Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Också ett studium, af Amanda Kerfstedt - Lyktan. En julberättelse, af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 IDUN 1894
framåt mot förstöringen. Ögonen förlora
dn glans ...»
»Jag hoppar öfver den där beskrifningen, »
,ade Lilly.
»Ja, dn gjorde den nyss själf tillräckligt
drastisk,» sade fru Brun.
»Så här slutar det där långa stycket, som
beskrifver den hemska förvandlingen: och
det värsta är, att alla dessa skarpa linier
och streck, dessa hvassa drag komma oss
att se elaka ut, vi förlora ansiktets uttryck
af godhet och mildhet.»
»Aldrig,» ropade Lilly, »jag kastar den
här boken i kakelugnen. Aldrig kommer
min egen lilla mor att se elak ut. Men jag
tror, jag vill se ändå, hur du skall bära dig
åt med din elakhet,» tilläde hon skrattande.
Och hon fortsatte:
»Detta bör lära oss att beflita oss om en
mildhet, ett tålamod och en fördragsamhet,
som något kan motverka det intryck vi göra
med vårt yttre. Yi böra också -som mot-
vikt beflita oss om att alltid bibehålla en
värdig prydlighet i vår klädsel. Det är så
lätt att förfalla i likgiltighet för det yttre,
när vi själfva icke längre pryda kläderna.
En gammal människa bör ägna stor nog-
grannhet åt sin toalett, först och främst med
afseende på snygghet och därnäst med af-
seende på lämplig och klädande dräkt, dock
alltid med uppmärksamheten fästad vid det
för åldersgraden passande. Jag skulle önska,
att gamla kvinnor begagnade hvita mössor
och hvita kragar (men aldrig halfsmutsiga),
ty det pryder åldriga ansikten.»
»Jag skall hålla dem snöhvita åt dig,»
sade Lilly leende och nickade åt henne.
»Jag vill påminna mig själf och lära mig
redan nu att kunna vara ensam. Ingen
ting är mer tröttande och besvärligt än
gamla, som icke kunna vara allena. Jag
vill redan nu börja att öfva mig i att ej
alltid vara med om de samtal, som föras
omkring mig, att kunna sitta tyst utan sur-
mulenhet, att kunna se människor tala i*
rummet utan nyfikenhet. Jag vill påminna
mig, när jag blir gammal, att icke trötta
andra med mina ungdomshistorier, att, utom
vid sällsynta tillfällen, behålla mina minnen
för mig själf, och framför allt att icke upp-
repa samma historier många gånger. Jag
vill försöka att icke tala om och beskrifva
mina krämpor. Sjukdomsbeskrifningar äro
alltid ointressanta, och de förslöa medlidan-
det i stället för att öka detsamma. Om
de personer, som då omge mig, skulle ön-
ska att ibland se mig med i en större vän-
eller familjekrets, så bör jag icke draga mig
helt och hållet undan, utan någon gång vara
med, äfven om det skulle kosta mig någon
ansträngning. Jag vill redan nu öfva mig
i att icke sätta mig själf i främsta rummet,
och om, på grund af mina år, man seder-
mera skulle vilja gifva mig det, så vill jag
bjuda till att intaga det med ödmjukhet.
Och hvad jag alltid vill beflita mig om är
ett deltagande hjärta och ett samvetsgrant
och fullkomligt bevarande af andras hem-
ligheter, då de blifvit mig anförtrodda. Har
jag dessa båda egenskaper, verkligt del-
tagande och fullt pålitlig förmåga att tiga,
så skall jag aldrig bli fullkomligt ensam,
ty det skall alltid i världen finnas lidande
människor, som behöfva deltagande, sorger
som bli lättare att bära, då de få utgjuta
sig i ett annat fullt pålitligt människohjärta.
Och nu kommer jag till det svåraste af
alltsammans: ålderdomen skall veta sin tid
att draga sig tillbaka och öfverlämna rege-
mentet åt yngre krafter. Man skall förstå
den tidpunkten, då man måste bli till föga
nytta, man skall förstå utan afund och miss-
troende, och man skall utbedja sig att kunna
bära medvetandet att i viss mån vara en
börda utan någon sinnets bitterhet. Ålder-
domen skall vara fridstiftande, den skall
hämta dagligen ur den fridens källa, som
är fördold för världen i allmänhet. Men
ack, oaktadt allt hvad jag säger mig själf,
så är konsten att bli gammal en större
konst än mången tror, och jag får nog göra
sorgliga erfarenheter om, hur lätt det är att
teoretisera, och hur svårt det är att i lifvet
dag för dag utföra sina egna teorier.
Det finns en företrädesrätt, som ungdomen
äger och ålderdomen saknar. Det är den att
bli tillrättavisad och med kärlek uppmärk-
sammad på sina fel. Får den senare någon
tillrättavisning, så är det ofta i form af en
snäsa eller en pik, hvilka båda sätt icke verka
till godo, utan till ondo. Man anser sig af
naturliga skäl icke ha rätt att uppträda upp-
fostrande gent emot ålderdomen. Detta har
utan tvifvel en ädel grund, men dess mer
noggrann bör därför hvarje åldring vara att
uppfostra och tillrättavisa sig själf. Jag
vill dagligen söka påminna mig att icke
låta själfviskheten få något öfvertag öfver
mig, att icke bli bortskämd, därför att jag
måste låta betjäna mig, och att betrakta
mänskligheten mpd kjirlek, fastän jag själf
alltmer glider ur dess kretsar. Ålderdomen
är förlusternas tid. Barndomsvännerna ryc-
kas småningom bort, och en ny generation
med andra åsikter växer upp omkring mig,
åsikter som jag ofta icke förstår, och som
jag ännu oftare känner mig böjd att ogilla.
Må jag dock afhålla mig från förmaningar,
som börja med: »I min ungdom, då ...»
Men skulle i min närvaro det som är
svart förklaras för hvitt, skulle den evigt
gällande samvetsmoralen kränkas, då må jag
icke, därför att jag är svag, gammal och
skröplig, frukta att höja min röst med det
lugn och det saktmod, som lifvet bör ha
lärt mig, till försvar för hvad jag anser rätt.
Men för öfrigt skall jag veta att utan miss-
tröstan helt trygg och lugn lägga mänsklig-
hetens utveckling genom mörker och ljus,
blod, strider, misstag och eldsdop i Hans
hand, som nog vet att styra efter sin out-
grundliga vishets lagar.»
Lilly slog ihop boken och satt tyst med
nedslagna ögon.
»Mammaj» sade hon slutligen, i det hon
reste sig upp och lutade sitt hufvud mot
moderns, »måtte Gud låta oss behålla dig,
till dess du blir hundra år, men den här
boken skall du ge mig till arf — fast nej
— jag vill hellre studera det alltsammans
på dig själf, du lilla hjärtemor.»
Amanda Kerfstedt.
(Illustratör: V. Gnnandt.)
Lyktan.
En jnlberéittelse
af
Selma ’feagerlöf.
***"’•’"fes’
r det icke riktigt under;
bart, om man rätt tänker
på det? Dagarna före jul,
då är det ett stök och ett fläng och en
brådska och en oro. Dammet flyger, kvastar-
na rusa öfver golfven, viskor och trasor
rasa bland möblerna, brodérnålarna gnissla
och köken fyllas af baktråg och plåtar. Och
det är detsamma både ute och inne; bråk
och strid på gator och torg. Men så kom-
mer då julen.
Och det blir stilla som genom ett troll-
slag. Man vet ej, hvar det blef af allt
detta, som störde och väsnades och arbeta-
de och larmade.
Det ligger mer i detta än först kan synas,
ty det gäller ej bara om våra rum och våra
gator. Julen har nu sitt eget sätt att också
komma in i hjärtat och ställa till rätta. Du
skulle bara ge akt på den. Det är ting
därinne, som synas vara all-
deles på tok, så kommer ju-
len, och så blir det som det
bör vara.
; När en gång julens stora
och härliga krönika blir skrif-
ven, så lär det komma fram
T ’ många historier om, hur den
vridit rätt hvad som varit
skeft eller snedt. Till dess
må en hvar prisa den, så
godt han kan med att tala
pgn, hvad han hört om den,
>ch icke fördölja det. Och
i se här en af de sägner, som
man förtalt mig om julen.
Het var på den tiden, då ungt
k läste Tegnér och läste honom
sa väl, att de kunde utantill såväl
Axel som Frithiof och flere af små-
styckena. Då, som nu, funnos där män-
niskor, som bara ville grubbla och grubbla
och kunde hålla på med det, tills de visste
hvarken ut eller in. Då, som nu, funnos
där sådana, som, då de voro riktigt i far-
ten, kunde grubbla bort både kärlek och
lifslycka.
Och unge herr Leonard, han var riktigt
i farten. Han hade grubblat ut, att han
var sin fästmö ovärdig, att han
kunde hålla henne bunden till att
vänta på en fattig karl som han, att han
ej ville göra henne så olycklig som hon
nödvändigt måste bli, om hon skulle gifta
sig med honom.
Känner ni någon resande från det landet
Ångest och den staden Betänksamhet? Se,
därifrån var herr Leonard kommen, och
dess vanor behöll han. När han kom i sikte
af målet, som han jagat, vek han af från
det, och den fyllda bägaren flyttade han
undan sina läppar, innan han fuktat dem.
Den kära, gamla tösen med det ärliga
ansiktet och det godmodiga lynnet, som
varit hans barndoms käresta redan, höll af
ej längre
gå och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
