Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - När himmelen är blå, af Mathilda Langlet - Romeo och Julia, af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
1894
nöja sig med, att himmelen är blå: de flesta
skulle vilja rycka ned solen från himme-
lens rund, fråssa i dess glans och — brinna
upp däril
Det har talats mycket om, att alla män-
niskor hafva anspråk på »lifsglädje», be-
rättigade anspråk. Men skall då lifsglädjen
för alla bestå i detsamma? Skall den bestå
i sådant, som, medan det pågår, smakar
» såsom honung i din . mun», men sedan
»rifver» och slår dig »så till döds»? Skall
det vara vår lefnads mål att fylla lifvet
med ett så brännande, bländande solsken,
att vi ej ens kunna se, om himmelen är blå,
eller om denna sol, som kanske blott är ett
irrsken, bryter fram mellan svarta moln, de
där snart skola släcka den i förtviflans natt?
Jämlikhet är ett ord, som skulle komma
som en befrielse, men människorna hafva
gjort det till ett tvång. Att alla människor
äro bröder och ingen högre eller bättre, så-
som människa betraktad, att den enas and-
liga personlighet är lika dyrbar, lika mycket
värd som den andras, det är den rätta
jämlikheten. Men att, om några förhäfva
sig och stiga högt och säga, att den rätta
ståndpunkten är där de stå, att lifsglädjen
kan fångas endast på deras sätt, att då
alla skola äflas att få samma plats, att i
yttre omständigheter likna dessa, det är
den jämlikhet, som blifver icke till frihet,
utan till tvång. Ty hvaruti ligger det an-
genäma att stå högt, om ej därüti att så
många stå lägre? Och detta drager nedåt
— man måste se ned: man ser ej upp, om
också himmelen är aldrig så strålande bla.
Jag vet väl, att det är och förblir en ro-
pandes röst i öknen, men dock vill jag ropa!
Jag ville säga, främst till de unga: glädjen
eder af lifvet, af all den skönhet, som är
ren, af edert ungdomsmod ; glömmen ej, att
glädjens pärlor äro lika äkta, fast de äro
små, och att om också molnen gå mellan
himmel och jord, är dock himlen alltid blå
där uppe, ofvan dem. Och det är dit upp
vi skola se, icke ned, och det är himlens
blå, om ock blott en skymt däraf, som skall
glädja oss, icke ett lysande fyrverkeri af
solar, som — slockna lika hastigt, som de
tändas.
Men jag vill också säga ett ord till de
gamla, och jag vill bedja dem att så mycket
som möjligt lära de unga att se, »när him-
melen är blå». Äfven barndomen och ung-
domen ha sina ’sorger, men det är en god
lärdom, när de äldre visa på en skymt af
klarblått ljus bakom mörka moln. Den mulna
dagen kommer tillräckligt snart och säkert
— hvarför skulle vi ej då alltid passa på
att glädja oss, när himmelen är blå?
Det är de stora anspråken, som göra, att
glädjen blir liten. Det jordiska har små-
ningom blifvit det högsta. »Låtom oss äta
och dricka, ty. i morgon skola vi dö.» Så
lyder valspråket, och det leder till ständigt
nya, ständigt stegrade fordringar på den
lifsglädje, som blott består i njutningslyst-
nadens tillfredsställande. Därför skall man
upp, högt upp, långt fram! Därför spejar
man blott efter den röda glansen af denna
strålande lyckas sol, som så ofta plötsligt
går ned och lämnar himlen mörk, mörk,
utan ens en liten stjärnas ljus! Det är då
som det multna stödet brister, hoppet har
gått förloradt, tron är död, lifvet har blifvit
en ödemark, och till sist kommer döden —
nej, han kommer icke till människorna —
de söka honom!
Och hvad är lifsglädje? Är det icke att
IDUN
glädjas åt, att man lefver och andas, att
solen lyser och jorden grönskar, att blom-
morna dofta och fåglar sjunga — med ett
ord, åt att allt lefver och andas! Och så
kunna vi ju fröjdas likaväl under vadmals-
tröjan som under adelsjackan, och gudilof,
vi behöfva ej stiga uppför lyckans högsta
trappa för att kunna se och känna oss lyck-
liga, när himmelen är blå!
Mathilda Langtet.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
-si*-
1
Borneo och Julia.
Berättelse af Lea.
H
ur hjärtat klappade på den sextonåriga,
där hon stod i sitt fönster och tittade
ut längs den lilla stadens storgata 1
Hon tyckte det låg feststämning däröfver,
trots att det var rama lördagsförmiddagen,
och trots att lifvet där ute — om det nu
skulle kallas lif — var alldeles detsamma
som på årets alla andra hvardagar.
En och annan bondvagn skramlade förbi
på vägen till »kvarteret». En skomakar-
pojke trafvade åstad med ett par nylagade
kängor i handen, dem han vårdslöst svängde
fram och åter, medan han hvisslade en
skärande melodi. I den öppna boddörren
midt emot kastade en tjänstflicka hufvudet
bakut och skrattade af full hals åt någon
kvickhet, som bokhållarn sagt. Och där
kom en sotarmurre med stegen öfver axeln,
viskan under armen och i de svarta näf-
varne en klunga körsbär, dem han expe-
dierade under gåendet, medan han siktade
med kärnorna efter borgmästarns katt, som
satt och reflekterade i källargluggen.
Hvad allt detta såg trefligt och märk-
värdigt stämningsfullt
itadsidyll.
Hur glada tycktes henne
}j alla dessa välbekanta flgu-
•er (utom, förstås, katten),
nen allra gladast var hon
själf. Om det bara ville
bli kväll en gång, men hur
iet skulle gå till, begrep
bon inte.
Den gamla pendylens vi-
sare rörde sig ju icke ur
fläcken; de voro just tva
otäcka sniglar. Hon knöt
sin lilla hand mot dem och
log, i det hon halfhögt hvi-
skade: »Om ni visste hvad
jag vet, så skenade ni i stäl-
let för att evigt stå på
samma punkt, som om ni
vore förtrollade. Och kloc-
kan sju skall ändå den märk-
värdiga händelsen inträffa
— så vida jag icke dör
af oro innan dess, eller mo-
ster Betta blir sjuk, eller
här blir jordbäfning eller
skyfall eller något annat
förskräckligt. Men så grymt
kan icke ödet vara.»
Ödet var icke så grymt.
Det blef verkligen kväll.
Redan klockan fem hade
vår unga dam tre gånger
varit inne i moster Bettas
ut: en riktig små-
rum för att se, om moster börjat göra sig
i ordning till sitt maktpåliggande värf som
förkläde, och sista gången hade moster
Betta svarat:. »Du ser ju, kära Anna, att
jag håller på. Vi komma tids nog.»
Och klockan half sju knackade det på
dörren — eller på lilla Annas hjärta, hvil-
ket kunde komma på ett ut, ty det var
naturligtvis »han», som knackade.
Ögonblicket därefter stod han inne i sa-
len, halft förlägen, helt glad, starkt poma-
derad och betydligt omogen, men — så
lycklig !
Moster Betta var bara så där tämligen
vänlig, ty »han» hade nyss fyllt tjugu år och
hade ingenting annat att komma med än
ett vackert studentbetyg och skyhöga för-
hoppningar. Hvad var det för lilla Anna,
som själf ingenting hade? Moster, af hvil-
ken hon berodde, var just heller ingen guld-
grufva, så att nog var det skäl att se upp
alltid.
Men för denna enda gång hade moster
låtit beveka sig. »Människan», slarfven,
var ju ändå ingen »utböling». Hela sta-
den kände ju, att han var postmästarns son.
Och så skulle han resa i nästa vecka, som
väl var, så blef man af med den barnsligheten.
Medan han sedan arbetade på sin framtid,
skulle nog moster arbeta på annat håll för
Annas. »Barndomstycke, uugdomssvärmeri
— tsch, vet jag visst ! » fnyste moster Betta.
»Hur gick det för tretti år se’n med mig
och stadsfiskalen? Tack vackert för några
framtidsvyer ! »
»Men det förstås, att en liten rolighet kan
man ju vara med om för en gång, efter
som nu de där teatermänniskorna kommit
hit, och efter som Romeo och Julia ska
vara en riktigt bra komedi. Och när nu
Anna aldrig
i sitt lif sett
någe’ tocket,
så hade jag
inte hjärta i
mig att neka
henne. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
