute var då
Gustaf Adolf inkognito som kapten Garz be-
sökte Pfalz. »Hennes furstliga Nåde visste
intet af vår ankomst,» skrifver en af hans
följeslagare, »förrän Hans Majestät stod hos
henne i hennes rum. Det är sant, att jag
såg Hennes furstliga nåde aldrig så glad, som
hon blef, när hon fick se H. M:t, och aldrig
så bedröfvad, som när H. M:t drog bort.»
Gustaf Adolf fann sin syster lefva under
små villkor i utlandet, och han vardt ganska
ifrig att få henne åter till Sverige.
Den kärlek, som rådde mellan medlemmarne
af Gustaf Adolfs familj, framträder tydligt vid
hertig Karl Filips död 1622. Gustaf Adolf
har i innerliga ordalag gifvit uttryck åt sin
stora sorg, Katarina delade den, och den gamla
änkedrottningen var djupt nedtryckt af sin
Benjamins bortgång.
»Önskar jag,» skrifver Gustaf Adolf den 3
april 1622 till Katarina, »att Ers kärlighet
måtte snart vara hos oss, på det vi genom Ers
kärlighets närvaro måtte någorlunda oss igen
vederkvicka af den ensamhet, därutinnan vi,
Gud bättre, råkade ärom.» Katarina återkom
verkligen till Sverige med sin familj i augusti
1622. I sitt vänliga välkomstbref till henne hoppas
Gustaf Adolf, att det måtte hafva skett i en
»lycksalig stund, och att hon måtte blifva fäg-
nad såsom sig borde.» Han gläder sig att
efter sin återkomst från Riga få träffa henne
och få »tala om hela tillståndet och hvad
mera är.»
Den pfalzgrefliga familjen bodde på Stege-
borg vid Slätbaken, nu endast en ruin, men
då en präktig borg. Understundom gästade
hon Nyköping, och där föddes, hos hennes
moder, Karl Gustaf, Sveriges blifvande konung.
Katarinas kärlek var just af det äkta slag,
som ju flere den delas åt, desto mera kommer
på hvars och ens lott och desto rikare förråd
finnes kvar. Hon förstod att lifva upp den
något knarrige pfalzgrefven ; hennes barns bästa
till själ och kropp låg ständigt i hennes tan-
kar; så länge änkedrottningen lefde, var hon
hennes hugnad, och för Gustaf Adolf och hans
gemål var hon den vänligaste, trognaste syster.
Hennes medkänsla och omtanka för de fattiga
och lidande voro för hennes tid högst ovanliga.
Gustaf Adolf besökte, så ofta han kunde,
Stegeborg, talade med systern om de stora
tidsfrågorna och de små dagshändelserna. När
hans gemål, Maria Eleonora, var orolig, pjun-
kig och nyckfull, var det Katarina, som skulle
lugna och trösta henne. Gustaf Adolf hade
visserligen en stor makt öfver henne, men han
var ej alltid i hennes närhet.
Då konungen 1630 reste öfver till Tyskland,
var Katarina ute vid Elfsnabben på hans far-
tyg för att säga honom farväl. Ehuru hennes
känsliga hjärta djupt plågades af krigets fasor,
hade hon dock alltid önskat, att denne broder,
till hvilken hon hyste en obegränsad tilltro,
skulle taga sig an de stackars förtryckta pro-
testanternas sak. »Måtte de våra,» skrifver
hon till mannen, »blott förlita sig på Gud och
ej blott på en stor makt, så skall också Han
gifva dem sin gudomliga hand och hjälpa så,
att de skola segra.»
Och de segrade. Med ödmjuk tacksägelse
till Gud mottogos segerposterna. »Ack, min
nådiga furstinna,» skrifver till Katarina en
förtrogen väninna, »hvem hade väl tänkt detta?
Nu spårar man, hvad Guds hand kan uträtta,
och att det icke är människors, utan Guds
verk. Han skall ock föra det till sin ära.
Om någon hade sagt förut, att Hans majestät
skulle komma så långt, hade ingen människa
trott det.»
Dylika uttryck från Gustaf Adolfs närmaste
omgifning äro ej utan betydelse för att förstå
hans uppfattning af krigsföretaget.
När Maria Eleonora reste efter sin gemål
till Tyskland, anförtrodde Gustaf Adolf sitt
enda barn, arfvingen till sitt rike, åt systern.
»Ändock,» skrifver han, »det väl är något
dristigt af mig gjordt därmed att bemöda, dock
är mitt förtroende till Ers kärlighet så stort,
att hon gör det gärna.»
Och samma förtroende ställde svenska rege-
ringen till Katarina efter den store konungens
död.
Katarina öfverlefde dock ej länge sin bro-
der. Redan 1638 den 13 dec. utandades hon
sin sista suck på Vesterås slott. Hennes död
beklagades allmänt, och Per Brahe menade,
att pfalzgrefvinnan hade för den unga drott-
ningen varit mera värd än halfva konungariket.
Gustaf Adolfs dotter var då tolf år gammal.
Katarina lämnade ett tomrum, som ingen fyllde.
Den unga Kristina kom att sakna den milda,
fasta, moderliga vård, som hennes trotsiga
lynne så högt hade af nöden.
Prinsessan Katarinas inflytande i vår histo-
ria är så tyst och stilla, så äkta kvinnligt, att
man måste omsorgsfullt studera alla bevarade
familjepapper från denna tid för att komma
det på spåren. Därför är hon ock ofta glömd
i våra Gustaf-Adolfs-biografier, där hon dock
alltid borde äga en plats.
Det är en betecknande sida af Gustaf Adolfs
storhet, att på samma gång han ägde en kraf-
tig vilja och en själfständig karaktär, förstod
han att upptaga det bästa af de människor,
med hvilka han trädde i närmare beröring.
En äldre syster med sådana egenskaper som
Katarina, med ett väsen så sympatiskt och
kärleksfullt, ett hufvud så klart, en tro så
innerlig, måste ha ägt en sedligt stärkande
makt öfver en yngre broder med en sådan
karaktär som Gustaf Adolfs.
* *
Hänsyn till fäderneslandets bästa förmådde
Gustaf Adolf att följa sin moders råd och slå
ur hågen en äktenskaplig förbindelse med en
undersåte, och äfven af samma hänsyn förmåd-
des han att vid det brandenburgska hofvet söka
sig en maka.
År 1620 reste han inkognito med sin svåger,
Johan Kasimir, till Berlin. De anlände en
afton och blefvo utvisade från tvänne värds-
hus. därför att man tog dem för engelska offi-
cerare, hvilka för tillfället gjort sig ett dåligt
namn för lösa seder. Följande dag väckte de
båda främlingarne hoffolkets undran, då de be-
vistade gudstjänsten i slottskyrkan. Än mer
undran väcktes därigenom att de inbjödos till
kurfurstinnan Anna. Gustaf Adolf fick där
göra bekantskap med hennes dotter, den tjugu-
ettåriga prinsessan Maria Eleonora. Hennes
fägring prisas af alla, äfven sedan åren och
sorgerna borttagit ungdomsbehaget. De afbild-
ningar vi af henne äga motsvara dock knap-
past de förväntningar, samtidas skildringar fram-
kalla.
Visst är, att den fagra prinsessan vann den
unge konungens tycke. Hon hade ock andra
egenskaper att tjusa ett manligt, kraftigt lynne.
Hon var ytterligt liflig, ombytlig, behagsjuk och
passionerad. Han blef enda föremål för hen-
nes ömhet, tillgifvenhet och tillbedjan, han blef
hela hennes värld.
Innan Gustaf Adolf lämnade Berlin, var
Maria Eleonora hans trolofvade, och han hade
skänkt henne en diamantring, som kostat 185
skpd koppar.
En präktig beskickning utrustades för att
hämta bruden, åtta de största örlogsskeppen
under Karl Karlsson Gyllenhjelms befäl. Riks-
kanslären Axel Oxenstierna anförde ambassaden,
flere och sjuttio personer voro i hans följe,
därtill 11 vagnar och 57 hästar. Gustaf Adolf
mottog i Kalmar sin brud, eller såsom hon
helt artigt i samtida handlingar kallas »Hans
Kongl. Majrts Mäträss. » I Stockholm hölls
det lysande intåget den 25 nov., och samma
dag firades bilägret.
Konungen var ytterst betagen i sin unga
gemål. Änkedrottningen och pfalzgrefvinnan
uttrycka sin glädje öfver deras lycka.
Gustaf Adolf skulle dock få erfara, att denna
öfversvinnliga kvinnliga ömhet hade sina skugg-
sidor. Han fick söka både sin moders kloka
råd och sin systers förståndiga ömhet för att
få makt öfver en varelse, lika envis och nyck-
full som vek och kärleksrik.
Gustaf Adolf behöfde ej frukta, att hans
gemål skulle blanda sig i politiken. För den
var hon alldeles likgiltig, men hon kunde ej
inse dess kraf på hennes gemåls tid och kraf-
ter. Hon ville med lidelsefull egoism i honom
ej se den för sitt fäderneslands bästa nitiske
konungen, utan endast den mot henne upp-
märksamme älskaren.
Om Gustaf Adolf reste bort, var hon förtviflad,
blef sjuk, lät sig af intet tröstas, ville resa
efter, försökte det, men kunde ej såsom sin
svärmoder med lugn och mod trotsa faror och
mödor.
Gustaf Adolf upphörde ej att ägna sin maka
en trofast ömhet, men äfven hans tålamod
kunde tröttna på hennes ojämna lynne, på
tårar, ömma scener och öfvermått af kärlek.
Han lär oek hafva yttrat, då man prisade
hans lycka: Ȁfven jag har mitt huskors, som
trycker och hindrar mig från att blifva öfver-
modig öfver mina många framgångar.»
En dotter dog strax efter födelsen, en son
föddes för tidigt; så blef drottningen välsignad
med ett tredje barn. Astrologerna spådde en
son. Det blef en dotter. I början ville man
ej tala om det för konungen, men pfalzgref-
vinnan åtog sig att till honom bära fram den
lilla. Gustaf Adolf tog dock missräkningen
gladt. »Jag tviflar icke,» sade han, »att denna
dotter skall blifva mig lika god som en son.
Hon måste åtminstone blifva rätt slug med
tiden, då hon nu redan narrat oss alla». Denna
dotter blef den ryktbara drottning Kristina.
Liedberff & Bäckgrens maskinaffär
jk aaiajH m Hvar och en, som före den 20 december från undertecknade rekvl-
W Æê\ I T »m T reraren Flossaapparat, erhåller gratis ett på tyg upprltadt. färglagdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
