Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 1894
- Lyktan. En julberättelse, af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 4:13
1894
S*i;
feÉCBBäa
,eWSHft,’l“^!2285*w
■__
wsm
■
~§®§®i§Pi$
ïllÉl§i®’î ;- :
.- ;, • ■
I«
■
*
honom lika, fullt och troget som någonsin.
Men nu hade hon ej fått råka honom på väl
ett år. Hon var guvernant söderut i landet,
och han gick i Stockholm som extra i äm-
betsverken. Då det nu låg räddhåga bak-
om hvarje rad, som herr Leonard skref,
och tvifvel i hvarje kärleksbön, så började
hon undra, om han ännu älskade henne
som förr. Hufvudstadslifvet kunde ju hafva
förändrat honom.
Ty hon kunde ej förstå, att den riktiga
kärleken skulle kunna förmå sig att i hvarje
bref bjuda henne
friheten och ej hel-
ler, att den kunde
vara så rädd för
att föra henne hän
till ett lif af fattig-
dom och arbete.
Hon förstod ho-
nom* delvis, men ej
helt. Hon märkte,
att han ofta sadla-
de, utan att rida,
och gjorde sådd, där
han ej gitte bärga
in skörd. Men hon
trodde detta höra
till hans yttre vä-
sen och ej till det
djupast bestämman-
de hos honom. Se,
han var en stor,
stark karl med en
präktig manlig röst
och ett förnämt, litet
förbehållsamt sätt.
Det var ej lätt att
misstänka, att hans
beslutsamhet alltid
trampade ned i en
dy af hänsyn och
ovisshet, att han
var en körsven, som
ej tordes sätta vag-
nen i gång, därför
att den då också
kunde komma att
välta.
Hade hon vetat
detta riktigt, så skul-
le hon bara skrattat
åt hans oroliga bref.
Men nu, fastän hon
visste, att han var en
trogen människa i
andra förhållanden,
så tänkte hon, att
kärleken var en sak
för sig. Det var sä-
kert så, att han ön-
skade sig fri från
henne, fast han ej
sade det öppet.
Och så höllo de
på att glida ifrån
hvarandra, dessa
två, som just tycktes skapade så, att de
skulle uppväga hvarandra och jämna ut
lifvet för hvarandra.
Det var just strax före jul, som det bör-
jade se ut, som om hon lämpat sig efter
hans idéer och upptagit tanken på att skiljas,
och det hade hon gjort, den stackars, öm-
ma varelsen, bara för att behaga honom.
Då stormade herr Leonard af som i sken.
Ty det låg riktigt för honom att få göra
sig olycklig, det var hans lisa att få offra
sig.
vill dock försöka att lämpa mig. Lifvet
borde ju vara lätt förtjänadt bland en så-
dan rikedom. Man måste söka det bästa
i denna värld, om det än icke är det ro-
ligaste. »
Men då han uppvaktat den fina blomman
en stund, märkte han till sin stora förvå-
ning, att hon liksom gaf efter för honom,
att hon ville låta sig vinnas och kufvas.
Då blef äfven han litet yr af leken. Hon
var rent förföriskt vacker, och det var eggan-
de att se, att hon liksom kom honom när-
mare och närmare,
att hon blef honom
allt mer underdånig.
Den kvällen kom
han dock ej längre
än till att kyssa
hennes arm, just
där handsken sluta-
de. Han var ju icke
fri, så han kunde
icke tala om kär-
lek.
Då han kom hem
från balen och rik-
tigt kände, hur mot-
bjudande hela den-
na kurtis var honom,
så blef han först fullt
öfvertygad, att han
gick på den rätta vä-
gen. När han tänk-
te på, att han äm-
nade gifta sig med
en rik, bortskämd,
nöjeslysten kvinna,
för att hon, som skul-
le beredt honom ett
varmt och enkelt
hem, skulle få fri-
het att öfvergifva
honom, då kände
han, att han en gång
verkligen uppoffrade
något för tösen och
var nöjd med sig
själf.
Så skref han upp-
sägelsebrefvet till
henne, så litet så-
rande och ändå så
bestämdt, som han
kunde. Han berät-
tade om balen och
kyssen och gjorde
ett stort nummer af
detta. Han hade
komprometterat den
unga damen, måste
åtminstone fria till
henne för att se, om
hon ville hafva ho-
nom, men på samma
gång var han för-
tviflad öfver att
nödgas lämna hen-
ne, hans lefnads bästa vän. Och han af-
bröt sig med utrop af ånger och tirader
öfver sin fördömliga ombytlighet.
Han grät, medan han skref, han tänkte
sig som en rik hustrus fattige man, och han
var olycklig nog för att en gång känna, att
han handlade rätt.
Han hade kommit hem från balen vid
fyratiden, och brefvet med dess omskrifningar
och utstrykningar, med dess utrop och half-
sagda sanningar och milslånga omsägningar
och kloka grymheter och fördolda smek-
Och han tänkte: jag måste ge henne an-
ledning att slå upp, jag måste slå ett raskt
slag och befria henne ifrån mig.
Han gick på bal en kväll, strax efter det
han fått ett dylikt litet försakelsebref, och
i stället för att kyssa det och förstå, att
det hetaste kärleksbref hon skrifvit ej inne-
höll så mycken värme söm dessa fattiga
förfrusna rader, så blef han retad af dem.
Och då han kommit på balen, började han
göra en af skönheterna sin kur.
Därvid valde han för sig den yppersta
af dem alla, hon, som var både rikast och
förnämast och mest omfladdrad. Ty han
hade dock ett hemligt hopp, att han icke
skulle få någon lön för riddartjänsten hos
detta fina balblomster. Det fanns ännu
något inom honom, som kom honom att
vilja misslyckas i försöket, ty gick det inte,
så skulle han liksom ha rätt att hålla fast
vid den kära, gamla tösen. Det var som
då skogsfjäriln kommer in i en trädgård.
»Kära, stora, ståtliga blommor,» säger den,
»det var ej här jag skulle vara, men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0419.html
