Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Sönderrifna dagboksblad, af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 IDUN 1894
SöH-OEKRIfKl^
funna af Rust Roest.
cSSfarf
^3
— — — inte egentligen, hvad det är,
som låter mig hålla af Petra Ström. Hennes
yttre är alldeles icke tilldragande, tvärtom,
hon är ovanligt ful. Och hon har detta öfver-
spända i sitt sätt, som alltid brakar lämna
mig kall och oförstående. Kan det vara
möjligt, att jag låtit besticka mig af denna
kärlek vid första ögonkastet, hon ägnat mig?
En ung flickas kritiklösa beundran af den
mognare kvinnan, och som omfattar allt,
från miha ögon till den minsta småsak i
mitt hem, hvart ord jag säger, hvar rörelse,
jag gör. Men det är möjligt, att det kan
vara endast detta 1 — Kanske det, att hon
är svår att förstå sig på, och att upptäckts-
resor alltid intresserat mig. —• Det ligger
något bundet öfver henne, trots all exalta-
tion. —
30 januari. »Kunde jag blott tro på
någon, skulle jag kunna bli fullkomligt lyck-
lig,» sade Petra i dag, då hon satt på.golf-
vet med båda armarna lagda i mitt knä
och såg upp på mig.
»Du menar —»
»Ja, det menar jag. Vet du, huru många
friare jag haft dessa sista två år? Minst
tio! Ingen enda för min egen skull, alla
penningfriare, hvarenda en!»
»Är du så säker på det?»
»Ja alldeles.» Och hon drog fram flere
exempel för att låta mig döma, om hon inte
gjort rätt, som varit försiktig och misstrogen.
Jag tror det. Har hon en någorlunda
klar föreställning om sin yttre människa,
undrar jag ej på, att hon kommit till ett
nedslående resultat. Jag satt och såg på
henne, medan hon talade, och försökte se
henne med en mans ögon. Nej, det är
omöjligt att känna sig intagen af denna
kantiga, nästan knotiga figur, de utstående
blå ögonen, det linfärgade håret utan den
minsta strimma af sol eller guld, den nästan
tragiska lilla uppnäsan, som gör att hennes
ansikte i profil förefaller näslös!
O, hvad det gör mig ondt om en sådan
stackars flicka, hvars hela längtan, medveten
och omedveten, står till att blifva maka och
mor, och som af några rent yttre tillfällig-
heter, en centimeter eller möjligen blott en
half centimeter för kort eller för lång näsa,
några drag eller former, som ej tilltala skön-
hetssinnet, blir hindrad att uppfylla denna
sin kallelse! Eller skulle bli det, om hon
vore en fattig flicka — under det härvidlag
den motsats äger rum, medvetandet om
den tolerans dessa brister möta, till följd
af den allt förskönande rikedomen, gör denna
unga flicka bitter och beröfvar henne alla
ungdomliga illusioner!
Den 3 februari. Hvad naturen är grym,
som nedlagt denna glödande själ i detta
opoetiska omhölje ! I dag har jag fått henne
att tala. En bikt, aflagd med en passion,
som var formligen ängslande. Hennes var-
maste önskan, mest brännande åtrå är att
bli älskad för sin egen skull, endast under
denna förutsättning, med denna fullkomliga
visshet kunde hon ingå ett äktenskap! Och
hon vill gärna gifta sig. Någon annan fram-
tid kunde hon inte tänka sig, hur mycket
hon än försökte. Hon visste, att hon kunde
lyckliggöra den man, som älskade henne,
genonx sin gränslösa hängifvenhet, sitt full-
komliga uppgående i alla hans intressen och
sträfvanden. »Ser du, jag har inte mer än
en begåfning, men den har jag fullt ut, och
det är att älska, älska.» — Hon sträckte
ut båda armarne liksom för att famna denne
drömde någon. — Eller kanske han finns i
verkligheten? Hon talade om det hem, hon
skulle skapa åt honom, om de små barnen.
Den 13 mars. I dag lät hon mig förstå,
att hon mött denne man, som älskade henne
för hennes egen skull — hon sade ej hans
namn, det var också detsamma, jag känner
ju ingen från hennes hembygd. Men hon
beskref honom. Att det kan finnas en så-
dan inkarnation af all manlig fullkomlighet
till i världen, fick hon mig icke ett ögon-
blick att tro, men har han blott hälften af
de inre och yttre företräden, hon utmålade,
kan hon i sanning prisa sig lycklig. —
Den 16 mars. Ah, det är han, han! Det
blef mig plötsligen alldeles klart — hon
förrådde sig, utan att ana det! Hvad jag
önskar, att jag inte kände honom! Jag för-
modar, att jag gjorde rätt i att ej omtala
för henne, att jag känner honom, och hur
mycket jag känner honom. Det kan ju
hända, att det stannar vid blott och bart
kurtis, och att han ej friar. Gör han det,
hvad skall jag då göra?
Om han endast vore en flyktig och opålitlig
kurtisör, ginge det väl an, han kunde det
oaktadt göra henne lycklig — det har man
sett exempel på, — men han är till ytter-
lighet kall, beräknande och hänsynslös och
har alltid för mig haft detta obeskrifliga
något, som gör, att jag instinktlikt känner,
att han ej är någon bra människa. Endast
det sätt, på hvilket han ser på ett frun-
timmer -—• Och det han säger sedan! —
Stackars Petra, han, denne estetiske fin-
smakare, denne nästan besvärlige skönhets-
dyrkare, älska henne för hennes egen skull !
Jag kan inte räkna alla de rika flickor, till
hvilka han friat, sedan han för några år
sedan kom hit. Det kunde jag möjligtvis
låtit Petra förstå — visst inte för att jag
tror, att det skulle hjälpa — sådant hjälper
aldrig — om jag inte själf hade varit ett
af föremålen för hans spekulation och jag
ej hade för princip att anse hemlighållandet
af ett afslaget frieri för en hederssak. —
Jag kan så väl förstå, att han hade an-
vändning för mina pengar, helst jag som
änka har dem till min disposition och dess-
utom inte har någon annan att taga till
råds än »mitt eget hjärta», hur många
gånger har han inte sagt det? Fröken Petra
däremot tycktes ha en kritisk pappa, som,
efter hvad jag förstod af hennes halfva för-
troende, är så pass kritisk, att han ser ho-
nom med allt annat än blida ögon. Hvad
henne beträffar, är det som om tron på
denne man och på hans oegennyttiga kär-
lek blifvit det centrala i hennes lif. Hon
tycks höra till de olyckliga, som när de tro
på någon, göra det blindt med hvarje fiber
af sin varelse, hvarje skälfvande nerv, hvarje
bloddroppe. Det vore grymt att rubba
denna tro.
Den 28 mars. Och ändå! Jag har hört
honom tala om henne, jag hade icke behöft
det för att veta, hvad han tycker och tän-
her — jag känner honom så väl. Natur-
ligtvis talade han ej om för mig, att han
gör henne sin kur, det vore i mer än ett
hänseende ogrannlaga, samtidigt med att
han försäkrar mig, att han ej vill taga mitt
nej för afgörande, fast jag så många gånger
sagt honom, att det var det, oåterkalleligt.
I går var han ovanligt aimabel mot mig,
det var nog min egen skuld. Jag brukar
vanligtvis hålla honom på afstånd, nu för-
sökte jag af intresse för Petra få lite reda
på honom, se, om jag dömt honom för hårdt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
