Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Kraft, af Sigrid Elmblad (Toivo) - Två gånger två är — fem! af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 415
l(raft
krukväxtskotten, spädgrönt veka,
ge de mången solkyss varm.
Agapantus’ blåa krona
glimtar från sin stängel fram,
dräkt af knoppar syn’s försona
rosens vinternakna stam.
Käckt Aralian öppnar bladen,
Ficusskotten svälla ut,
snart de stå där, hela raden,
mera stolta än förut.
Men fast ögonfröjd mig skänkes
utaf denna rikedom,
ljusast likväl blicken sänkes
till en kruka, nästan tom.
Ty jag måste djupt mig böja
för att se det lilla skott,
som till lif sig vågar höja,
som af längtan styrka fått.
Red,an första vinterfrosten
död åt, hoppfull stängel gaf.
Ku vid första solskensposten,
står den upp utur sin graf
Kan du undret mig förklara,
att det finns så mycken kraft
att mot ondo sig försvara
endast i en plantas saft?
Att ej blytung köld kan tvinga
det, som ut i sol vill slå?
Att, fast gnistan var så ringa,
den fick lif till sist ändå?
Sigrid Elmblad (Toido).
(Illustratör : Viktor Andrén.)
Två gånger två är - fem!
Proverb i en akt af Frans Hedberg.
PERSONEK:
Löjtnant Sterner.
Lydia, hans fru.
Häradshöfding Hult.
Ada, hans fästmö.
Artisten Halvar Hall.
Scenen hos löjtnantens.
(Elegant salong med portierer för öppna dörrar i fon-
den och stängda till sidorummen. Modern inredning.
Flygel på ena sidan. Pä den andra staffli af eben-
holts med Lydias porträtt i olja, vändt till hälften utåt.
Små soffor och atenienner, hvilstolar och kåsöser här
och där.
Lydia sitter vid flygeln och fantiserar sakta öfver
en melodi ur Faust. Sterner halfligger i en soffa till
vänster och håller på att somna öfver en bok. Vid ett
starkare ackord af Lydia rycker han till och ser sig
omkring litet förvirrad.)
Sterner. Sa’ du något, min vän?
Lydia. Nej.
Sterner. Jaså — jag tyckte precis — —
Lydia (spetsigt). Kära du, det var bara flygeln.
Sterner (kväfver en gäspning). Den tiger nog •—
om inte du klinkar på den!
Lydia. Klinkar? Tackar så mycket!
Sterner. Ja, vet du, Lyddan lilla, du får ur-
säkta ; men man blir verkligen nervös af det där–––-
Lydia. Jaså, du sofver, när du blir nervös?
Annars brukar man–––-
Sterner. Jag har visst inte sofvit!
Lydia. Långt ifrån var- det nog inte, tror jag.
Sterner. Nåja, när man skall hänga på baler
och supéer hvarenda natt.
Lydia. Dansa litet flitigare, så slipper du »hänga».
Sterner. Den, som finge vara hemma en kväll
— riktigt i fred — riktigt för oss själfva!
Lydia (ser på honom förvånad). Ville du det?
Sterner. Ja, hvarför skulle jag inte vilja det?
Lydia. Jo — jag tänkte bara–––-hvad skulle
vi då göra?
Sterner. Kors! Prata — spela litet piket eller
écarté — dricka en kopp te–––-
Lydia. Så poetiskt!
Sterner (fortsätter). Och lägga oss tidigt!
Lydia. Sofva, ja, det förstås! Du tänker då
inte på annat nu mera! Under vår förlofnings-
tid–––-
Sterner. Ja, då kunde jag inte sofva af oro!
Lydia. Nej, då kunde du dansa hela natten!
Sterner. Ja, hvarför? För att jag inte kunde
få rå om dig på andra villkor! Tänk dig bara ett
sådant år ! Och därför är det nu bara en helt na-
turlig reaktion efter all oron — alla ansträngnin-
garna.
Lydia. Att du inte gör annat än vill ha’ ro?
Sterner. Åh, förlåt migl — (stiger upp och går
till henné) Du vet själf mycket väl, att–––-
Lydia. Låt mig vara!
Sterner. Seså, »Lyddan» lilla!
Lydia (vänder sig hastigt om på pianostolen och
slår armarne om hans hals). Acke ! Du älskar mig
inte mera!
Sterner. Gör inte jag? Jo, så–––-!
Lydia. Inte som förut!
Sterner. Nej, mycket, mycket mera! Det har
du rätt i!
Lydia. Mycket, mycket mindre! Aldrig skrif-
ver du vers mer — aldrig ligger du på knä —
aldrig bär du mig.
Sterner. Gör inte jag?
Lydia. Nej, det gör du visst inte!
Sterner. Ja men, »Lyddan» lilla, nu när du
är min hustru, så behöfver jag ju inte hålla ett
sådant där vådligt rej som förut, innan du var det.
För resten narras du! Skref jag inte vers i förra
veckan på din födelsedag? Och i natt, när vi kom
hem, låg jag då inte på knä för dig och tog af
dig din skor?
Lydia. Ja, var det för mycket, det — när jag
var så trött, och när Anna hade gått och lagt sig?
Och dina verser, de va’ ju så dumma!
Sterner. Åh, förlåt! —
»Den bästa skatten i min hydda
Är du, min egen lilla Lydda!»
Lydia. Åja, den versen gick väl an -— men
sedan–––-
Sterner. Herre gud, det är väl inte bara poe-
terna, som ha rättighet att vara dumma heller —
en annan syndare kan väl också få försöka?
Lydia. Och så att allt oupphörligt rimmar på
»Lydda».
Sterner. Ja, men det är just det fina! Som den
här versen — den är, ta’ mig tusan, riktigt stilig:
»För mig stå lifvets gåtor tydda
Af dig, af dig, min lilla Lydda!»
Lydia. Åja, det säger jag ingenting om; men
sedan —
Sterner. Jaså, du menar väl tredje strofen?
Och den, som jag tycker är riktigt storstyf:
. »För mig är lifvets bästa krydda
En kyss utaf min lilla Lydda!»
Lydia. Ja gudbevars, den är nog inte så illa —
för oss! Men hvarför rimmade du inte på Lydia
i stället?
Sterner. Lydia kan man ju inte få rim på, och
därför är det orimligt af dig att begära —
Lydia (häftigt). Jaså, är jag nu orimlig?
Sterner. Inte du, Lydia lilla, men ditt namn !
Det får lof att bli »Lyddan», annars får man hvar-
ken fram hyddan eller kryddan!
Lydia. Åh, om du älskade mig som förut,
så — —
Sterner. Det är våra föräldrars fel — för det
är alldeles på samma sätt med mitt i Ingen män-
niska kan rimma på Axel — men säger man Acke,
då går det tvärt! Då kan man till exempel säga
så här:
»I lifvets branta uppförsbacke
Du stödes af din trogne Acke.»
Lydia (ömt). Ack Acke!
Sterner (likaså). Lyddan lilla! Eller också
så här:
»Med lilla foten på hans nacke,
Hon styrde lätt sin trogna Acke ! » —
men det gör du inte? Eller hur, Lyddan lilla?
Lydia. Aldrig, Acke!
Sterner. För ser du, om du försökte, så skulle
det kunna gå så här:
»Blir hon för stygg emot sin Acke,
• Så gör han uppror som Nils Dackel»
Lydia. Men det gör du inte, Acke ?
Sterner. Inte, om du är snäll, Lyddan lilla!
Det är så säkert som att två gånger två är fyra!
Lydia (stiger upp). Ja —-är det så säkert, det?
Sterner (förvånad). Ilvilket?
Lydia. Att två gånger två år fyra?
Sterner. Ja, det är ju ett axiom!
.Lydia (smeker honom). Men om jag nu säger,
att två gånger två är fem — går du inte in på det,
Acke lilla?
Sterner. = Nej, vet du — det —
Lydia. Åh, om jag nu ber dig!
Sterner. Något så tokigt kan du inte be’ mig om !
Lydia. Men om jag nu gör det ändå — bara
för att se, om du inte för min skull — åh, söta
Acke ! Gör det för min skull !
Sterner. Nej, det kan jag verkligen inte !
Lydia (går ifrån honom). När vi voro nyförlof
vade, hade du gjort det!
Sterner. Det tror jag inte.
Lydia. Jo, det hade du! Du hade det be-
stämdt !
Sterner. Ja, jag vill inte svära på det! För
då gör man ju allt hvad galet är — på lek förstås!
Men nu ä’ vi ju gifta — nu har allvaret kommit!
Nu är det slut på leken.
Lydia. Ja, gunås!
Sterner. Och nu får jag en kyss, och så tala
vi inte mera om den saken! (Till henne).
Lydia (drar sig undan). Nej, det får du inte!
Sterner. Får jag inte! Det vill jag väl se!
(Efter henne).
Lydia. Pytt fick du ! (Skyndar bakom flygeln).
Sterner. Tror du inte jag kan få tag i dig?
Lydia. Nej, det tror jag inte!
(De jaga hvarandra under skratt och nojs. Slutligen
får han fatt i henne.)
Lydia. Släpp mig genast!
Sterner. Nej, först skall du betala plikt ! (Kysser
henne upprepade gånger) Två och två.
Lydia. Är fyra! — Nu vet jag det! (Vill draga
sig undan).
Sterner. I det här fallet kan det gärna vara
fem! (Kysser henne en gång till.)
Lydia. Nå, ser du det!
Sterner. Ja, på det viset!
Lydia. Således medger du, att två gånger två
kan vara fem?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
