Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Legend, af Mathilda Roos - Vårfröjd, af Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 425
4émmM
mm#
^Äsmawisi’i
> V/• . ■ ’v’ÄH; :;jfe*
* %*nr
’ .•„
••
olen skiner varm öfver
<£jusets flod öfver jorden bryter;
£ängre bli dagarne, kortare nätterna,
fällen med morgonen sammanflyter.
Saften flödar ur lifyets källa,
fröh éch rötter och knoppar SYälla,
Öch på gungande
£öfvad gren sitter fågeln sjungande.
1
(Lusenfaldigt formade, färgade,
Surra yrfän omkring i Yärmen:
blommorna locka dem, honungen bärga, de
Ungen blir utan i hela svärmen.
jt$äst de fröjdas och bäst de leta,
J31i de, utan att ens det Yeta,
üifvets Hjänare,
Tjjälp åt frukten, som kommer senare.
Önga sinne! prick ur den
strömmande
Jp-^olädjens källa, som vederkvicker:
\ känslorna vakna, de soliga,
drömmande,
framtiden ljusnar, ju mer du dricker.
Qnder jublande ras och lekar
Spira krafter som unga ekar,
Öch ur fröjderna
Växa Yingar, som trå till höjderna.
(Illustratör: Jenny Nyström.) ( /ZlY/l7€11.
Prinsessan spratt till, då hennes blick föll
på juvelsmycket; det liknade, som den ena
droppen det andra, det halsband hon en
gång fick af sin fader till en hoffest, men
som aldrig burits och aldrig heller skulle
komma att bäras af henne. Det var all-
deles samma gnistrande ädelstenar som de,
hvilka hon, en sjuttonårig ungmö, en gång
med barnslig glädje emottagit af sin fader.
— »Tag det,» — sade den hemlighetsfulle,
okände och räckte henne halsbandet, —
»det var en gång ditt, känner du igen det?
Du fick aldrig smycka dig därmed i hofvets
salar, men i din rätta faders rike skola
dessa stenar lysåsomen stjärnekrona i ditt
hår. »
Full af undran tog prinsessan emot smyc-
ket, som den okände räckte henne. En känsla
af glädje och befrielse genomilade henne,
hon var ånyo frisk och stark, alla både sjä-
lens och kroppens smärtor hade försvunnit.
Med darrande hand fäste hon smycket i sina
lockar ... då tyckte hon, att hon miste
fotfästet och började sväfva uppåt. Den
okände bredvid henne var borta, men i
rymden hörde hon tonerna från en aflägsen,
ljuf sång liksom af änglar . . . tonerna blefvo
allt starkare och starkare, de formade sig
till en melodi, som hon väl kände till, en
julpsalm, som hon älskat sedan sin barn-
dom, hon kände sig jublande lycklig, det
enda, som störde henne, var att hon ej kun-
de höja sig mot himmelen så snabt hen-
nes längtan önskade . . . Hon kämpade för
att komma uppåt, och vid den ansträngning,
hon då gjorde, vaknade hon. ..
Nattlampan brann sömnigt och upplyste
med sitt matta sken de välbekanta före-
målen i rummet, taflorna på väggarna, de
högkarmade stolarne, sevres-stakarna och
klockan, som stod och pickade på marmor-
spisen . . . Den gamla sköterskan satt och
slumrade i en länstol, och själf låg hon där,
den lyckliga drömmerskan, fängslad i sin
bädd, en kvald sjukling, som med ångest
räknade slagen af nattens timmar —––––
Flere år förgingo. Den unga prinsessan
hade mognat till kvinna, och af hennes forna
fägring återstodo blott de djupa, skimrande
ögonen och det ljufva leendet. Sjukdomen
hade härjat hennes ungdom, gått som en
frostvind öfver hennes lifs vårgrönska, men
ur det bistra lidandet framsprang, likt den
äkta pärla, som alstras af musslans sjuk-
dom, den själens pärla, som kallas tro, en
barnafrom, lefvande tro, som gjorde hennes
lif rikt och skönt och kom henne att själf
kalla sig »den lyckliga». Af sin omgifning,
af sina vänner och undersåtar kallades hon
»den lyckliggörande». I sina rum i den
gamla borgen, som hon aldrig lämnade, satt
hon likt en god fé och spann tröst och
hjälp och vederkvickelse åt de lidande ; vid
sitt fönster stod hon afton efter afton och
såg, hur solen gick ned bakom de sekelgamla
lindarna i slottsträdgården, där skvalpandet
af fontänens vatten afbröt kvällens tystnad,
och bad för sitt folk, för sina många »barn»,
anförtrodde dem åt den gode Herden, hvil-
kens trofasta, läkande hand hon själf så
väl kände till . . .
Men svåra tider kommo öfver landet;
farsotens och hungersnödens mordänglar su-
sade med sina svarta vingar ifrån nejd till
Gynna det svenska arbetet!
Köp edra Korsetter i Svenska Korsett Innnnfin 0 Oil
fabrikens utställning, 11 Hamngatan 11 ilHMSSIIII Ai I • I
hörnet af Norra Smedjegatan, Stockholm- U U 11 U U U I I lA Ull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
