Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Två gånger två är — fem! af Frans Hedberg - Jag binder af hedens rödaste ljung... af Daniel Fallström - När himmelen är blå, af Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 417
Ada (sakta till Hult). Kom nu Hinke, så gå vi !
Hult. Nej, men hvarför det, A lilla? Han är
ju riktigt hygglig!
Hall. En ängel, som förtjänar att få en man
sådan som ni, ■— praktisk, rangerad, med bästa ut-
sikter till en god domsaga, en liten fin nordstjärna
på fracken — — och en ängel, som knyter hvita
halsduken —
Ada. Adjö, söta Lydia lilla — nu få vi lof att
gå, vi ha så många visiter! Hinke lilla, bocka dig
för fru Sterner!
Hult. Hm — ja — he he! {går fram till Lydia
och Sterner, som stå på motsatt sida). Mjukaste tjä-
nare -— he he! — hoppas det inte blir sista gån-
gen —
Lydia. Nej, för all dell -—
Sterner. Vi få ha’ oss en liten middag någon
dag — —
Ada (under tiden till Halvar). Ni är ett odjur!
Hall (likaså). För att jag kallar er en ängel?
Ada. Och jag förstår mycket väl, hvarför ni
går här och målar! Men var säker på, att jag skall
varna mannen !
Hall. An om jag skulle varna honom då? (Pekar
på Hult).
Ada. Försök! Men han är för dum för att
tro er! — (Går till Sterners, medan Hult kommer till-
haka till Hall). Adjö, herr löjtnant! Hvad jag
gratulerar, för att det där porträttet är färdigt!
Sterner. Hvarför det?
Ada. För att det är så vackert, naturligtvis!
Hult (till Hall). När vi bli gifta, A och jag,
så ska’ ni komma och hälsa på oss!
Hall. Tack, men jag tror inte, att jag skulle bli
välkommen hos frun!
Hult. Hm ! hvarför det? He he!. Man kan
väl vara goda vänner, fast man varit förlofvade.
Sterner (till Ada). Ni menade bestämdt någon-
ting mera.
Lydia. Det tror jag också!
Ada. Jag menade bara, att det är roligt för
Lydia, att det är slut med sittningarna — och för
er också! (Går till Hult och tar hans arm). Kom
nu, Hinke lilla! — (Bugningar och afsked. När de
komma upp till dorren, säger Ada sakta till Hult).
Hvad sa’ han där, Hinke?
Hult. Han sa’ ingenting! Det var jag som —
he he! — bad honom komma och hälsa på oss —
när vi bli gifta!
Ada. Gjorde du? Nåja, då kan det så vara!
(De gå genom fonden; Lydia följer dem ut).
Hall (pekar efter de bortgående). Den där är väl
försörjd !
Sterner. Han vill väl inte ha’ det annorlunda.
— Kom du för att måla färdigt?
Hall. Ja, det var meningen — men nu kan
jag inte !
Sterner. Hvarför det då?
Hall. Hon har gjort mig nervös, den där ängeln !
Sterner. Och han mig — den där korkpåsen !
(Hastigt med ett skratt). Ha ha ha!
Hall. Hvad skrattar du åt?
Sterner. Lydia hade ett infall nyss : hon påstod
att två gånger två är fem.
Hall. Nå?
Sterner. Vi
va’ verkligen
två par nyss —
och så kom du !
Hall. Som
femte hjulet un-
der vagnen, me-
nar du ? .
Sterner. Nej
— du, som har
dina försänk-
ningar hos bäg-
ge, menade jag.
Hali. (ser på
honom).
Lydia (kom-
mer tillbaka).
Vill herr Hall,
attjag skall sitta
nu?
Hall. Det
var verkligen
därför jag kom ;
— men jag tror
detär bättre, om
vi dröja till i
morgon.
Lydia. Som
ni vill.
Sterner. Jag
tycker då för
min del, att
porträttet ärfär-
digt.
Hall. Tycker du?
Sterner. Ja — någon liten retouche behöfs
kanske — men den kan du göra sedan — längre fram.
Hall. När färgen har tagit in bättre? Hva4?„
Sterner. Just det, ja!
Hall. Kanske det — -— kanske det inte heller-
behöfs alls — och i alla fall, så — adjö så länge.1-
Sterner. Går du redan?
Hall. Ja — jag har litet brådtom! (Bugar sig
for Lydia). Farväl, fru Sterner! (Går hastigt.)
(Paus.)
Lydia (ser förvånad först efter honom, sedan på’
sin man). Hvad gick det åt honom –––- och hvad
är det åt dig?
Sterner. Mig? Ingenting!
Lydia (till honom). Nu narras du, Acke ! Det
är någonting!
Sterner. Jag bara står och tänker på en sak.
Lydia. Hvad då ?
Sterner. Två och två kan verkligen bli fem, du !
Lydia (triumferande). Ja, ser du det!
Sterner (slår armarne om henne). Men en sak
skall du lofva mig, Lyddan lilla! En och en får
aldrig bli tre!
Lydia. Nu förstår jag dig inte!
Sterner. Inte tre lika stora, förstår du!
Annars får det gärna bli både ett och fyra — — —
ja, till och med —
Lydia (ömt, i det hon lutar sig intill honom). Tyst,
Acke lilla! — (Hon täpper munnen på hmom med
en kyss).
(Illustratör: Viktor Andrén.)
Jag binder af hedens rödaste
ljung...
ch nu, när ljungen klipporna klär
och hafvet suckar och klagar,
jag binder af blommor, som hösten bär,
ett tack för sommarens dagar.
Jag binder kransen, där ormbunken står
förbränd och gulnad bland stenar,
och stormen med hvin öfver näset går
och rister i tallarnas grenar.
Och medan jag samlar så ljungens glöd,
jag lyssnar till hafvets vågor
och minns det löfte, »i lif och död»,
du gaf på de skälfvande frågor.
Se, hafvet låg blankt från skär till skär,
och vildros i snåren glödde,
och nattens speglade stjärnehär
en himmel i djupet födde.
Hur lätt gick det icke att svärma då,
att gifva löften så runda —
hvem tänkte, när himlen var juniblå,
på mörka dagar, som stunda?
Hvem tänkte, att smekande sunnanvind
skulle bytas i isande nordan,
att frost skulle härja drömmarnes lind
och hösten gå i fullbordan?
Men jag binder af hedens rödaste ljung
ett tack för allt hvad du varit —
mina ögons ljus ooh mitt hjärtas kung
i sommardagar, som farit!
t^dantefcfäf/otzöM.
i ’ fe®
ïi
MAR tHiOMMELEM AR BtÄ
fV.
V M.
*4r.-*4
attise
hybléye:
öfver ’oss ^5
Och att
och se uppj1
björkarna? »Säj:
mossbeklädd*’
naAJ
ej stärkatfidpj Jugb’ände
i detta ojjßrtliga blå, som
ftUka stiflauoçh starkt, upp-
iWf •’S
^jGç’b^mmardag’ ligga i gräset
toin Jlet gröna spetsfloret af
kffobor eller sitta på en
Imogen och se den djupa
blå färgen bryta*’, sig mot furornas mörka
kronor — kan det finnas något ljufligare
och vackrare?
Jag ser i andanom det medlidsamma små-
löje, som nu spelar på så mångas läppar; jag
hör de mera vänliga och artiga yttra: »ja,
mycket vackert,» hvarvid de dock knappast
ägna en half tanke vare sig åt hvad jag
sagt eller hvad de själfva säga. »Så lyck-
ligt att finna glädje och nöje i så litet!»
infaller en annan, hvarvid jag dock helt
visst kan fröjda mig åt, att denna min
lycka icke väcker en gnista afund i den
talandes själ.
Jag vet också, att med de djupa kun-
skaper, hvarmed en nyare tids uppfostran
utrustat ungdomen, mången skall möta mig
med den invändningen, att himmelen hvar-
ken »hvälfver» sig öfver oss eller är »blå»,
att detta, som synes mig så verkligt, beror
på —- ja, hvad det beror på, kan jag verk-
ligen inte säga: jag vet blott, att det är
något, där orden eter, atmosfär, jordens
rundning och åtskilligt i samma väg före-
komma. Men oaktadt alla de lyktor lär-
domen tänder för att upplysa de olärdas
mörka förstånd, blir detta oändliga blå för
mig dock alltid en himmel, hvars åsyn
verkar lugnande och ljufligt på mitt sinne,
och jag tackar Gnd att så är.
Himmelen är icke alltid blå; lifvet är icke
alltid gladt. Tvärtom äro kanske de mörka,
mulna dagarne flere än de klara och ljusa,
lifvets sorgedagar flere än glädjens korta
stunder. Javäl, men så mycket nödvän-
digare är det då att taga vara på dessa
små glada stunder, dess angelägnare att
fröjdas, när himmelen är blå, eftersom den
ju så lätt och snart åter kan blifva mulen.
Ty det är de små glädjestunderna, som
göra lifvets lycka, liksom det är pärlorna,
hvar för sig små och ringa, som tillsam-
mans blifva ett rikt och präktigt smycke,
ett pärlband, oskattbart i värde. Och det
bästa— eller kanske det värsta? — är att
det beror på oss själfva att få flere eller
färre pärlor i vårt pärlband. Det är näm-
ligen icke alla, som bry sig om att glädjas
öfver det lilla; det är kanhända numera en-
dast några få, som äro nog anspråkslösa att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
