Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 1894
- Aftonro, af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
IDUN
dess storâ gammaldags bokstäfver. Med
andaktsfull betoning läste hon den långa
aftonbönen högt för sig själf. De röda
strålar, som solen just i nedgången sände
in i rummet, snuddade öfver den läsande
kvinnan vid fönstret; de kommo hvarje
rynka i det gamla ansiktet att skarpt fram-
träda; aldrig förr hade hon synts så böjd
och skrumpen, så knotig och utsliten. Men
var det aftonsolen därute — eller kom detta
skimmer annorstädes ifrån?
Utom den läsandes röst därinne hördes
ej ett ljud; djup stillhet hvilade öfver skog
och slätt. Och gripen af en sällan förnum-
men andakt, satte sig den obemärkta lyss-
nerskan tyst och tankfull på en stol vid
dörren.
* *
*
Lovisa i torpet var »unga fruns» tillflykt
i alla kinkiga fall. Allt från den första
dag, denna som nygift, nästan bara ett
barn, kommit till den för henne främmande
trakten, där alla mera nyfiket och spejande
än just vänligt emottagit och iakttagit henne,
hade hon i »gamla Lovisa» haft ett slags
moderligt stöd. Det hade blifvit en vana,
att Lovisa när som helst tittade in till
sin »lilla fru», och alltid fanns det då till-
fälle att göra nytta på något håll och att
taga ett tag än här, än där. Om ej an-
nat, så i allt fall att säga ett gladt ord till
den ifriga, men ovana husmodern, som un-
derstundom tappade koncepterna inför mäng-
den af de landtliga bestyren.
»Asch då, » brukade Lovisa vanligen säga,
»inte är det så farligt, som frun tror, inte;
en ska’ bara inte ta’ för hett vid sig, frua
lilla I »
Orden brukade åtföljas af en halft för-
trolig, halft aktningsfull klapp på unga fruns
axel, något som verkade särskildt lugnande
på dennas lifliga lynne.
När sedan småbarnen kommo till värl-
den, då var det naturligtvis åt Lovisas vård
de ständigt anförtroddes; hon skulle leka
med dem, gå med dem, valla dem som
kycklingar, och »lilla frun» kallade henne
också skrattande sin bästa »kycklingshöna».
Lovisas stuga nämndes i hela trakten »Frid-
hem». Den lilla platsen föreföll också så-
som fridlyst. Den tillhörde herrgården, men
innehades på lifstid af Lovisa såsom be-
löning för »30-årig trogen tjänst». Så hade
herrgårdens förre ägare förordnat det vid
sin död. Och det var bättre än medalj,
tyckte alla.
Hur det kommit sig, att Lovisa blifvit
den hon var och satt där hon satt i sitt
Fridhem, hedrad af alla, det visste hela
trakten mycket väl. Det hade en gång i
tiden varit en synnerligen ventilerad historia,
men den var nu så gammal, att ingen mera
tänkte på den. Den var alldeles naturlig,
tyckte man; det kunde ju inte på annat
sätt ha varit.
Men unga frun hade hört den af Lovisa
själf; denna, som sedan sina unga dagar
aldrig öppnat sin mun till ett ord om sitt
lifs historia, hade en gång försökt att med
den stilla sin »lilla frus» tårar.
Hon hade nämligen en aftonstund funnit
denna framstupa i sin soffa, snyftande och
förtviflad öfver första äktenskapliga tvisten,
som drifvit hennes man i otålighet ut på
ägorna och fälten.
»Kära hjärtandes frun lilla, så hon grå-
ter!» hade då Lovisa sagt, medän hon läste
igen dörren bakom sig och tröstande strök
och strök den fina armen, som låg böjd
öfver soffkanten. »Trösta sig nu bara —
inte är det så farligt heller, bara en inte
tar så hett vid sig!»
»Det där förstår alls inte Lovisa!» ljöd
det häftigt och kväfdt från soffkudden, »Lo-
visa, som aldrig hållit af någon och inte
vet, hur det känns, när man gjort den led-
sen som —■ åh — hå––––––– »
Snyftningarna fördubblades.
»Kära söta barnet lilla, nog kan hon ha
rätt i det! — Men annars var det nog så,
att — ja si — jag är ju skröplig nu och
gammal och redo, när Herren kallar ––––
men jag var också ung för många många
år se n, vet frun lilla, — — och det var
allt något, som en gång narrade mig att
gråta så, som frun nu gör där —- fast det
var sena natten då, och ute på den gröna
mossan i djupa skogen. Jag höll å någon,
jag med en gång, och nog gjorde jag ho-
nom ledsen — men hur jag grät och grät,
så gjorde jag det aldrig godt igen — nä
— nä — —.»
Lovisas eljes leende ansikte hade mörk-
nat, och hon suckade djupt. »Lilla frun»
satte sig plötsligt upp, strök håret från pan-
nan och vände det förgråtna ansiktet mot
den gamla.
»Hur var det, Lovisa, säg? Du ser så
ledsen ut? Sätt dig här–––– tala om för
mig, hur det var!» ljöd det vänligt och
bedjande, och den egna sorgen tycktes glömd.
Lovisa satte sig aktningsfullt på yttersta
kanten af en stol, strök ett par gånger för-
klädet slätt öfver knät och såg allvarligt
in i de lifliga ögon, som riktades mot henne.
»— •— — Ja si, frun lär väl knappast
tro det, men en gång — det var långt in-
nan frun var född, och jag hade bara tjänt
fem år här på herrgården då •— så sa’ folk,
att jag var en vacker flicka, och rund och
röd var jag då och slät och fin i skinnet
och munter, jag som andra, och flink i fot-
terna, när det dansades kring valborgs-
messoeldarna, eller när man på trefaldig-
hetsafton gick till trefaldighetskällan borta
i grannsocken. Se, man gjorde så då på
den tiden, och hela ljusa sommarnatten var
det fullt af flickor och gossar, som kom
och drack ur källan -— de kom från alla
socknar, par om par — kärestor förstås,
eller också hela raden flickor för sig och
gossar för sig. För på trefaldighetsafton
är källans vatten besynnerligt kraftigt, och
de som dricker bli trogna i kärlek — —
Jag hade nyss från hjälpflicka blifvit
husa på herrgården — frun var så sjuk;
det var första året, hon
låg — det räckte ju se’n
i nära tjugu år! Och
hon grät så ofta då,
och jag tyckte så synd
om henne och ville så
gärna göra henne till
lags. Och hon sa’ också
ibland: du är så snäll,
Lovisa, du får inte läm-
na mig. Och ser frun
lilla, så’na ord från en
förnäm herrgårdsfru till
en fattig piga, de gå
nog djupare än trefal-
dighetskällans vatten —
jo men, jo — —».
Lovisa suckade åter
och sågutgenomfönstret
med en blick, som tyck-
423
tes irra långt bort, liksom sökande något
för längesedan försvunnet. Hon var tyst
en stund. Lyssnade hon på något sakta
genljud från en längesedan tystnad, tår-
kväfd röst? —
»Nå?» sade lilla frun slutligen lågt.
■— — »Jo, jag höll så å frun, vet frua
lilla. Och fast jag var så begifven på dans
och all munterhet, så var det liksom ingen
ro i mig, förrän jag kom hem igen, och
alltid gick jag i strumpfoten och lyssna’
vid dörren, om hon sof — för si, dansen
var ju alltid om natten, vet jag. —- Jo —
men så var där en ung karl — han var
då en riktigt vacker gosse, vet frun, och
soldat var han, och han hette Frisk, lik-
som andra soldater, som förr haft hans
nummer och torp — frun vet nog, att
namnet följer med soldattorpet! — Det är
just den stugan, som man far förbi half-
annan mil härifrån på väg till sta’n —
alldeles i utkanten, där skogen tar slut,
om frun minns! — Jag var ju inte så ryn-
kig då som nu, utan riktigt rosig och rund
i ansiktet och munter i sinnet. -— Och så
vardt vi fästefolk; och vi gick tillsammans
till källan trefaldighetsnatt, och jag dan-
sade inte med nå n ann. Och stolt var
jag öfver honom, när han kom i sin uni-
form och bad herrskapet, att jag skulle
bli fri från tjänsten för att giftas med ho-
nom före hösten. För si, frun, vi var kä-
restor på riktigt vis, för jag var alltid en
anständig flicka, som fruktade Gud, fast
jag var så skrattmild af mig. — Jag såg
nog, att herrskapet blef ledsna, men de
gåfvo mig fri, som jag ville! Och jag fick
hemgift, en hel hop fina och rara saker;
vet frun;» — Lovisa böjde sig fram och hvi-
skade — »jag har dem kvar i kistan, och
frun lilla ska’ nog få se på det en gång
— hon är ju nästan som min egen fru
var i gamla dar, fast vår Herre bevare
henne från att lida så :— —»
Den gamlas röst darrade, och tårar rul-
lade utför de vissnade kinderna, som med
sin skarpa rodnad liknade skrumpna vin-
teräpplen — —•
»Gamla, snälla Lovisa,» mumlade den
unga rörd och klappade hennes hand, »och
hur gick det se’n?»
— — »Jo, det gick så, att brölloppet var
bestämdt till samma söndag som skörde-
festen; si på den tiden, ser frun, hade de
ett slags höstfest i kyrkan som tack för
välsignad bärgning, och då var hon klädd
med kärfvar och frukter från mark och
trädgård, och det ansågs som varsel för
lycka att stå brud då. Och så lyste det
’NAfJOT
lllåiiä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0429.html
