Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Ett hem under Gustavianska tiden, af Georg Nordensvan - Också ett studium, af Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 411
Enkla och flärdlösa människor äro dessa
lyckliga inbyggare på torpet. Döttrarna
äro okonstlade, minst af allt uppfostrade
till att lysa i salongerna. »Mina flickor»,
berättar fadern, då de båda redan äro för-
vandlade till fruar, »hafva endast fått sin
education, sedan den hos fru Plagemann
upphörde, af deras mor, de ha växt upp
afsides på den skönaste landtgård utmed
Stockholm, de ha aldrig synts på assem-
bléer och baler, varit af ingen orden, ej
en gång den så kallade ïinnocence de Kungs-
holm *, kort sagdt besökt inga af de stäl-
len, hvar våra unga damer vanligtvis etalera
sina gracer och hvar våra kavaljerer täfla
om eröfringen af dessa gracer. Inom ett
och samma år få dessa mina landtflickor
unga, förmögna och hederlige män. Skulle
jag då ej vara glad och tacksam!»
Redan ett par år förut har gud Amor
trängt sig in i djurgårdsidyllen. Om en ung
herre har fadern berättat, att »han håller
af min yngsta dotter Gustava med en för-
tjusning, som vore hon redan hans her-
dinna, men också med en respekt, som vore
hon en liten Guds ängel. Denna oskyldiga
kärlek håller det Unga begäret i ordning,
och af denna grund må detta pastorala ga-
lanten äga rum. Gud gifve goda tider!»
»Flickorna» — heter det en annan gång
— »äro icke utan sina så kallade adora-
törer, efter de äga vackra egenskaper,
men då de icke äga de ändå vackrare pen-
ningarne, så står det till tiden och lyc-
kona, huruvida de komma att uppstiga i
fruståndet eller försänkas uti något jung-
frustift af ofrälse rasen.»
Till en af dem friar en herre, »klander-
lös, lärd och dygdig, men flickans hjärta
kunde ej vinnas.»
Men så kommer en dag en stor och glad
nyhet :
»Himlens konung har låtit nedfalla på
mitt torp en svåra rik, ganska vitter och
genombeskedlig grosshandlare från Norrkö-
ping, herr Johan Niklas Lindahl, som ändt-
ligen ville anamma min dotter, skäligen
vacker flicka, Gustava, till sin hustru samt
för hvilka ock redan lyst är.»
I maj 1791 stod bröllopet på torpet i all
enkelhet eller, som det på den tiden hette,
incognito: »Ingen var klädd en forme, utom
bruden, alla andra i habit de gout, själfva
brudgummen en frac, ty allt skedde i dju-
paste incognito.»
Och med okonstlad känsla skildrar fadren
sin dotters afsked från det hem, där hon
dittills gladt alla med sin barnsliga oskuld
och sin ungdomliga grace, huru sorgen öf-
ver att skiljas från ömma föräldrar blan
dade sig med sällheten att få följa sitt
hjärtas kung till eget hem, hur de alla
följde henne genom staden till Liljeholmen,
där man för sista gången omfamnade hvar-
andra, och där de kvarblifvande stodo vif-
tande vid vägkanten, då vagnen förde bort
den unga bruden.
Samma år på själfva julafton stod lilla
Louises bröllop med kommissarien C. G.
Almqvist på Haga. Naivt och trohjärtadt
skrifva de unga fruarna bref till söta far,
bref, dem han besvarar lika omsorgsfullt
som hans öfriga korrespondenters uttalan-
den i politiska eller vittra frågor.
Familjebanden äro alls ej lösta, för det
att »flickorna» flugit in i nya bon. De
* Den ännu fortlefvande Innocencen.
gamle lefva fortfarande i största förtrolig-
het med de unga familjerna. Under våren
och sommaren 1792, då den allmänna upp-
hetsningen inom samhället och de märkliga
nyheterna om den allt mera omkring sig
gripande revolutionen i Frankrike upprörde
en hvar tänkande, då finner han en mot-
vikt mot alla dessa styggelser i tanke på
barnens lycka och på barnbarnen, som nu
väntas. Och en sommarkväll, då den gamle
i sällskap med ett par vänner rest ut till
Skanstull, där de varit uppe på galgbac-
ken och sett Anckarströms i fyra delar
styckade kropp, som hängde där på stegel,
då sätter han sig på hemvägen att hvila i
Kungsträdgården, och där förjagar han de
nedstämmande reflexionerna öfver männi-
skornas ondska och blindhet och öfver de
sällsamma händelser, som fylla denna märk-
värdiga epok, genom att låta sina tankar
hvila ut i den stillande friden och lugnet
inom hemmets väggar. Och han tänker
tacksam på sin lyckliga ålderdom vid fru
Brita Noras sida, på sina glada barn och
på de ännu ofödda, som redan äga allas
kärlek.
(Illustratör: Victor Andren.)
A-, ■;
■
mm
_
» M amma’i hvad är det där för en bok,
IVA som du nu igen sitter och gör dina
anteckningar i, och hvarför håller du alltid
handen för, när jag kommer nära skrifbor-
det, » sade Lilly Brun, i det hon med ett
på samma gång komiskt hotande och skälm-
aktigt uttryck betraktade sin mor.
»Ah, det är ingenting, som kan intressera
dig för närvarande,» sade modern med en
lätt rodnad.
»Har du hemligheter för mig, mamma?»
sade Lilly och lade mjukt armen om mo-
derns hals. »Och jag, som trodde att vi
meddelade alla känslor och alla tankar åt
hvarandra. »
Och med en skämtsamt trotsig, ehuru mild
rörelse förde hon undan moderns halft mot-
sträfviga hand, som låg öfver bokens blad,
böjde fram hufvudet öfver hennes axel och
läste: Konsten att bli gammal.
»Nå,» utbrast Lilly skrattande, »den kon-
sten har du god tid att studera, lilla mor.
Alla tro ju, att vi äro systrar. Jag kan
knappast tänka mig den tid, då du skall
likna en af dessa skrynkliga, krokiga, hop-
torkade, hvassnästa, tandlösa — jag höll på
att säga käringar, som jag ibland möter på
gatan, och som jag ryser åt, då jag går
förbi dem.»
»Ser du,» sade modem med en suck,
»ser du, hvilket intryck ålderdomen gör på
dig. Afven öfver min Lillys läppar kan
det där öknamnet, som i allmänna meningen
innefattar allt motbjudande och till och med
elakt, bana sig väg. Det synes nog, att
konsten att bli gammal är en svårlärd konst,
och att man behöfver börja i tid att stu-
dera den.»
»Men, mamma, hvarför skall man för-
dystra medelåldern (eftersom du ville dölja
det för mig, så skall jag väl icke säga ung-
domen) med det? Kanske man aldrig blir
gammal.»
»Då har det ändå haft den nyttan med
sig, att man lärt sig att ha medkänsla för
de åldriga. Jag vill icke säga »vörda», ty
det är icke ålderdomen ensam, som gör en
människa vördnadsvärd. Man kan åldras i
synd, i ovanor, i pretentioner, i alla möjliga
slags obehagliga egenskaper.»
»Ja, det är då alldeles visst och säkert.
Som till exempel ...»
»Yi ska inte nämna några namn, Lilly.
Jag skrifver bara för mig själf, inte om
andra. »
»Får jag läsa litet, mamma,» sade Lilly
med någonting varmt i sina vackra ögon.
»Nå ja, läs, om inte för annat, så för
att du aldrig skall begagna ordet käring
mera. Det både smärtar och sårar mig, det
må vara yttradt om hög eller låg. Är det
den benämningen vi skola skörda för ett
långt lif?»
Lilly fäste ett ögonblick sina nu helt all-
varsamma ögon på modern. »Ack, du lilla
morsgumma,» sade hon, »du är den sötaste
mor på jorden.»
»Än så länge,» sade fru Brun sakta.
Lilly hotade henne med fingret och bör-
jade läsa.
Konsten att bli gammal.
»Påminnelser till mig själf.
Att bli gammal innebär, att lifskraften af-
tar, att synen försvagas, att hörseln blir
klen, att lederna bli stela, att krämporna
infinna sig. Alla dessa saker äro icke blott
till plåga för en själf, utan också för andra.
Måtte jag alltid komma ihåg detta sista.
Jag blir nödsakad att be om hjälp att träda
på nålen, när jag syr, att fråga om, när
man talar till mig, att stödja mig på någon,
när jag promenerar ute. Efter som det är
så mycket, hvarmed det blir mig nödvän-
digt att besvära andra, bör jag således söka
att undvika allt, som skulle göra onödigt
besvär. Med ett ord ha så få fordringar
som möjligt.»
»O, lilla mor,» sade Lilly med strålande
ögon, »jag skall trä på ett dussin nålar i
sender, och du skall alltid stödja dig på
mig, och aldrig kan du fråga för ofta.»
»Fortsätt,» sade fru Brun.
»En af ålderdomens ganska påkostande
verkningar är den, att vi bli så fula. Från
det att dess första tecken, några små rynko.
under hakan, visa sig, går det alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
