Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Aftonro, af Cecilia Bååth-Holmberg - Legend, af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 IDUN 1894
för oss. Och Frisk hade stugan i ordning
— han bodde där själf, se. — Men hvad
det led, så hade jag ingen ro, nej, ingen
alls. Jag såg, hur lessen min sjuka fru
var; och jag tänkte på, hvem väl nu skulle
kamma henne och passa henne, och jag
tyckte, att hvart jag gick, så hörde jag
henne hviska efter mig: gå inte från mig,
Lovisa! — Ja, kära, kära frun, jag gick
ju inte heller, jag stannade ju hos frun
till det sista — — —»
Den gamla hade knäppt ihop händerna
och talade nästan för sig själf. Orden
kommo entonigt och frånvarande öfver de
tunna darrande läpparna.
»— —• — Jag hörde det öfver allt, ja.
Och så blef jag allt värre och värre ängs-
lig. Jag kunde inte skratta mer, och bara
jag såg frun, sved det i sinnet, och jag
tyckte det aldrig kunde gå mig väl. Och
så var det en lördagskväll. Nästa dag
skulle det lysa ut. Och jag kunde inte
sofva. Nä — nä —■ det var så sant, det;
—- ’ jag vred och vände mig och hade en
sådan svår ängslan — jag kunde inte flytta,
jag kunde inte lämna det här stället, och
giftas fick hvem som helst, men jag ville
inte vara med om’et. — — Till sist väckte
jag en af de andra flickorna, min medkam-
rat, och bad henne för Guds barmhärtig-
hets skull gå med till fästmannen min och
säga ifrån, att det var rakt omöjligt allt-
sammans, och att vi måtte be kyrkherden
inte lysa ut. Och så gick vi; — hon blef
snart efter, för jag var raskare på foten.
Det var sena natten, innan jag kom fram
och klappade på hans fönster. »Nej, men
är det du, Lovisa!» Han kom med fart i
lite kläder och ut i farstudörren — det var
en så grann höstnatt, och det var ett sus
i skogen som orgelmusik. Men jag bara
stod och andades så tungt, och han såg
alldeles skrämd ut. »Är du sjuk Lovisa —
kom in!» — Nej, så måtte det ju fram.
Jag var inte röd på kinderna då, nej men,
jag frös i hela kroppen, fast jag var ge-
nomsvett — »Jaså, det är så, du håller dina
vackra ord, du,» sade han, och jag kände
inte igen rösten. Han bad mig förstås be-
sinna mig, innan jag gjorde’n rent olyck-
lig, för han hade inte haft annan käresta
än mig i hela sitt lif — på allvar förstås,
för soldater är ju annars vanskligt folk att
lita på. Men jag sade nej och nej och
nej. Och han vardt så ond och sade, att
detta skulle jag få ångra, och gick in och
slog igen dörrn, och jag sprang in i sko-
gen, för jag kunde inte utstå det, tyckte
jag, så ondt gjorde det här i bröstet, och
jag låg på mossan och grät länge, länge
—■ den var mjuk och kall åt ansiktet. Och
det blåste en vind genom skogen, så det
brusade — jag minns det alltid och hör det
än, när jag vill — och jag vardt rädd och
reste mig och tordes inte se tillbaka på
stugan -—- sprang hela vägen hem––––-—-
Och när frun som vanligt skulle ha sin
passning på morgonen, så gick jag in och
bad, att hon skulle behålla mig, om jag
kunde få stanna — och så sjuk hon var,
satte hon sig upp i sängen, liksom lilla
frun där på soffan, och sa’ — — —»
— »Å Lovisa, kära, snälla Lovisa!»
—- — —- »Gud löne dig till evig tid,»
— sa’ hon, min sjuka fru. Och med de
orden kom det en sådan ro öfver mig. Det
var som en välsignelse. Och när det nån-
gång stack i hjärtat, då jag se’n hörde, att
Frisk tagit sig en annan flicka, så tänkte
jag på det, och då vardt jag lugn. Och
ångrade mig, det gjorde jag aldrig — nej
aldrig. Och när jag nu tänker på det allt-
sammans, så säger jag: ske alltid Guds
vilja, och lofvadt vare hans namn — min
tid är snart ute, aftonen är inne, och då
kommer friden -—- — men si, frun lilla,
jag har också gråtit en gång, för det jag
gjort någon en sorg, och för det jag aldrig
kunde göra det godt igen. Och därför, ser
hon, barnet lilla, kunde jag nog säga till
henne: trösta sig, det är inte så farligt, som
man tror — — —».
* *
&
— — — »Si min Gud, om dagen ropar
jag till dig, och du svarar mig; om natten
suckar jag, och du bönhör mig. När jag
går till hvila, följer mig ditt vakande öga;
när jag uppvaknar, möter mig din öppna
faderliga famn. Du är i allt min hjälp,
mitt skydd, min tröst. När en gång min
dödstimma nalkas och den eviga hvilan in-
stundar, så förläna mig din nåd, att jag i
en sann tro må insomna och på yttersta
dagen uppstå till ett evigt lif — — —.»
Den läsandes röst hade på slutet darrat,
liksom den gång, då hon för att trösta en
annan berättat sitt lifs stora tilldragelse.
Granskogen utanför stod stilla och mörk,
och höstrodnaden på himlen hade nästan
alldeles bleknat bort. Men skimret i stugan
tycktes dröja kvar.
Aftonro — aftonfrid öfver en stilla kvin-
nas trogna lifssträfvan.
Den lyssnandes läppar rörde sig sakta:
»Gud löne dig till evig tid — — —.»
Cecilia Bååth-Holmberg.
(Illustratör: V. Gernandt.)
in uium
MK?| 1
:tillcl a fioös
Upptecknad af
b
Vmimiun:
I’«.///>*
D
et var tyst och tungt i kungaborgens
gemak, allas ansikten buro en sorgsen
prägel, och man talade i hviskande ton med
hvarandra.
Ty prinsessan, konungaparets enda dotter,
låg sjuk sedan ett år tillbaka. Hon, som
förr var hela borgens, ungas och gamlas,
högas och lågas glädje, hon låg nu blek och
tyst och orkade icke annat än småle mot
sina kära, då de kommo in och sutto hos
henne. En förrädisk sjukdom sög ut kraften
i den fina gestalten, smärt och litet böjd
som en lilja, hvilken ej orkar bära upp sin
kalk — tärde på det bleka ansiktet med de
stora mörka, underbart skimrande ögonen.
»Hon kan aldrig lefva,» snyftade hennes
sköterska, en gammai trotjänarinna, som vår-
dat prinsessan sedan hennes födelse, och som
nu natt och dag vakade vid sin älsklings
bädd, »hennes blick har redan fått »det
där», som ögonen få, då de se någonting
bortom den här världen,
och ljuset, som brinner
vid hennes bädd, får »lik-
spån» hvarje kväll.»
Allt hvad penningar,
omsorger och en innerlig
kärlek i förening kunna
åstadkomma gjordes för att
rädda prinsessan åt lifvet, och
hälsans Gud tycktes också upp-
fyllt föräldrars och undersåtars böner,
ty prinsessans lif sparades, men
hälsan, den efterlängtade och om-
bedda, återkom icke. Den fagra
blomman var knäckt och kunde
icke mer räta upp sin stängel.
Blek och tärd låg hon alltjämt
på sin bädd, men »det där»,
som hennes gamla sköterska ta-
lat om, hade vikit ur hennes
blick och lämnat rum för ett
stilla, litet sorgset leende, som
trots de kroppsliga smärtorna
aldrig vek från hennes ansikte.
En natt, då prinsessan efter
en stund af svåra plågor insom-
nade strax före midnatt, hade
hon en underbart skön dröm.
Hon tyckte, att hon stod på en
vid slätt, och öfver sig såg hon
himlahvalfvet fullt af gnistrande
stjärnor. Hon hade aldrig förr sett
stjärnorna så praktfulla; än tycktes de
liksom hänga i rymden likt stora glän-
sande ljusdroppar, än sutto de liksom smyc
ken af gnistrande juveler, än liknade de blott
töcken af ljus, som flämtade fram ur oänd-
lighetens djup. En outsäglig känsla sam-
manpressade hennes hjärta, och tankarne
inom henne blefvo så oroliga, så grubblande,
att hon tyckte bröstet ville sprängas däraf.
Kroppen tryckte henne som en olidlig
börda, klämde henne likt en bur, mot hvil-
ken hon förgäfves slog sin tankes vingar.
Evighetslängtan fyllde hela hennes själ, hon
sträckte bedjande armarne mot den stjärn-
sådda rymden och frammumlade ett kvidan-
de: »Herre . . . när . . . när? ...»
I detsamma nalkades vid hennes sida ett
hemlighetsfullt väsen. Hon kunde ej i
jorddunklet se dess gestalt och ansiktsdrag,
hon såg blott ett par outsägligt milda och
kärleksfullt leende ögon, som glänste i stjärn-
ljuset och en framsträckt hand, som bar ett
praktfullt juvelsmycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
