Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Fint folk och inte fint folk, af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 IDUN 1894
Hon hade blifvit alldeles röd af ängslan,
frågade efter alla detaljer i sårets utseende
och skötsel, lämnade genast fem kronor till
medikamenter och begärde fru Erikssons
adress. Hon skulle tala med sin man, så
skulle det bli vidare uppgörelse i morgon.
Fru Eriksson tackade, men med bibe-
hållen värdighet. Det var ju ingen allmosa
hon fick.
Och så skildes fruarna åt som två be-
lefvade personer, som veta hvad de äro
skyldiga sig själfva och hvarandra.
Toms matmor var emellertid så upprörd
öfver olyckan, att klockan inte var mer än
nio följande dag, då hon gick för att göra
sjukbesök hos den stackars skärsliparen.
Hon knackade flere gånger på den låga
dörren, utan att någon kom och öppnade.
Men slutligen hördes tunga, långsamma
steg därinnanför, och hon trodde sig få se
det arma linkande offret själft i dörröpp-
ningen. Men i stället stod där en gammal
gumma, som frågade, hvem som söktes.
»Kan jag få tala med herr eller fru
Eriksson?»
»Ne-ej. De ä’ utgångna bägge två.»
»Bägge två,» utbrast den unga frun.
»Men herr Eriksson måste ju hålla sig
hemma för sitt sjuka ben?»
»Jaså, det har jag inte hört talas om.
Men nog gick han ut med slipsten i morse
som vanligt. »
Och så vandrade då den människoäl-
skande lilla frun hem igen med betydligt
mindre oro och samvetskval, än när hon gått
ut. Och sedan hon vid middagsbordet fått
uppbära åtskilligt med smälek af sin man,
för att hon var så tacksam att lura, trodde
hon ännu en gång, att det’ var satt punkt
för skärsliparens saga, ty nu skulle man
väl ändå inte våga låta höra af sig vidare.
Men de- hade knappt hunnit sluta sitt
kaffe, förrän jungfrun kommer in och an-
mäler, att det sitter ett fruntimmer inne i
herrns rum och väntar. Och då frun kom-
mer ut, hvad får hon se, om inte den snör-
makeriprydda dolman och de blå och gula
plymerna.
I dag var fru Eriksson icke lika lugn och
värdig som dagen förut. Den gamla frun,
som var inackorderad hemma hos dem,
hade alldeles bragt henne ur jämnvikten
genom berättelsen om sitt dumma uppfö-
rande.
Kan man tänka sig, att hon kunnat säga,
att Eriksson var ute med slipstenen, då
han bara hade varit hos doktorn, eftersom
doktorn omöjligt hade tid att komma hem
till dem. Det var bestämdt bara elakhet
af den gamla iriackorderade frun, därför
att man inte tog henne till förtrogen i allt
hvad som hände och skedde. Men hon
hoppades i alla fall, att herrskapet, som
hade så godt förstånd, inte skulle fästa
sig vid hvad en gammal fnoskig gumma
pratar.
Herrn i huset hade under tiden^kommit
in och stod småleende och betraktade sitt
främmande. »Ja visst,» sade han, »det är
ju alldeles klart. Nog ska man väl tro
mera på er, lilla fru Eriksson.»
Fru Eriksson måtte likväl inte ha blifvit
alldeles belåten med hans vänliga ord, ty
hon fick med ens en mycket sträng min.
»För resten så är det detsamma hvad
herrskapet tror,» sade hon, »för Törnkvistens
där hemma bredvid oss sa’ just: »Stäm dem
bara,» sa’ de, »så får de betala femtio
kronor och göra sig af med hund’ på kö-
pet.» Och det är förstås det rättaste att
göra sak af det, för en annan gång så bi-
ter han en annan människa och gör honom
olycklig för hela lifvet.»
»Jaså, lilla fru Eriksson,» sade Toms hus-
bonde, som tagit upp plånboken och stod
och knäppte på den, »efter som ni är så
där ädel och rättänkande och ifrar för det
allmänna bästa, så är det väl inte värdt,
att jag försöker hindra rättvisans gång med
tjugu kronor.»
Den ädla och rättänkande lilla fru Eriks-
son tittade på honom och såg nästan lika
ond ut, som Tom kunde göra, då han be-
traktade icke fint folk.
»Ja, se det är så med mig, » sade hon
slutligen, »att jag inte tycker om att bråka,
så om herrn vill göra upp, så ... »
Hon sträckte redan ut handen, men han
viftade den tillbaka.
»Nej, lilla fru Eriksson,» sade hon, »ni
ska inte ha så brådtom. Om jag nu gaf
er de här pengarna, så kunde ni, som är
så mån om det allmänna bästa, kanske
ångra er en vacker dag och i alla fall draga
saken för rätta. Ne-ej, eftersom er man
är så bra, att han kan gå ut, så ska han
själf komma hit och göra upp affären och
ha ett papper med sig, hvari han tillstår,
att vi ä’ kvitt.»
Det var icke med fullt ut lika mycken
värdighet fru Eriksson gjorde sin sortie i
kväll, som hon gjorde den kvällen förut.
Hon hade hetsiga flammor i ansiktet, och
all den afskedshälsning hon bestod var en
liten knyck på nacken. Men det var en
liten stolt knyck. Hon hade ju i alla fall
segrat och fått saken uppgjord på ganska
goda villkor. —
Följande förmiddag stod åter den fattige
skärsliparen i köket. Han ringde inte på
tamburdörren, han, som hans fina hustru.
Då frun kom ut, såg han knappast på
henne, utan stod med nedböjdt hufvud hela
tiden, medan hon talade till honom. Han
var så tafatt och generad, att han tappade
kvittot två gånger, då han skulle lämna
det, och när han fick pengarna, mumlade
han något in i munnen, som troligtvis
skulle föreställa tack, men lika väl kunde
vara något annat.
»Nå, då är det klart nu,» sade frun, be-
redd att aflägsna sig, då han bara stod där
menande och tummande på sedlarna, utan
att göra min af att vilja gå.
Men då såg han plötsligt upp.
»Det var någonting jag tänkte fråga frun
om’,» sade han. »Har inte frun några knif-
var och saxar, som jag kunde få slipa för . . .
för ingenting?»
Det var ett par ärliga, blå ögon han hade.
»För ingenting,» upprepade hon.
»Jag kunde ju komma hit hvar fjortonde
dag och höra, om här finns nà’nting att
slipa. Snälla, goda frun, låt mig få göra
det ...»
Tonen var ifrig och bedjande. Han gjorde
ett underligt intryck, den där fattige man-
nen. Det var någonting i dessa ärliga,
klara ögon midt i det simpla, beskedliga,
litet slappa ansiktet, som rörde henne. Om
han fallit på knä, skulle han inte tydligare
kunnat be henne om förlåtelse för den roll
han nyss varit tvungen att spela.
»Tack, herr Eriksson, visst får ni komma,
om ni vill,» sade hon vänligt och räckte
honom sin hand.
Hans ansikte ljusnade till, som om han
blifvit riktigt själaglad, och han höll hennes
hand, utan att våga trycka den, men utan
att heller släppa den så fort.
»Ja, ser frun, det vill jag så gärna, om
jag får ...»
Nu tittade han inte under lugg längre.
Han stoppade ner pengarne och tog mös-
san från vedlårskanten med en viss fart,
och då han väl var ute, gläntade han på
dörren igen.
»Frun kan lita på, att jag kommer,» sade
han. »Det kan frun.»
Och det gjorde hon också. Hon gick
genom rummen med ett leende på läpparna.
Det grämde henne inte längre, att hon blif-
vit lurad, och det hade hon ju inte heller
blifvit. Hvar fjortonde dag skulle hon ju
få sina knifvar och saxar slipade, och de
skulle rista in hos henne det angenäma
minnet, att om det finns skärsliparfruar,
som äro så fina, att de ha dolmor med
snörmakerier och blå och gula plymer i
hatten, så finns det också fattiga skärsli-
pare, som ha någonting fint i sina ärliga,
blå ögon.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
Wm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
