Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Lyktan. En julberättelse, af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 IDUN 1894
ningar, det tog sina tre timmar att skrifva.
Då det var färdigt, brydde han sig ej om
att gå till sängs, utan han tog sig en pro-
menad och bar på samma gång sitt bref
på posten.
Han var rädd för att sofva, ty han visste
ej i hvad lynne han kunde vakna. Ännu
hade han det bra, ty han ångrade sig ej.
Han var rädd för ångern.
Hela dagen kom han nu att gå som i
en dvala. Han afhöll sig från allt redigt
tänkande. I stället för att besinna hvad
han gjort, lät han hjärnan tumla om med
alla möjliga lösa hugskott. Han gick och
betraktade dem, som man betraktar städer
i molnen eller figurerna, som bildas af fal-
nande glöd. Tänka fick han ej, förr än
han friat till den andra och gjort skilsmässan
oåterkallelig.
Han sof ej £ heller nästa natt. Tankar
stego upp mot medvetandets tröskel, men
rycktes genast ned af andra, som också
ville upp. Ingen kunde komma riktigt fram,
utan de bara trängdes och trängdes. Han
låg och blef trött och uttråkad af det, men
han höll det ändå för bättre än att tänka
riktigt och ångra.
Nästa dag var det julafton.
När han drog upp gardinen på morgonen,
såg han en stor karl med snöig päls fara
fram längs gatan. Han hade sin stora släde
högt lastad med varor och öfverst på lasset
ett par julgranar. Karlen satt och skratta-
de, två pigga hästar hade han att köra,
bjällror hade han, så det skramlade om ho-
nom, och i brusande fart gick det.
»Det är julen,» sade herr Leonard små-
leende. »Det är den käre fader Jul, som
åker rundt med sina gåfvor. Skulle just
vilja veta, om han för något med åt mig?»
Så undrade han, hvad han för sin del
skulle önska sig af julen.
»Gamle fader Jul,» sade herr Leonard,
»du borde dock vara trött på att utdela
sypåsar och rökmössor. Du skulle ej bro-
dera flere tofflor, det är ej sådant vi begära
af dig. Men om du kunde komma med
en liten lykta, i hvilken det brunne visdom,
och som hjälpte oss att se in i våra egna
själar och i våra grannars! Då, Jul, skulle
du bli välkommen vid många dörrar.»
Och han tänkte på, hvilken frid detta
skulle medföra till jorden! Människoviljan,
som vräker världen upp och ned likt ett
haf i storm, skulle se sin litenhet och lägga
sig till ro. Och den maktlystna kärleken
skulle se, att den dock aldrig füllt kan bli
herre i en annans hjärta, och fälla hop sina
vingar till hvila.
»O fader Jul,» utbrast han helt högt,
»om jag bara, bara kunde se in i tösens
hjärta, så att jag visste, hvad jag skulle
tro ! »
Längre fram på dagen gick herr Leonard
ut och såg på julmarknaden. På vägen
dit såg han åter bonden med de två jul-
granarna. Han svängde förbi i ett hörn,
lika brådtom hade han, och lika raskt klinga-
de bjällrorna. Herr Leonard nästan ryckte
till, när han såg honom. Han blef allt mer
benägen att tro, att bonden var gamle fader
Jul.
Då han kom fram till marknaden, var
bonden redan där. Han hade hängt stora
täcken öfver hästarna, vräkt granarna af
lasset och packade nu upp sina varor. Herr
Leonard ryckte till än en gång, då han såg
varorna. Mannen var lykthandlare.
Det kom en egen, mystisk stämning öfver
ätsrasäSBÄl
’ ■
herr Leonard. Alldeles så som om en högre
makt vakade öfver honom och styrde honom.
Han kände sig ej själfständig, utan förd
och fängslad. Ingenting kunde vara honom
angenämare.
Bonden var en känd figur på julmarkna-
den. Folk samlade sig genast om honom.
Han gaf skämt i växel och jämnade ut alla
fel hos sina lyktor med lustigheter.
»Jag skall ha en god lykta,» sade herr
Leonard.
»Bäst att vara sitt eget ljus,» sade bon-
den, »men eftersom herrn är så dum och
vill ha en, så skall jag inte neka.»
»Det skulle inte vara en vanlig lykta
heller,» sade herr Leonard, »utan en sådan,
du vet, som man hade i gamla tider för
att finna människor.»
»Förstår,» sade bonden, »den skall lysa
längre än till håren och tänderna.»
»Ända in i hjärtat,» sade herr Leonard
och trodde nästan, att bonden på ett ma-
giskt sätt förstått hvad han önskade sig.
»Kära hjärtandes, herrn, skaffa sig först
en, som lyser upp hans eget förstånd,» sade
bonden och räckte honom en lykta.
I samma ögonblick som herr Leonard
hade lyktan i sin hand, erfor han en stark
lust att sofva. Det var ingenting underligt,
eftersom han ej på tvänne nätter slutit
sina ögon till sömn, men för honom var
det, som om det utgått från lyktan. Han
gick också genast hem och kastade sig på
sin soffa. Han såg, att det låg ett bref på
hans skrifbord, men han var så trött, att
han ej orkade bryta det.
Så somnade han och drömde:
Det var mörk natt, och han gick ute på
gatan med sin lykta i handen. Han var i
stor brådska, det var något han skulle söka
reda på, men han kunde icke rätt minnas
hvad. Han bara kände en mördande oro
och ångest.
Han tyckte sig gå öfver torget fAmemot
Norrbro. Just då han steg upp på bron,
såg han, att något hvitt och ljust kom ho-
nom till mötes från brons andra sida. Då
detta ljus kom nära honom, såg han, att
det var hans fästmö. Men det var, som
om tösen blifvit på något sätt förklarad.
Hon var större, och det strålade om henne.
Som hon kom där i natten, låg det en
hög mildhet och en nästan majestätisk sorg
öfver henne. Han, som gick där med lyktan,
tänkte, att han aldrig trott, att tösen skulle
kunna se så ståtlig ut. I detsamma på-
minde han sig, att hän gått ut med lyktan
för att läsa i människors själar, och förstod,
att han här ej såg sin jordiska fästmö, utan
hennes andliga jag. Och han genombäfva-
des af salighet vid att se på henne.
Men hon gick emot honom med en före-
brående blick och sade, just som hon stod
framför honom:
med att skrifva. Nu fick han resa själf
och tigga om att bli tagen till nåder. Han
fick brådtom. Han måste åstad genast,
utan uppskof.
I rummet var mörkt, men ute på gatan
var det ljus och rörelse. Då han fick ljus
tändt, såg han, att hans klocka stannat på
fyra. Han förstod nu, att han sofvit bort
hela julkvällen och julnatten, att det var
morgon, och att folket drog till julottan.
Nu bröt han brefvet, som han ej orkat
läsa förra dagen. Det var en skrifvelse från
den andra flickans far med en inbjudan att
tillbringa julaftonen hos dem.
Den bjudningen hade han sofvit sig
ifrån, men hvad hade ej kunnat ske, om
han kommit att gå! Och han kände sig
åter under en stor och vänlig makts beskydd.
»Det måtte vara gamle fader Jul, som vakar
öfver mig,» sade han. Aldrig hade han
känt sig så liten, och aldrig hade han känt
sig så nöjd.
Genast hörde han ett muntert bjällrande
ute på gatan och sprang fram till fönstret.
Jo riktigt, lykthandlaren kom körande med
sin vanliga fart, men nu stannade han utan-
för hans port.
Strax därefter knackade det på dörren,
och värdinnan kom in. »Åh, se herrn är
uppe ... I går sof herrn så, att ingen kunde
väcka herrn. Men här är en bonde.»
Bakom henne stod mannen med lyktorna
och framförde sitt ärende med vanlig tal-
förhet. Han var från Småland och från den
socken, herrn vet, där herrn hade sin fäst-
mö, för se han måtte väl tala med rätt
herre. Och nu hade han gjort sin lilla
affärsresa och skulle fara hem, och då han
for hemifrån, hade herremannen, som var
hans granne, sagt till honom, att om han
kunde få fatt i guvernantens fästman och
föra honom med dit ned, så kunde det vara
roligt, för de tyckte om guvernanten, och
hon gick visst och längtade, ty hon var
inte glad af sig. Ja, och så var meningen
den, att han skulle bjuda på skjuts, om
herrn ej ville försmå och kunde bli snart
färdig.
I sanning man skulle kunna tro, att herr
Leonard hade gissat rätt, och att det var ,
gamle iader Jul i egen hög person, som var
kommen för att ställa om frid och lycka
öfver hela jorden.
»Om du med din lykta söker
Rundt om hela vida jorden,
Aldrig skall du någon finna,
Som dig älskar så som jag.»
Strax därpå var han vaken.
Så sprang han upp och visste, at
aldrig skulle öfverge henne, den ärliga,
gamla tösen, som älskade honom.
Ty han och hans folk äro ett
ligt släkte. Han kunde aldrig
påtagligaste verklighet, men han
sin salighet på en dröm.
Och brefvet, som han skrifvit . . . Han
stod och funderade. Detta kunde ej hjälpas
RÜ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
