Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Sönderrifna dagboksblad, af Rust Roest - Röda liljor, af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 421
det kunde ju vara en möjlighet, att jag
säge honom i ett annat ljus, om jag kunde
vara fullkomligt opartisk. — Jag försökte
lägga band på min aversion.
Han förde själf samtalet på henne.
»Jag råkade i går fröken Ström ifrån Norr-
land,» sade han. »Hon talade om er i de
mest entusiastiska ordalag, och jag var nog
raffinerad att låtsa, som jag ej kände er, för
att få nöjet höra så mycket mer. Jag roade
mig med att göra några inkast, men det
var som att tala för döfva öron. »Ni kunde
inte låta bli att beundra fru Kruse, om ni
kände henne,» sade hon. Apropos, ni har
inte talat om för fröken Ström, att ni och
jag äro gamla bekanta! Hvarför har ni inte
gjort det? Hvad ligger under detta! Det är
alltid svårt att förstå sig på vackra fruar,
men bland alla vackra kvinnoproblem är ni
det svåraste att lösa.» Han försökte lägga
in i sina ögon ett ömt uttryck. —
»Vi ha verkligen inte talat om er de
gånger, jag råkat fröken Ström,» sade jag
kallt. Det är också sant, hans namn har
aldrig blifvit nämndt oss emellan.
»Nå hvad säger ni om henne,» fortsatte
han försiktigt.
»Jag tycker om Petra Ström,» svarade
jag genast.
»Vore jag fruntimmer, skulle jag troligen
också göra det, hon är ingen konkurrent.
Och det är nog en liten snäll flicka, och
godt omdöme har hon, det var inte första
gången jag märkte det i går.» Hans ut-
tryck sade mig så tydligt, hvad han inte
märkte första gången, att det kokade inom
mig. Jag lämnade honom. Strax efter kom
von Dittner fram till mig.
»Hör du, Anna,» sade han, »du vet nog,
att jag aldrig brukar blanda mig i dina
angelägenheter, men som nära släkting och
barndomsvän tar du ju inte illa upp, om
jag säger: akta dig att ha något att göra
med den där herrn, det är en dålig karl.»
»Hvad vet du om honom?» frågade jag
ifrigt.
»En hel del saker, som jag inte kan tala
om för ett fruntimmer.»
»Yet du något, som går direkt på heder
och ära?» Jag såg, att von Dittner tänkte,
att jag var intresserad för egen del. —
»Ja,» svarade han utan den minsta tvekan,
»det vet jag. Det är en dålig, genomrutten
karaktär, som förr eller senare slutar illa.
Den kvinna, som fäster sig vid honom, går
sin säkra olycka till mötes.» -—
De orden ha ringt för mina öron hela
dagen. Jag känner von Dittner tillräckligt
för att veta, att han ej skulle hafva fällt
dem, om han ej vore fullt säker på sin sak.
Petra kom upp i eftermiddag, om möjligt
ännu mer tagen. Hon lät mig förstå, att
hon talat med »honom» om mig, och att han
sagt henne, att han började hålla af mig
på blotta beskrifningen — för hennes skull.
Jag försökte komma med några kritiska in-
kast, möjligen var han endast en kurtisör
af det vanliga slaget, hon nyligen beskrif-
vit för mig. Hvem visste, om han var att
lita på? Men det var omöjligt, hon hörde
mig inte. Och allt hvad hon sade sedan —
Nej, det skulle vara den största grymhet
att störa denna jublande kärleks- och lycko-
hymn med tviflets skärande missljud!
Nu hoppas jag innerligt, att han anser
henne för ful för att riskera se henne dag-
ligen och således ej anhåller om hennes
hand, eller att fadern nekar sitt samtycke.
Hvad skall jag i motsatt fall göra?
ODA
(IäRTkéddög, vakNiuo:
imN.ÀAR’AN El OPJPÉN
PpSTKEf^BÖUAPE JM
SAMM\N\l’i>KHJ’l>l’, WA
WmmM ej. siö&aV};. mi-SAiJA vak
Sämadt pick
;SX-«v6ii>r: hon/Lioga och stArra
GUI XÄITD.K OCH DRÖMMA V
%> iMjé^PEf HENNES,
—ESAyÉK AP PEN SJUKAS VILJA— :
föKiifVPH’j»?1toBk.stammio blomma av<
MANDÉ DJUPRÖDA LILJA.
m ,v.
Qch’ P()PEN KVÄPPE UARTRPnS KOST
Oeft^SAPE TANKEPLOCKEN. .’
’fiåtéfflKORSATOImSNUERNA pä HEN>lES>iBt
Och sänkTe ögonlocken, V ’
TALADE SÄLLSAMT KLINGANDE ORD.
1 POPENS STORHET NAKNA~\
Om • SJÄL. SOM .STIGER 0( II,l>PTt> PKÀN
.Hrin OGON LUGNA OCH VAKN.Vi y:
JHIM PLYRLIKT EN LÄKKA.LSOLLJUS KLÄDD,
UrASJUNKANDE DRILLAR Ar\YRÄNGTAN, — i|//
.WE/f BLOMMAN STRÄCKTE LKÀN ÖÄRTRUPS BÄDP
Beständigt sin köpa längtaNc !| /
; f
Pli ÖPPNA LÄPPARNA STELNADE TUNGT, \N
En KLAGAN TÄCKTES DE BÄRA: ^
Min tanke brann och mitt blod vak un# ,
PäRUTE PANNS UPVET ATT LÄRA. y | >
PäRUTE PANNS GLÄDJENJftgD SMITTANDE RÖST
Och skrattande MUN:Afr K)s.sA,’
PäRUTE PANNSlSÖRGEN ATT TÄTT TUI. SITT BRÖST
i STÄRKANDE /TIMMAR OSS VySSA. i
Jag känner m\ ej, har aldrig valt,
tlAR ALDRIG SPEGLATS 1 HANDLING
l MÖRKER JAG OCHÀKLN TAL
’lu i, MIN STUNDANDE PJÄRiisPÖRVANDt
;RT GÄP
IVÄP LIFVET LJUPY ELLER BITTI
\fi VET EJ. ii«#. PI.l.ER LVCKA,
Yngre äTmielén pä min gk‘\i
NKALiYmIN PönA LÄNGTAN MIG
(LSTRÖAV
wm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
