Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Sönderrifna dagboksblad, af Rust Roest - Aftonro, af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 IDUN 1894
Den 3 april. Hon var uppe i dag, en-
dast några ögonblick. Jag såg genast på
uttrycket i hennes ansikte, livad som händt.
Han hade friat.
Hon talade om för mig, hur det gått till.
Från första ögonblicket hade han älskat
henne, men han hade tvekat i det längsta
att säga henne det, därför att hon var rik,
han fattig. — Hvad jag kände väl den
frasen, jag spratt till, när hon upprepade
den. — Men nu hade hans känslor blifvit
honom öfvermäktiga etc. etc. —
Borde jag talat, jag vet det inte, jag teg.
Inte en skugga af tvifvel! Hon hade rätt,
det fattades henne endast att tro för att
bli lycklig, och hon var lycklig — tusen-
faldt lyckligare, än hon kunnat drömma om
att någonsin bli. »Hvad världen var skön,
full af kärleksunder och kärleksfröjder, och
hur solljus, molnfri, nästan ängslande moln-
fri, var inte framtiden!» Jag har aldrig
hört något dylikt. Det var som om dam-
luckorna plötsligt blifvit öppnade och det
frigjorda brusande vattnet forsat ner med
solstrimmor och månglitter öfver hvarje
skummande vågkaskad. —
Det var lifsglädje!
Jag sökte med all makt tvinga mig in i
hennes tankegång, se med hennes ögon,
hypnotisera mig till att inte veta mer än
hon vet, att glömma, att jag för knappt en
månad sedan hört samma kärleksförklaring
från hans läppar och ännu senare den för-
säkran, som jag, innan han yttrade den,
visste vara sanning, att han aldrig skulle
kunna älska en kvinna med ett sådant yttre
som hennes. Huru som helst! Jag kan inte
använda knifven. Som det nu är, är hon åt-
minstone lycklig för ögonblicket, fullt och
helt lycklig; hvad mer, om jag tror, att lyc-
kan är byggd på den lösaste sand; hvilken
lycka är ej det, i det ena eller andra’afseendet!
Att ha varit lycklig, om ock blott en kort
minut, uppväger det ej ett helt lifs sorger
och lidanden? Hon skulle kanske inte tro
mig eller tro, att det är sårad, kvinnlig få-
fänga öfver att han visat sig så föga otröst-
lig öfver mitt afslag, som dikterat min var-
ning — ifall jag varnade. Men hvarför
skulle jag göra det, när jag inte är tvun-
gen. —
Den 16 april. Jag har haft ett långt
bref från Petras far. Han ber mig i de
mest bevekliga ordalag att använda mitt in-
flytande öfver hans »stackars förblindade
barn». Han nekade sitt samtycke till för-
lofningen, emedan han från skilda håll hört
de mest ofördelaktiga omdömen om Petras
friare. »Han lär inte ha suttit inne,» skref
han, »men efter allt hvad jag hört, borde
han göra det. Jag har sagt Petra allt, men
det hjälper inte. Kunde inte ni försöka
öfvertala henne att afstå från att göra sig
olycklig.» —
Han gaf mig en mängd fakta.
Det tycks inte vara något tvifvel om, att
de tala sanning. Detta är en konflikt. Hvad
skall jag göra? Låt mig tänka. -— Hon vet
detsamma som jag, och hon är inte något
oreflekterande barn. Tvekar jag att säga
något, därför att jag är rädd för att såra
och smärta? — Inte endast därför.
Men kan man väl spela försyn, när man
inte är allvetande? Kunde man se in i
framtiden, visste man, hvilket som vore
mest barmhärtigt, minst olycksbringande !
— Jag tror inte, att jag skulle uträtta något
med att tala, och jag vet inte, om det inte
är mindre’ grymt att tiga.
Gifter hon sig med honom, är det mycket
troligt, att hon blir olycklig, men det finns
ändå chancer för att hon dock inte behöf-
ver bli så olycklig, som vi nu kunna ha
skäl att frukta. Med de förbättrade ekono-
miska förhållandena upphöra ju många af
de frestelser, han nu faller för. Det kan
ju hända, att den tacksamhetsskuld, i hvil-
ken han måste känna sig stå till henne,
gör honom till en bättre människa — —
För en natur sådan som hennes är upp-
offrandet af sig själf för den man älskar,
själfva lidandet en lycka. — Och de små
barnen — om de komma —
Å andra sidan: som ogift — som åld-
rande kvinna med dessa kväfda hustru- och
modersinstinkter inom sig — med hennes
passionerade natur, som utan tvifvel skulle
omsättas i bitterhet — Hon hör inte till
de kvinnor, som kunna resignera sig till lugn.
Jag ser henne för mig som en hård och
misstrogen gammal mö, sökande och finnande
i all vänlighet, hon röner, nya bevis på
människors egennytta och falskhet. Hon
själf har ej tänkt sig annan framtid än som
gift. Således ej möjligheten att hennes
rikedom skulle kunna varda henne en källa
till lycka genom de tillfällen den bjuder
henne att blifva till välsignelse för andra!
En mängd tankar och intryck strömma
öfver mig. —
Månne ej känslan af att ha blifvit tvingad
afstå från det, man drömt sig som lycka,
är bittrare att bära än olyckan själf?
Månne vi stackars människobarn ej kunna
unna hvarandra så mycken fri vilja, att vi
låta enhvar få välja, på hvad sätt han vill
göra sig olycklig! Vi kunna ej välja, på
hvad sätt vi vilja bli lyckliga, därtill står
för mycket i vägen: ohälsa, död, fattigdom,
dåliga anlag, kroppsliga brister och tusen
andra »tillfälligheter», som göra oss ofria i
trots af den beprisade »fria viljan», vi fått
från ofvan! Men den personliga olyckan. —
Jag vet ej, hvad som är rätt. Jag vet
blott, att jag känner det så — Andra skulle
troligen — Jag kan inte — Jag skrifver i
dag till Petras far och säger —
(Illustratör: Jenny Nyström.)
» I ^r då verkligen, som om det vore
förryckt,» utbrast unga frun otåligt;
»aldrig har någon höst varit så stökig: po-
tatisplockning, pigflyttning och tvätt — allt
i en härfva, och kan jag inte få Lovisa i
torpet att se till barnen i morgon, så går
det rakt på tok alltsammans ! »
Varm och röd satte hon kappa och hatt
på och skyndade ut. Efter det strida höst-
regn, som varat dagar och veckor, hade
luften ändtligen höjt sig. Mild och fylld
af skogsdoft, nästad som om våren, smekte
den hennes upphettade ansikte och kom den
modfällda minen att klarna.
Hon gick den lilla bakvägen bortom den
stora stallbyggnaden och vek af på stigen,
som förde upp till skogsbrynet. Ty torpet
låg i själfva utkanten af skogen, hvars för-
sta led bildades af höga mörka granar. Hon
måste hoppa från sten till sten, enär stora
vattenpussar fyllde den lilla vägens hålig-
heter. Slutligen klef hon upp på den långa
platta klipphäll, hvilken som ett slags hög-
landsplatå i miniatyr sträckte sig ett godt
stycke fram mot skogen och bildade en
bekväm gångbana. Det var mot aftonen;
solen höll på att sjunka ned bakom syn-
randen, och dess sista sneda strålar lyste
på granträden och glimmade i det röd-
strukna torpets låga fönster.
r: ’W* v w’//
iiv r
Snart var hon’ ’ - . ,
framme och i’n- ’ . ’
trädde i det lilla kö-
ket, hvars dörr stod
öppen till kammaren
innanför. Därifrån hör-1
de hon talas högt. —
»Så förargligt, Lovisa har
främmande ! » tänkte hon
och stannade.
-— —• •— »Herre, du är
mitt ljus och min hälsa:
för hvem skulle jag frukta
mig? Du är min lifskraft:
för hvem skulle jag grufva
mig? På dig förlitar sig mitt
hjärta och varder hulpet. Allt
här intill hafver du hulpit ;
mig; du vill ock hädanefter
hjälpa —— — —»
Den gamlas röst ljöd emot /
henne klart och högtidligt.
Hon nalkades sakta och
tittade in. Gumman var
allena och hörde henne
ej. Hon satt vid fönstret
med glasögon på och
med knäppta händer,
böjd öfver den slitna
gamla bönboken med ––,
rl- LstEKNAnét. ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
