Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Romeo och Julia, af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 419
detlofvarjag mig själf att nog skall jag se
opp, alltid.» — Och så trafvade alla tre i
väg till ladan utom staden, där föreställ-
ningen skulle äga rum.
Moster höll ärligen ord.
Under balkongscenen kom hon mot sin
vilja i svärmisk stämning, »såg opp» —
men i kronan, tänkande på den trolöse
stadsfiskalen, på deras gemensamma ung-
domslycka och sitt senare ensliga lif.
De båda unga åter voro med sina hjär-
tan nära nog i himlen — och med hän-
derna bak moster Bettas rygg. Tryckning
på tryckning sade där lika tydligt som ord:
»O, vore jag din Romeo! —Ack, vore jag
din Julia!»
Så ville de evigt lefva för hvarandra.
Och efter scenen i grafkoret, där Romeo
till den älskade skendöda deklamerar, innan
han tömmer giftflaskan:
Från lifvets sällhet nu förskjuten,
Flyr jag till dig, o graf, där Julia slumrat nyss.
I armar, henne ömt för sista gången sluten!
I läppar, henne gifven nu min sista kyss!
Din skål, min hulda Julia! . . .
— ja, vid denna scen kände de unga för
visso, att så ville de dö för och med hvar-
andra, om ett oblidt öde skulle skilja dem åt.
Ajla, milda makter! Var man verkligen i
den gamla ladan eller var man i Verona?
Denne härlige Romeo med det ädla, stop-
pade bröstet (och de kanske äfvenledes stop-
pade trikåerna), kunde det vara den lång-
skranglige, rödnäste Tillman, som bodde
hos bagare Grönvalls och åt på kredit hos
fru Söderström? Och hans tjusande Julia,
Capulets stolta dotter, kunde hon vara en
vanlig dödlig flicka, som lade sig om kväl-
larne med papiljotter och pjaskade omkring
om mornarne i nedkippade skor och med
trasig kjolkant, som hennes värdinna, gum-
man Malmros, påstod att hon gjorde?
»Nämn mig en vrå, dit förtalet ej når,»
deklamerade inom sig lilla Anna, och så
beundrade hon af hjärtans lust allt hvad
hon såg, hvilket är dens företräde, som sett
litet eller intet i världen. Ma.skeradscenen,
Capuletska »palatset» (närmast likt en gam-
mal trädgårdspaviljong på landet), balkongen
med sin repstege, den hemlighetsfulla mu-
ren i fonden, allt syntes henne härligt, — och
först och sist de älskande. Under fäkt-
ningen mellan Romeo och Tybald uppgaf
hon ett halfkväfdt rop, dot kunde hon ej
hjälpa, och vid anblicken af Julia i graf-
koret grät hon högt.
Ja, det var något med den »komedien,»
för att tala i moster Bettas stil, något som
man aldrig kunde glömma, lefde man än,
tills håret blefve hvitt som snö och kin-
derna bleka som liljor.
Och nu skulle man gå. Det hela var
slut, oåterkalleligen slut. Ridån hade gått
ned för allra sista gången; de intressanta
liken hade stigit upp och bugat sig för
publiken; salongen började utrymmas, och
den ena efter den andra af de osande lam-
porna släcktes. Men i lilla Annas själ strå-
lade och flammade det ; hennes bröst häf-
des, medan hennes blick sänktes för allt
det hvardagliga omkring henne: det half-
skumma kapprummet med stadens ende
lcrokryggige vaktmästare, madamen som
ännu satt kvar vid biljettluckan, gatpoj-
karne, som kilade ned från ladans baksida,
genom hvars springor de sökt att uppfånga
en skymt af den ovana härligheten — åh
hvad hon skulle funnit alltsammans ömk-
É&Éhls
hon orkat
sta så mycket som
en enda blick därpå!
Men hon blickade i stället med stora
tacksamma ögon upp till honom, som be-
redt henne ett så utsökt nöje. »Tack;
jag är så lycklig!» hviskade hon med af
tårar skälfvande stämma. »Jag skall aldrig,
aldrig kunna glömma denna afton.»
»Ja,» medgaf moster Betta, »det är själfva
kassingen till folk, de där aktörerna. Åbä-
kade de sig inte, så man kunde tro, att allt-
ihop var rena allvaret. Så han damp, den
där Twyback, eller hvad han hette, och så
vackert Julia skepade sig på balkongen.
Men munken, som smidde ihop dem ntan
vidare, den hade då hin tagit här i landet.
Roligt var det emellertid alltihop, och allra
roligast att liken stego upp igen, så man
såg att alltihop var komedi. Tack skall du
ha, Nils Oskar!»
Medan moster Betta proberade portnyc-
keln, då de hunnit hem, skänktes de unga
ett kort ögonblick, det de begagnade med
älskandes vanliga fyndighet:
»Julia!» hviskade Nils Oskar och tilläde
frågande: »min Julia?»’
»God natt, Romeo — min Romeo!» sva-
rade lilla Anna än saktare. Så gick por-
ten upp och, efter ett formelt afsked, mo-
ster Betta och lilla Anna in, medan Nils
Oskar stod utanför med hatten i hand och
hjärtat i brand, fast besluten att kämpa
till blods för henne, som han skulle älska
intill döden.
Höstkvällens skuggor föllo täta och skym-
mande in genom fönstret till en liten vå-
ning vid en af hufvudstadens aflägsnare
gator.
Vid fönstret satt i drömmande tankar en
medelålders, ännu behagfull kvinna och
stödde hufvudet mot handen, medan hen-
nes blickar mekaniskt följde det för blåsten
fladdrande skenet af gaslyktan midt emot.
Grupper af brådskande vandrare aflöste hvar-
andra, hållande antingen fast i brättet till
hatten, som hotade att flyga bort, eller kring
kappor och sjalar, som svepte för vinden
kring deras gestalter. Hon såg dem, och
hon såg dem icke. Hennes tankar dröjde
vid flydda tider, vid ungdomsdrömmar, al-
drig fullt förgätna.
Hon mindes de eldiga bref hon, efter en
härlig teaterafton, mottagit af den kort
därpå afreste Nils Oskar. Hon log ett ve-
modigt löje vid tanken på alla de finter
hon och han måst tillgripa för att dölja
denna korrespondens för moster Betta, som
icke förstod, att hon nu mer än någonsin
behöft »se opp».
Hon mindes också en annan tid, då det
blef längre och längre mellan brefven, på
samma gång dessa blefvo allt mindre varma,
tills de slutligen alldeles uteblefvo. Och
därefter tänkte hon med en ännu stickande
känsla på de två långa, grämelsefulla år,
hvarunder hon alls icke sport till honom,
förrän en vacker dag hans förlofning med en
annan stod annonserad i tidningarna. Den
natten, liksom många följande, grät hon sig
mätt. Den tiden och långt efter stod hen-
nes själ på bår, liksom en gång Julias fagra
gestalt i Capuletska grafkoret.
Men liksom en gång Julia, så var äfven
lilla Anna bara skendöd. Hon vaknade så
småningom till lif, om hon också aldrig
mera blef hvad hon en gång varit.
Vidare drog förbi hennes minne, huru
flere år därefter, då moster Betta redan
hvilade i sin graf och lilla Anna stod en-
sam och värnlös i världen, hon efter lång
tvekan räckte sin hand åt en äldre hederlig
man, som länge hållit henne kär, och som
varit henne en trofast vän till det sista.
Lycklig? Nej, det hade hon icke varit,
men skyddad och älskad, och det är myc-
ket. Hon mindes den bortgångne med upp-
riktig tacksamhet.
Att Nils Oskar hade blifvit änkeman un-
gefär samtidigt hade hon äfvenledes sett
af tidningarna. Men hört något från honom
sedan dess hade hon aldrig. Nå ja, hvad
var det mer? En krossad illusion, sådan
som tusende andra fått erfara; ett enfal-
digt litet flickhjärtas första och enda dröm;
några stunders oblandad lycka och en lång
halfmulen, men stormfri dag.
Det ringde på tamburklockan.
Fru Anna spratt till. Gick då icke jung-
frun och öppnade? Nej, det var sant: Anna
hade skickat bort henne. Hon gick således
själf för att se, hvem det var.
I den öppnade dörren stod en manlig
figur, hvars drag skymningen dolde. Men
vid hans fråga: »bor fru Wimmers här?»
stack det till i Annas hjärta, och allt hen-
nes blod rusade till kinderna. Denua röst?
Ja, hon hade hört den förr, om den också
nu var djupare. Hon hade hört den i lif-
vets vårdagar, i drömmen, i minnet tusende
gånger. Och nu — »var god och stig in!»
bjöd hon med icke fullt säker stämma.
(Forts. & sid. 434.)
–––––––––- –––––––––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
