Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Två gånger två är — fem! af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 IDUN 1894
i iff*
"ZSEri-
’<v ••..’Jr.
Sterner (tar ännu en kyss). Nej sex! Nej–––
(aflägsen ringning titanfor).
Hvad nu då? Alltid skall det komma någon!
Lydia. Kära du — det är bestämdt Ada!
Sterner. Usch då! Hvad vill hon?
Lydia. Minns du inte det? Hon kommer ju
för att presentera sin fästman !
Sterner. Hvilkendera?
Lydia. Fy Acke! Inte vara stygg! Den sista
naturligtvis.
Sterner. Är det säkert, det?
Lydia. Tills vidare åtminstone ! Häradshöfding
Hult!
Sterner. Nåja, han är då tillräckligt korkad!
Lydia. Nu skall Acke vara en snäll gosse!
Där ha’ vi dem ! (Går emot de kommande i ytterrum-
met). Nej, hvad ser jag? Åh, så roligt!
Sterner (for sig). Så hon ljuger, ni !
DE FÖRRE. HÄRADSHÖFDINGEN. ADA.
Lydia (kommer in med dem). Kysligt välkomna !
Å söta Ada! hvad det var snällt af dig!
Ada. Goda Lydia! Här får jag presentera min
fästman, häradshöfding Hult! Fru Sterner, min
bästa väninna!
Lydia. Fägnar mig särdeles, herr
häradshöfding. Har den äran att gra-
tulera! Axel och jag sade just
nyss–––-
Ada. Åh, nej, se löjt-
nanten är hemma! Kom,
Hinke lilla! (För honomfram
till Sterner). Här får jag
presentera min fästman, hä-
radshöfding Hult — löjtnant
Sterner !
Sterner. Vi känna ju
hvarann förut! Gratulerar,
mitt herrskap !
hult. Hm — ja! — ’—
he he! — Tackar! — Vill
minnas, att det var på
Grand.
Sterner. Nej, var det
inte på Hasselbacken?
Ada. Nej, då var det
nog på Grand ! För Hinke
går aldrig på Hasselbacken
— det har han sagt.
Hult. Hm ! — nej —• —
he he! — inte om vintern
just.
Ada. Nej, för då är det
ju stängdt. Men inte om
sommaren heller, har du
sagt.
Hult. Hm! — nej —
he he! — för då sitter jag
ting !
Ada. Men om våren?
Hult. Hm! — ja — he
he! — om jag inte skrifver
protokoll !
Ada. Ack ja — gud ! —*
att vara domare, hvad det
måtte vara intressant! Det
är det som fäst mig vid Hin-
ke — för se, jag har alltid “ -,
drömt om att bli gift med
en domare! O! — och att • ?
få höra på en raAsaksiing i
någon mordsak — åh, hvad det
skulle vara pikant. — Du får snart
lof att skaffa mig någon mordsak, Hinke
lilla — hör du det?
Hult. Hm — ja — he he! -— så fort jag
kan, så —
Ada. Men nu ska’ vi riktigt prata, snälla, lilla
Lydia! O, om du visste — (till Hult, som närmar
sig). Nej, Hinke lilla, du får inte höra på — du
får prata med löjtnanten. — (Hult lomar helt be-
skedligt af till Sterner, som tar hrniom med sig till en
soffa pä liogra sidan. Ada fortfar halfhögt till Lydia:)
O, om du visste, hvad han är nyfiken ! Jag undrar,
om alla karlar ä’o så där nyfikna? Det vet nog
du, som är gift! Åh, gud, ja gift! — Jag riktigt
ryser, när jag tänker på det — ja, vet du, det gör
jag verkligen — — och ändå, åh — — (fortfar
tyst och ifrigt).
Sterner (till Hult). Får det vara en cigarett?
hult. Nej tack — he he! — Ada tycker inte
om röken.
Sterner. Det var ledsamt. Hur skall det gå?
Hult. Hm — ja — he he! — tycker fru Ster-
ner om den, hon?
Sterner. Jag har vant henne vid den.
Hult. Tänker jag också — sedan, he he ! — nu
röker jag bara i smyg och sköljer mig i mun med
aseptin! (Får se porträttet, som står vändt åt dem).
Nej se, he he! — Är det färglagd fotografi, det där?
Sterner., Nej, det är olja.
Hult. Åh — och så likt, sen ! För det ska’ ju
vara frun?
Sterner. Ja.
Hult. Hm ! — ja — he he ! — hon är mycket
vackrare än Ada.
Sterner. Tycker häradshöfdingen?
Hult. Ja då! Ada är inte precis vacker —
men pikant! Hvasa’? Tycker inte löjtnanten, att
hon är pikant?
Sterner. Jo, mycket.
Hult. Och så — he he ! — så har hon ett sätt,
som — — och ett par och tretti tusen — och i
dessa tider — he he! — löjtnanten förstår — för
en fattig jurist —
Sterner. Ja visst
hult. Hm — ja! he he! Det talar svenska,
det! En domsaga kostar slantar, ska’ jag säga!
Jaså, det, är olja! Jaha, nu ser jag— det blänker
af det! Hvem har gjort det?
Sterner. Det är en artist, som heter Hall.
Hult (häftigt) Halvar Hall?
Sterner. Ja. Känner häradshöfdingen honom?
Hult. Ilära par renommé — hm ! Fy tusan !
(Sänker rösten). Han har varit förlofvad med min
fästmö!
Sterner. Nej! Har han?
Hult. Hva’, ja! — he ho! — Före mig, förstås!
Sterner. Ja, det är klart.
Hult. Men han suddade, och därför slog hon
upp med honom ! Se, Ada är praktisk, och de där
artisterna är sådana flaxar!
Sterner. Halvar Hall och jag äro ungdoms-
vänner! .
Hult. Ja — he he! — det hindrar väl inte, att
han är en flax. — Se, när jag auskulterade nere i
Småln hos häradshöfding Blommert, så var han
där nere och målade — och då var det en flicka,
som — hm ! — (sänker röstm och fortfar ifrigt sakta).
Ada (har under tiden talat sakta med Lydia, men
af och till haft öra för herrarnes samtal och hört nam-
net Halvar Hall, hvarvid hon ryckt till). Är det ditt
porträtt, lilla Lydia?
Lydia. Ja, det är en af Axels goda vänner, som
målat det.
Ada. Sedan ni blef gifta?
Lydia. Ja, naturligtvis.
Ada. Hvarför var det så naturligt?
Lydia. Pappa och mamma ville aldrig, att jag
skulle låta måla mig.
Ada. Men din man ville det, han?
Lydia. Ja — strax efter sen vi blifvit gifta!
Ada. Ja — gud! — hvad de männerna ä’ härliga!
Lydia. = Hvad menar du?
Ada. Åh, just ingenting! Var det en ung artist,
han som målade dig?
Lydia. Ja — och du känner honom nog! Hal-
var Hall!
Ada. Jaså, den! (föraktligt). Nå, den är då inte
vidare farlig !
Lydia. Hur var det? Va’ inte ni förlofvade?
Ada. Vi ? Nej då. Han friade till mig två
gånger — första gången på basaren för Skansen,
när jag stod i bufteten, och andra gången på Dalarö
— men han fick korgen alla fyra gångerna!
Hult (höjer rösten i samtalet med Sterner). Ja se,
efteråt sa’ hon, att hon inte brydde sig om honom,
förstås! Det säga de alltid!
Ada (tror att han talar till henne; med skärpa)
Åh förlåt, det sa’ jag förut också!
Hult (förbluffad). Hvasa’ ?
Ada. Kors, jag trodde du talte till mig, Hinke!
Hult. Hin — nej! — he he — A lilla!
Sterner. Hvad kallar häradshöfdingen henne?
Hult. Bara »A» — jag tycker det är vigare.
Sterner. Mycket riktigt.
HftLT. Jag har bedt henne kalla mig för
bara »H» — fast det vill hon inte. Men i
alla fall — he he! — så säger jag A!
Sterner. Häradshöfdingen får väl säga
O — sedan.
Hult. Hvad?
Sterner. När ni bli vigda, menar jag!
Hult. Hm! Jaså! Jaha — he he! Nu
förstår jag; har man sagt a, så får man
säga o! Förbaskadt kvickt! ha ha ha!
Ada. Hvad skrattar du åt, Hinke
lilla?
Hult (hastigt allvarsam). Just in-
genting — he he!
Ada (sakta till Lydia). Din man
sa’ bestämdt någonting elakt ! ■— Men
säg mig nu — — (sänker rösten). Är
han lika kär än?
Ly-dia. Ja, hvarför skulle han inte
vara det?
Ada. Jo visst, lilla
du–––-visst skall han
det — så söt som du
är — — men du vet,
karlarne! För dem är
det där alltid öfvergå-
ende — för oss där-
emot — —
Lydia. Åh, det är
nog öfvergående för som-
liga af oss också!
Ada. Ja gudbevars!
jag förstår mycket väl
piken ; men att jag varit
förlofvad förut, det är bara
därför att jag har så godt
hjärta. Jag kan aldrig säga nej åt någon, som går
och är olycklig -— och Halvar Hall till exempel —
(ringning på afständ.)
Sterner. Det är säkert Halvar ! Han kommer
att sluta Lydias porträtt!
Ada. Då ska’ vi. inte störa längre, du Hinke!
Hult (till Sterner). Hm — — ja — he he ! ■—
jag skulle allt bra gärna vilja se honom ändå!
Sterner. Stanna kvar därför.
Hult. Hm — ja — men se, A — -—
Ada. Adjö lilla söta Lydia! — Det var rysligt
roligt — —
Lydia. Ska’ , ni verkligen gå genast?
Ada. Ja du förstår — —- det skulle ju bara
plåga honom att se, hur lyckliga vi ä’, Hinke och jag!
(Halvar Hall inträder från fonden. Sterner och
Lydia gå mot honom. Ada går hastigt öfver till Hult
och tar hmom under armen.)
Sterner. Välkommen, Halvar! Här får jag
presentera häradshöfding Hult med sin fästmö.
Hall. Fästmön, har jag redan den förmån att
känna — — det skall glädja mig ofantligt att få
iära känna fästmannen! (Bugar sig for Ada och räcker
fram sin hand åt Hult). Tjänare, herr häradshöf-
ding! Lyckönskar er på det allra hjärtligaste!
(Kramar hans hand duktigt).
Hult (grinande). Hm — lie he! — tackar!
Hall. Ingen kan göra det mera ärligt än jag
— ty jag vet bäst, hvilken ängel ni varit nog lyck-
lig att vinna! En ängel, som–––-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
