Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Legend, af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
IDUN
III
i i* I
nejd, och hvar de foro fram, där efterläm-
nade de kval och ångest. »En röst höres...
mycken gråt och jämmer» , . . men här var
det icke blott Rakel, som grät öfver sina barn,
det var de små, som likt öfvergifna fågel-
ungar klagande ropade på mat och vård,
ropade j)å modern, som gått bort ifrån dem.
Aldrig hade det funnits så många små för-
äldralösa i stugorna, aldrig så många öfver-
gifna och sörjande, aldrig så mycken nöd
och jämmer . . .
En dag stod prinsessan grubblande fram-
för sin lilla sekretär af ebenholz och silfver,
i hvilken hon förvarade alla sina dyrbaraste
minnen, och som voro henne särskildt kära,
emedan hon fått dem i arf af sin moder
drottningen.
Prinsessan hade mycket bekymmer i sitt
sinne. Hon behöfde penningar, mycket pen-
ningar; de många barmhärtighetsverken
slukade allt hvad hon ägde, hennes kära
fattiga sögo ut hennes inkomster. Konungens
skattmästare hade nekat att gifva henne
mera penningar. »Eders nåde förstår intet
att med penningar förfara,» hade han sagt,
och härmed måste prinsessan, så kunglig
hon var, låta sig nöja.
Men penningarmå-
ste hon hafva, myc-
ket penningar. Det
fanns så många, som
hungrade och fröso i
landet, så många
värnlösa och öfver-
gifna, hvilkas rop om
hjälp trängt fram till
hennes öra. Huru
skulle hon kunna låta
detta rop ljuda för-
gäfves, hade icke Gud
själf lagt dessa lidan-
de små på hennes
hjärta? En outsäglig
känsla af brinnande
kärlek genomilade
hennes bröst, hon
tänkte på forntidens
fromma män och
kvinnor, som helt gåf-
vo sig ut för lidande
bröder, hon tänkte på
sin herre och mästa-
re, på hur fattig han
vandradeomkringhär
nere och gjorde väl
och hjälpte alla och
icke ens ägde något
att luta sitt hufvud
till . . .
Tankfull öppnade
hon en af sekretärens
lådor.. . Hennes blick
föll på ett halsband
af stora glänsande ju-
veler, som hvilade på
ett ljusblått sammets-
hyende; det var den
gåfva hennes fader
gifvit henne på hen-
nes adertonde födel-
sedag, det var ett min-
ne från hennes ung-
dom, från den tid hon
ännu drömde om att
smycka sig till hof-
vets fester . . .
Men i samma stund
de gnistrande stenar-
ne mötte hennes öga,
var det liksom hade något hemlighetsfullt
okändt kommit in i rummet och börjat
kringsväfva henne som en vaken dröm.
Hon slöt ögonen, och stämningen af dröm
blef ännu starkare; verkligheten försvann,
och underliga syner och bilder började röra
sig bakom hennes slutna ögonlock. Hon
såg stjärnor glänsa genom en oändlig rymd,
hon förnam nattens majestät; sjukrummets
djupa, ängsliga tystnad strök fram genom
hennes minne . . . Och i hennes själ började
ljuda liksom lösgjorda ackord af en stor
märklig längtan, en längtan, som sträckte
sig ofvan stjärnorna, ut i evighetens rymder...
Hvad var det detta smycke ville säga
henne, hvilket hemlighetsfullt ungdomsminne
hängde fast därvid?
Plötsligt hörde hon en röst hviska inom
sig: »I din rätta faders rike skola dessa
stenar lysa som en stjärnekrona i ditt hår.»
Prinsessan spratt till och slog upp sina
ögon. Nu visste hon, efter hvilket minne
hennes själ famlat, det var den sällsamma
dröm, hon en gång haft, då hon som sjutton-
åring låg på sitt plågoläger och längtade
efter en förklaring på sitt lifs underliga
gåta.
1894
Och hon förstod, hvad drömmen ville säga
henne ; hon förstod innebörden af ängelens
ord. Hon samlade ihop sina smycken, för-
vandlade dem i penningar och byggde för
dem ett hem, där alla de små föräldralösa
fingo huld och skydd.
De blefvo hennes smycken, hennes ju-
veler, hvilka en gång skulle komma att lysa
som som stjärnekrona i hennes hår . . ,
Sedan dess ha många, många år förgått.
Det ena decenniet efter det andra har gri-
pits af tidens bortilande ström, och hvad
därunder skett, hvad därunder tänkts och ta-
lats och handlats har försvunnit i djupet.
Endast af några få gärningar, några stora
tankar har den glupske slukaren uppkastat
minnena på stranden, där tidens barn samla,
upp dem och gömma dem som ett dyrbart
arf från förgångna tider.
I den gamla borgens salar och korridorer
röra sig nya släktled efter hvarandra; i
hvalfven tystnar ekot från den ena genera-
tionens stämmor för att efterträdas af den
andras. Prinsar och prinsessor, hofdamer
och krigare smycka sig till fester, ila till
lustbarheter, utan att märka, att den ilande
strömmen fattat äfven dem och snart skall
föra dem bort . . .
Den goda prinsessan är för länge sedan
död ; hennes kista har stått i slottskapellets
kor, och folket har samlats omkring den
och gråtande hviskat till hvarandra: »Aldrig
mera, aldrig mera kommer en sådan fur-
stinna i den här borgen.»
Hon och hennes lefnadssaga äro snart
glömda; konturerna kring hennes bild blekna
och upplösas, i det allt fjärmare och fjär-
mare forntidsperspektivet börjar romantiken
att väfva sina dunkla skuggor kring hen-
nes namn.
Och i dessa skuggor lefver och skall all-
tid lefva berättelsen om. de kungliga ädel-
stenarne, som förvandlades till bröd åt små
öfvergifna barn. Från släkten till släkten
föres den inom den gamla borgen, lefver
den, ljuf och innerlig likt en legend, som
tyckes susa i de gamla lindarna, då mån-
skenet faller på sandgången utanför prin-
sessans fönster, — lefver trofast och oför-
gänglig, som murgrönans blad allt fastare och
fastare sluta sig kring ruinens brutna pelare
och sönderfallande hvalf.
(Illustratör : Jenny Nyström.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
